Fråga barnen, de har ofta svaren själva

Ibland gör vi det mer komplicerat än det behöver vara tror jag.

Av ganska förklarliga skäl funderar vi en del över det kommande skolvalet för Prinsessan. Då vi det dryga senaste året blivit varse hur svårt hon har att klara av en vanlig förskolesituation säger vår magkänsla att hon behöver anpassad skolgång.

Jag är inte helt hemma i de olika begreppen än, så läs mina tankar kring hur vi tänker mer än specifika ordval jag gör.

För oss innebär anpassad skolgång att hon ska gå i en mindre grupp där hon får en chans till utveckling i en lugn miljö helt utifrån sina förmågor och möjligheter. Såklart heter det i skolans värld och skolplan, och allt vad det heter, att alla barn ska få det. Verkligheten ser ofta annorlunda ut för barn med olika former av funktionsnedsättningar har jag lärt mig. Särskilt då kanske för nedsättningar som inte syns kan jag tänka mig. Precis det som neuropsykiatriska funktionsnedsättningar är. Är man inte insatt är det så lätt att ta beteenden för något annat än vad det är.

Prinsessan har ju redan visat för oss att det krävs mycket för att omgivningen ska förstå och anpassa på rätt sätt för henne, trots diagnoser och återgivningar från utredningsteam.

Nu kan det ju vara så att vi råkat ut för två måndagsexemplar när det gäller förskolors sätt att se på flickor med högfungerande autism, men jag tror ändå att både vi och Prinsessan behöver få personer i omgivningen framöver som verkligen förstår sig på alla hennes svårigheter med ljud, ljus, lukter och smak. Plus hur hennes sätt att kommunicera är, vad just hon behöver för att förstå och personer som lär sig att tolka just henne, utifrån att hon själv inte säger som det är utan går in i sitt positiva mood och bränner ut sig om hon inte får pauser för återhämtning anpassat just för henne.

Alla de där sakerna skulle säkert en bra resurs och lärare kunna hantera, om skolan är bra och rektorn har rätt inställning. Dock kommer vi till all stimuli och allt surr och stök som blir i normalklasser. Förskolan hon går på nu är i våra jämförelser med den förra väldigt lugn, de jobbar i små grupper och vi upplever att det redan här är en minskad mängd intryck hon utsätts för. Ändå är det för mycket.

Utredningsteamet har sagt att dessa flickor kanske klarar sig i några år i den normala skolgången men sen blir det för svårt, kraven blir för höga och misslyckanden många redan innan mellanstadiet.

Vi har själva redan sett att det är svårt för henne både i en friare mer lekorientetad förskola och i en relativt strukturerad monterssoriförskola. Utredningsteamet sa också att lugnar hon inte ner sig kommer hon inte fixa skolan.

Pratar vi med kommunen så tycker de att vi ska testa och se. De tycker att vi tänker annorlunda än andra föräldrar som hellre vill att barnen ska inkluderas i det stora sammanhanget än tvärtom.

För oss är det en stor balansgång. Hur mycket orkar vi? Vi har redan haft ett tufft år som slutade med en hemmasittande flicka som var lättad över att slippa gå till förskolan. Och då är det inte så att vi erbjuder henne en särskilt rolig miljö i hemmet bara därför. Det ska inte vara ”roligare” att vara hemma än på förskolan så att det är skälet att inte gå.

Vår bedömning har helt enkelt varit att hon, under dessa förutsättningar, inte orkade längre och behövde en lång paus från allt.

Ska vi utifrån våra erfarenheter verkligen utsätta henne för den påfrestning en skolmiljö med normalstor grupp är när det dessutom blir skolplikt sen?

Även om 6-års är frivilligt är det ändock mer liknande skolan och en träning för hur det ska bli sen. Och är det inte bättre hon får chansen att lyckas nu i lugn miljö och växa, istället för att kommunen tycker att det är bättre att prova? För vem är det bättre att prova och se?

Det här blev mycket längre än jag tänkt från början, men det är en del av mina tankar i för skolvalet vi har framför oss. Det jag egentligen ville informera var just det här att vi ofta gör allt så komplicerat. Vi går omkring med våra tankar och ”if and buts” utan att egentligen ha en aning. Den enda som egentligen kan veta är ju den det hela handlar om. Barnet självt.

Okej, nu har jag förstått att vi blivit begåvade med en Prinsessa som har talets gåva och som faktiskt också, med rätt frågor och mycket träning, kan uttrycka hur det är för henne. Hon säger det inte självmant och många gånger får jag ställa ”kontrollfrågor” för att veta om det stämmer, vilket det alltid gör då. Hon är en klok och medveten tjej.

Häromkvällen fick jag alltså plötsligt för mig att jag skulle fråga henne. Hon satt vid köksbordet och pysslade och jag fixade i köket.

Jag: Du, när du ska börja skolan sen, hur skulle du vilja ha det, OM du själv fick bestämma. Hur många barn vill du gå med då?
P: Om jag fick välja?
Jag: Ja, det kan du kanske inte göra, men OM du fick som du ville?
P: Då vill jag gå med fem stycken.
Jag: Fem. Varför just fem?
P: För…. Sen blir det jobbigt.

Och just precis där förstod jag, än en gång, att hon ofta har de där viktiga svaren inom sig. Hon vet att det är jobbigt för henne med många barn omkring. Hon vet att hon inte kan koncentrera sig när det är mycket ljud. Hon vet att det inte räcker bara med de hörselkåpor hon har, för hon vill att ALLT ljud ska tas bort.

Hon vet att hon är annorlunda och hon vet när det förväntas saker av henne där hon måste skärpa till sig för att ta sig igenom. Och det är väl just det som tar mycket av hennes krafter, att veta och att skärpa sig för att passa in.

För Prinsessan är det också otroligt viktigt att hon får vara medbestämmande. Det går inte, och då menar jag verkligen inte, (vi har provat alla andra vägar), att bestämma saker och tro att hon ska göra det med en enkel därför-förklaring som skäl. Hon behöver verkligen få ha den kontrollen över sig själv.

Och jag är i tron att om hon får kontrollera det som går, genom tydliggöranden och noggranna förberedelser, kommer hon med tiden lära sig att vara mer flexibel.

Det blev ett långt och spretigt inlägg det här. Tack för att du tog dig ända hit.

Om du vill följa bloggen via Facebook får du gärna trycka Gilla på min sida där. Rosa Prinsessan.