Arkiv

Temainlägg: Hotivation eller motivation

På Wikipedia står att motivation är ”handling mot ett önskat mål och lockar fram, kontrollerar, och upprätthåller vissa målriktade handlingar.” 

På en kurs jag gick en gång så pratade kursledaren om att inte alla personer styrs av motivation. De styrs snarare av hotivation – hotet om att gå miste om något. Jag hade inga som helst bekymmer att förstå tanken bakom det, varken när det gäller mig själv eller Prinsessan. Ibland är själva risken att helt enkelt inte hinna äta någon mat, det enda som motiverar henne till att komma till matbordet.

Nej, det är varken en jättebra eller särskilt pedagogisk metod, men i en familj där maten alltid har varit det största problemområdet och en ständig källa till konflikter tar man ibland till både godkända och icke godkända medel för att nå i mål, att barnet får i sig energi så det orkar några timmar till, gärna utan utbrott på grund av låg energinivå.

Just genom maten har vi alltså till viss del lärt oss hur hon fungerar. Ibland är hotivation det enda som hjälper, även om vi föredrar att jobba med motivationen. Föredrar förresten. Som förälder kan jag tycka att barn ibland bör kunna göra som föräldern säger – motiverad eller inte. I samspelet med Prinsessan och hennes lillebror spelar vad jag tycker sällan särskilt stor roll. Lillebror kan klara av det ibland, när vi säger åt honom ordentligt. Prinsessan gör det inte. Hon måste motiveras – eller motiveras – för att ta sig mot målet. Hon måste tycka att det är tillräckligt intressant, eller så måste syftet vara tillräckligt viktigt, för henne.

Att gå ut och leka för att vi tycker det är bra med frisk luft. Att bara gå ut och ”hitta på” något. Eller att gå ut för att vi säger det, är i hennes värld fullständigt oförståeligt. Och blir därav inte heller av. Är hon inte motiverad och vet exakt vad hon ska göra så går hon helt enkelt inte ut. Vill vi att hon ska komma ut så får vi leta aktiviteter som hon kan gilla, vi får jobba med motivationen för att få henne att vilja. Om det inte plötsligt börjar snöa och hon har längtat i flera veckor efter att få använda sina nya skidor, då hinner hon knappt äta frukost innan hon ska gå ut, första gången för dagen.

Det som händer kring mat och utevistelse kan översättas till många situationer i livet med Prinsessan. Att ta av pyjamas och klä på sig kläder är ett onödigt ont och görs bara om hon ska iväg någonstans eller om vi ska få besök. Att hjälpa till i köket är bara roligt om det är för att baka sin egen födelsedagstårta och så vidare och så vidare.

Att vara förälder till Prinsessan handlar alltså till stor del om att vara en motivator. Vi letar lösningar, idéer och tips som kan motivera henne till att vilja göra det som vi anser är viktigt för stunden eller kan vara roligt att genomföra. Vi letar aktiviteter som kan vara motiverande nog till att bryta en låsning eller beteende som vi behöver bryta. Vi letar lösningar och visuella stöd för att ta bort hinder som ligger i vägen för det som måhända kan vara tillräckligt motiverande, men alldeles för svårt för att genomföra utan hjälp. Vi letar också sätt att motivera henne att be om hjälp, gå på toaletten oftare, äta mat- själv eller inte och vi letar sätt att motivera oss själva för att orka. Utöver att agera motivator ska vi nämligen också vara diplomater, pedagoger, konfliktlösare samt tolkar mellan syskon och kompisar. Ska bara orka och hinna med lite annat också.

Orka. En vecka till, en dag till, en timme till.

Annonser

Middagstankar och brist på tidsuppfattning

Prinsessan gillar, och mår bra av, delaktighet i beslut som rör hennes matintag. (Hon gillar att vara delaktig i beslut i allt som på något sätt berör henne.) Att servera något hon inte är intresserad av en dag gör bara att hon inte äter, oavsett om det är en välkänd och annars omtyckt maträtt.

Bakgrund: I skolan äter hon fyra olika rätter, på bestämda dagar, samma varje vecka. Hemma har vi lyckats få in kanske ytterligare två maträtter som hon äter, i alla fall hjälpligt. Något intresse och nyfikenhet för annan mat finns inte, än. Hoppas det ändrar sig med tiden. Hennes egen motivation är extremt viktigt här.

Idag lät det såhär i bilen hem från skolan:

Jag: Ska vi äta spaghetti och köttbullar idag istället då? Du ändrade dig ju igår.
P: Men, det är nog inte så bra om jag äter köttbullar idag, för jag ska ju äta det i morgon i skolan.

Lite senare:

Jag: Så, om du åt fisk i skolan idag och ska äta köttbullar i morgon, så blir det falukorv till middag idag.
P: Nej, pannkakor.
Jag: Fast jag steker inte pannkakor idag när pappa inte är hemma.
P: Varför inte det?
Jag: För att det tar lång tid att steka.
P: Det tycker inte jag.

Nä, det är ju logiskt. Det är ju inte hennes tid som går åt till att steka pannkakor.

Det är inte hon som står vid spisen och för henne skulle ett toabesök lika gärna kunna ta en hel dag. Tidsuppfattning är något som krävs för att förstå hur lång tid vissa saker tar. I veckan som kommer ska hon genomgå en tidskartläggning, KA-test heter det visst. Vi föräldrar har efterfrågat en Sigvarttavla som visar tiden över en hel dag och även natten med hjälp av dioder. Man kan sätta rutin- och schemabilder intill lysdioderna. För att få en sån krävs en kartläggning, i alla fall i vårt landsting, för ”tänk om hon inte alls behöver den”, svarar hab utan att ha träffat henne eller hört sig för tillräckligt om hur hon på riktigt fungerar kring tider och vardagens alla uppgifter.

Nu vet jag inte exakt hur en sådan kartläggning går till, men jag befarar att hon kommer kunna svara teoretiskt på de flesta frågor som kommer upp, just för att hon intellektuellt har hört och tagit till sig hur många minuter det tar att gå på toaletten och kissa till exempel. För att vi har använt timstocken för att se (uppleva) att det faktiskt inte tar mer än två minuter att gå på toa och kissa och sen tvätta händerna. Sen kan hon vara tillbaka i det hon höll på med innan.

Att intellektuellt och kunskapsmässigt (eller är det samma sak kanske) kunna svara på hur lång tid något tar är långt ifrån samma sak som att i verkligheten förstå att om jag har tjugo minuter på mig innan tv-programmet börjar och jag ska äta min mat innan (vilket brukar ta minst fyrtio minuter, med hjälp), så kan jag inte springa omkring i arton minuter för att sen tro att jag kan äta lika långsamt som vanligt. Då hinner tv-programmet både börja och sluta innan jag har ätit upp min mat. Och så blir jag (eller hon då förstås) förtvivlad över att hon inte hann.

Ungefär så ser det ut hos oss. Och när det är dags för middag blir ofta frågan ”ska vi äta lunch nu?” Hon har helt enkelt inget tidsbegrepp och jag håller andan och tummarna för att hon ska ”misslyckas” kapitalt på bedömningen i veckan. Inte för att jag vill att hon ska misslyckas utan för att jag vill att det som verkligen är Prinsessan ska komma fram. När hon lyckas visa en yta som hon tror att andra vill se, så blir hon, och vi, utan det stöd som hon i verkligheten behöver.

Vet du hur en KA-bedömning görs får du gärna förklara.

Meningsfull tillvaro

När ingen av följande instruktioner går in och de totalt ignorerar vad du säger;

– Varsågoda.
– Frukosten är klar.
– Kom till köket nu. Varsågoda.
– Gå till köket…

kan du istället lägga till, fortfarande i samma ton och se vad som händer;

– Nu är iPaden på bordet.
– JAG KOMMER. JAG VILL HA MAMMAS.
– OCH JAG VILL HA PAPPAS.

Och så rusar de till köket och intar sina platser.

Om att göra tillvaron begriplig och meningsfull… God morgon liksom.

*******

Sen undrar jag när lillebror, (Prinsessan har börjat lära sig), ska koppla att frukost är det man äter på morgonen, oberoende av om det är smörgås eller yogurt och flingor.

– Vill du ha smörgås idag också Prinsen?
– Nej, jag måtte ha frukot.
– Smörgås är väl frukost?
– Nej, man måtte ha en kål med gurt och en mugg med flingor.

Är det kvällsmat och han vill ha gurt och flingor ber han helt enkelt om frukost. Att tala med bönder på bönders vis… Lättare att förstå om man använder samma språk helt enkelt…

20130625-080152.jpg

Mat, för vem blir det tråkigt att äta samma varje dag?

Ibland gör jag korta inlägg direkt på Facebooksidan för Rosa Prinsessan. Du kan gå in där och Gilla sidan så får du upp nya inlägg direkt i ditt flöde.

Häromdagen beskrev jag hur detaljerat ett schema kan behöva bli och hur jag ibland gör för att beskriva tiden inför avfärd.

20130520-170053.jpg

Idag pratade vi lite om mat och om att prova nya saker. Jag frågade vad hon vill äta sen när hon är sex år och hon börjar skolan.

-Köttbullar och makaroner.
-Varje dag?! Kan det inte vara bra att prova något nytt en dag i veckan då?
-Jo, då vill jag det ska vara den gula dagen.
-Va bra. Då kan vi se om vi kan göra så. Det blir ju tråkigt att äta köttbullar varje dag.
-Hur vet du det?

And, end of discussion.

Det visar sig vad som är viktigt…

20130421-205156.jpg

Att äta mat har alltid varit ett känsligt kapitel för Prinsessan. Hon har svårt att koncentrera sig på att äta och vi använder lite olika metoder för att hjälpa henne att få sig maten. Ibland med att mata och alltid med väldigt mycket verbala förstärkningar. Det handlar då inte om att hon är duktig som äter, för det har ingenting med duktighet att göra här.

I det här fallet handlar det om att berömma när hon kommer ihåg att stoppa gaffeln i munnen av sig självt. Eller att bli påmind om att tugga maten som hon har fått hjälp att stoppa i munnen.

I kväll liksom varje kväll den senast veckan har vi läst Rut & Knut & lilla Tjut.

-Jag tycker inte att hon är söt. Jag tycker mest att hon ska ha belöning, för att hon gapar när hon ska äta.

När man fokuserad på något annat så är det faktiskt inte så himla lätt att komma ihåg. Och då är att ”gapa när man ska äta” något som är stort.

Vad är bordsskick, och hur viktigt är det?

På Prinsens förskola är det viktigt att barnen lär sig bordsskick och att de sitter stilla vid bordet. Hemma funderar vi lite på vad som är viktigast i sammanhanget.

De vill att vi samarbetar kring att Prinsen ska sitta vid bordet när han äter.

Prinsen har lite svårt att sitta stilla när vi äter.
Prinsessan kan omöjligt sitta stilla när vi äter.

Får vi överhuvudtaget Prinsessan till bordet kan vi inte tjata och ställa krav på Prinsen att vara stilla. Då är båda borta på mindre än två sekunder.

Vi har förklarat för förskolan att de gärna får träna honom att inte springa omkring när de äter, men vi kan inte jobba med den saken mer än vi redan gör hemma. De har köpt vårt svar här. Tack.

De vill också att Prinsen lär sig bättre bordsskick. Om jag minns rätt står det nog så i utvecklingsplanen vi fick på utvecklingssamtalet för en tid sedan.

Jag förstår och håller med. Jag vill gärna att Prinsen 15 år äter med bestick. Har vi gäster när han är tio år är jag glad om han undviker att stoppa händerna i glaset när han plötsligt får lust att blanda broccoli med mangodricka. Prinsen är tre år.

Prinsen har haft en del problem med sin mage och inte gått upp i vikt som han borde. Just nu är vi glada över att han äter. Inte hur han äter.

Ibland diskuterar vi med förskolan om vad Prinsen tål och inte tål. Jag är glad att jag sluppit diskussionen om hur han äter.

Med tanke på andra pågående diskussioner på Prinsessans avdelning är det nog bäst vi låter bli att nämna att han äter glass till frukost och älskar att pressa sin mat genom en vitlökspress innan han äter. Jag gissar att detta varken ses särskilt lämpligt eller som bra bordsskick ;-).

För oss är det viktigare att vi slipper tjat och tjafs vid bordet, för då är det ändå ingen som vid bordet. För oss är det viktigare att Prinsen får i sig det han behöver än att vi tjatar om hur han gör det. Träna bordsskick och sitta stilla får de gärna lägga grunden till på förskolan. Hemma har vi fokus på att äta.

Ps. Jag menar alltså inte att det är fel att han ska lära sig det. Men allt har sin tid. Hos oss är den tiden inte just nu.

******
Psst. Glassen består av grönsallad, avokado, äggula, honungsmelon, mango, rapsolja, vatten och lite agavesirap. Prinsen älskar den. Och han äter den inte varje frukost, men det är en bra närings- och vitaminkälla till en kille som behöver lite extra då och då. Och ibland har jag lust att ge dem glass som svar bara för att sticka lite extra i ögonen när de frågar vad han äter. 😉