Arkiv

Mamma, med rätt att rensa

Kom-ihåg-lista för Prinsessans rum

Prinsen och Prinsessan är borta hemifrån i några dagar. För första gången någonsin har jag och Maken över tre hela dygn för oss själva. HEMMA. Dagar som vi naturligtvis har planerat till att jobba hemma. För varför ligga på soffan och lata sig när man kan flänga runt och göra saker.

Skämt åsido. Det handlar förstås också om att vi har behov av att få saker gjorda som vi inte kan göra när barnen är hemma. Som att måla väggarna i Prinsens rum. Få ordning på Prinsessans saker i hennes rum, som visserligen kommer se lika ut efter bara ett par dagar ändå. Lika fullt är det viktigt att göra det.

Hon har svårt för förändringar och att göra sig av med saker, produktkartonger, presentsnören och luckorna till adventskalendern inräknat. Hon har inte organisationsförmåga som räcker till att lägga tillbaka saker där hon tagit dem eller ge sig tid till att lägga ner en leksak i därför avsedd låda.  Hon gillar däremot när jag gör i ordning i hennes rum. För hon tycker om när det är ordning och hon tycker om att veta vart hon har sakerna. Hon klarar bara inte av att upprätthålla det själv.

När hon nu ska vara borta ett par dagar har jag tänkt passa på att rensa i hennes rum. Det finns en hel del leksaker som hon aldrig ens använder. Men de ska finnas kvar, såklart. För att kunna göra detta har jag behövt förankra hos henne att jag ska rensa. Att det är okej att ställa undan saker hon inte använder, men moroten att hon då får plats med andra, nya saker, som hon vill leka med nu.

Bland det sista jag gjorde innan vi sa hejdå var att stämma av en gång till att det var okej att jag ställer undan saker från hennes rum, att det får stå i förrådet.

Men du får inte slänga någonting mamma. Skriv upp att du inte får slänga någonting så att du inte glömmer det.

Vi har pratat om att ha en loppis, hemma, med leksaker som de inte längre använder sig av, det finns en del att ta av. Att jag och pappan kan köpa sånt som de inte längre använder och sen får de köpa något de vill för pengarna som de får. Sen får jag och pappan göra vad vi vill med de leksaker som vi ”köper” av dem. Det har dock aldrig blivit av att börja plocka fram sånt. Kanske är detta första steget till att träna på att göra sig av med saker. Att hon ser ”vinsten” med att rensa ut sånt hon inte längre leker med.

Skohyllor med färg skapar ordning

 

Skohyllor med färg skapar ordning

 

Läste på fantastiska och informationsrika bloggen M som i Underbar hur ett skotråg fick skorna att plötsligt hitta sin plats i hallen, varje dag. Som att när skorna fick en självklar och avgränsad plats att vara på blev det en naturlig sak för barnen att ställa sina skor på en särskild plats istället för att låta dem ligga varsomhelst och överallt innanför ytterdörren.

Precis så har det varit för oss. När vi bodde i lägenheten försökte jag med bilder på var de skulle ställa sina skor. Funkade ICKE.
Efter flytten till hus för fem månader sen har var sak fått ta sin tid att få ordning på. Vårt sovrum var prioritet. Har man som vi en vattensäng så tömmer man inte den för att man kommer på att man ska måla om efter några månader. Istället sover man på madrass och soffa tills man har renoverat sovrummet. Sen sätter man upp och fyller vatten i sängen.

När hösten drog in med stövlar, vinterskor, regnkläder, samt mössor och vantar blev hallen snabbt väldigt kaotisk. Kläder, skor, väskor och hemdragna skattkartor samlades i en enda hög som skulle bestigas varje gång vi kom hem eller skulle gå ut. Något som i mitt ändå rätt så röriga huvud blev helt omöjligt för mig att hantera. Jag kunde inte fokusera på något annat förrän jag fått ordning i hallen.

Vi hade ett utrymme på 65 cm mellan en garderob och en vägg där tidigare ägarna haft en avsågad hatthylla, eftersom utrymmet var för smalt för vanliga sko- och hatthyllor och samtidigt för stort för att det skulle funka bra att byta ut garderoben och fylla väggen med en PAX-garderob från IKEA istället. Till slut hittade jag ett skoställ på IKEA som gick att stapla på varandra. Röda, blå och svarta. Inte precis sådär stilvänligt som jag hade tänkt mig, men kom på att kanske kunde det funka alldeles utmärkt med just färgerna. Våra barn är ju ändå rätt så styrda av ”regler” och visuella stöd.

Fyra skohyllor, två blå och två röda införskaffades, ställdes på höjden. Alla fick sina egna två hyllplan att förfoga över och med lite påminnelser varje dag vi kommer hem så ställer faktiskt alla i familjen nu upp sina skor på hyllan. Något som aldrig tidigare har funkat hos oss. När vi väl får upp krokar i barnvänlig höjd kan vi kanske slippa att hänga upp deras jackor också.

Middagstankar och brist på tidsuppfattning

Prinsessan gillar, och mår bra av, delaktighet i beslut som rör hennes matintag. (Hon gillar att vara delaktig i beslut i allt som på något sätt berör henne.) Att servera något hon inte är intresserad av en dag gör bara att hon inte äter, oavsett om det är en välkänd och annars omtyckt maträtt.

Bakgrund: I skolan äter hon fyra olika rätter, på bestämda dagar, samma varje vecka. Hemma har vi lyckats få in kanske ytterligare två maträtter som hon äter, i alla fall hjälpligt. Något intresse och nyfikenhet för annan mat finns inte, än. Hoppas det ändrar sig med tiden. Hennes egen motivation är extremt viktigt här.

Idag lät det såhär i bilen hem från skolan:

Jag: Ska vi äta spaghetti och köttbullar idag istället då? Du ändrade dig ju igår.
P: Men, det är nog inte så bra om jag äter köttbullar idag, för jag ska ju äta det i morgon i skolan.

Lite senare:

Jag: Så, om du åt fisk i skolan idag och ska äta köttbullar i morgon, så blir det falukorv till middag idag.
P: Nej, pannkakor.
Jag: Fast jag steker inte pannkakor idag när pappa inte är hemma.
P: Varför inte det?
Jag: För att det tar lång tid att steka.
P: Det tycker inte jag.

Nä, det är ju logiskt. Det är ju inte hennes tid som går åt till att steka pannkakor.

Det är inte hon som står vid spisen och för henne skulle ett toabesök lika gärna kunna ta en hel dag. Tidsuppfattning är något som krävs för att förstå hur lång tid vissa saker tar. I veckan som kommer ska hon genomgå en tidskartläggning, KA-test heter det visst. Vi föräldrar har efterfrågat en Sigvarttavla som visar tiden över en hel dag och även natten med hjälp av dioder. Man kan sätta rutin- och schemabilder intill lysdioderna. För att få en sån krävs en kartläggning, i alla fall i vårt landsting, för ”tänk om hon inte alls behöver den”, svarar hab utan att ha träffat henne eller hört sig för tillräckligt om hur hon på riktigt fungerar kring tider och vardagens alla uppgifter.

Nu vet jag inte exakt hur en sådan kartläggning går till, men jag befarar att hon kommer kunna svara teoretiskt på de flesta frågor som kommer upp, just för att hon intellektuellt har hört och tagit till sig hur många minuter det tar att gå på toaletten och kissa till exempel. För att vi har använt timstocken för att se (uppleva) att det faktiskt inte tar mer än två minuter att gå på toa och kissa och sen tvätta händerna. Sen kan hon vara tillbaka i det hon höll på med innan.

Att intellektuellt och kunskapsmässigt (eller är det samma sak kanske) kunna svara på hur lång tid något tar är långt ifrån samma sak som att i verkligheten förstå att om jag har tjugo minuter på mig innan tv-programmet börjar och jag ska äta min mat innan (vilket brukar ta minst fyrtio minuter, med hjälp), så kan jag inte springa omkring i arton minuter för att sen tro att jag kan äta lika långsamt som vanligt. Då hinner tv-programmet både börja och sluta innan jag har ätit upp min mat. Och så blir jag (eller hon då förstås) förtvivlad över att hon inte hann.

Ungefär så ser det ut hos oss. Och när det är dags för middag blir ofta frågan ”ska vi äta lunch nu?” Hon har helt enkelt inget tidsbegrepp och jag håller andan och tummarna för att hon ska ”misslyckas” kapitalt på bedömningen i veckan. Inte för att jag vill att hon ska misslyckas utan för att jag vill att det som verkligen är Prinsessan ska komma fram. När hon lyckas visa en yta som hon tror att andra vill se, så blir hon, och vi, utan det stöd som hon i verkligheten behöver.

Vet du hur en KA-bedömning görs får du gärna förklara.

Temainlägg: Konsten att kommunicera

Måndag och klockan är tolv. Jag har nyss hämtat henne på förskolan efter hennes vanliga  två timmar och fyrtiofem minuter. Vi promenerar hem för första gången på länge. Inget pulkaväder och för moddigt för att ta vagn, plus att jag vill träna henne på att det också går att gå korta stunder. Det fungerar men hon klagar över att hon har ont i benen. Just idag har hon haft besök från en eventuellt kommande skola.

*

Hon: Jag kan inte förstå att jag blir så trött av att vara på dagis.

Jag: Är du trött nu?

Hon: Ja. Jag kan inte förstå.

Jag: Ja, jag vet att du blir trött. Hade du besök idag på dagis också?

Hon: Ja. Är de lärare på min nya skola?

Jag: De är lärare på en skola. Men om du ska gå där vet vi inte än.

Hon: Vart ska jag gå då?

Jag: Det vet vi inte än. Pappa och jag letar efter en skola där vi vill att du ska gå.

Hon: Det måste vara en skola som jag trivs på. Och där jag inte blir så trött.

Jag: Hmmm. Det är så vi också vill att det ska vara. Vad är det på förskolan som du blir trött av då?

Hon: Alla kompisarna.

*

Vårt val inför kommande skola inte är lätt.

* Hon behöver en lugn miljö för att stänga ute intryck som påverkar och gör henne trött.

* Hon behöver få ge uttryck för sin fysiska rastlöshet.

* Hon behöver stimulans utifrån sin höga intelligensnivå då hon ibland ligger på en åtta till nioårings nivå.

* Hon behöver förståelse för att hon ofta inte är mer än två till tre år när det gäller att förstå saker som är självklart för andra fem sexåringar.

* Hon behöver personer omkring sig som förstår vad det innebär att ha autism och tänka annorlunda.

* Vi behöver personer som förstår oss och som förstår Prinsessan, för att vi ska orka ett tag till.

Det är en ständig balansgång.

*

Många föräldrar som har barn med npf, neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, får kämpa med att få barnen att ens prata. Vi är lyckligt förunnade med en mycket ordrik dotter som på senaste tiden också har börjat uttrycka vad det är hon upplever och vad som gör henne trött. Det ligger mycket träning bakom. Vi har uppmuntrat, vi har varit detektiver och vi har pratat om hur bra det är att berätta hur det är man tänker och känner. Många många gånger.

Det är en gåva att få ta del av hennes tankar. Det underlättar för oss att förstå vad det är som tröttar och vad det är som ger energi. Det hjälper oss att förstå henne och hjälpa henne utifrån hennes förutsättningar. Jag tänker att det säkert är många barn med liknande svårigheter som Prinsessans som tänker och känner lika som hon, men som inte kan uttrycka det i ord. Kanske kan det jag skriver om hur hon uttrycker sig hjälpa någon annan förälder att förstå sitt barn bättre.

*******************

Tycker du om Rosa Prinsessan och vilja följa bloggen via Facebook? Gå i så fall in på sidan och tryck på Gilla så kommer nya inlägg, och ibland andra korta inlägg, upp automatiskt i ditt flöde.

Temainlägg: Kommunikation

Om att göra kommunikationen tydlig, utifrån barnets behov

Barn med autism har ofta svårt att skapa bilder i huvudet om saker som de inte vet vad det är. De behöver ofta ett visuellt stöd för att få lite hjälp på traven att skapa bilden och för att förstå sammanhanget. Detta kallas ”bristande föreställningsförmåga”.

Prinsessan är inget undantag. De första två tips jag fick i november 2011 var 1: backa undan när hon får utbrott istället för att tränga sig på. 2: rita bilder på det ni vill att hon ska göra istället för att använda ord.

20121129-132209.jpg

Exempel på ett händelseförlopp.

Då var Prinsessan 4,5 år och vi hade inte hittat något eller någon rutin alls som vi lyckats få att bli beständig. Och då menar jag verkligen att vi provat att vara konsekventa, ha fasta rutiner för kvällar, morgnar, när vi skulle äta, klä på oss och allt annat vanligt och ovanligt förekommande i en småbarnsfamiljs liv. Ingenting hade vi fått att fungera mer än kanske tre dagar i streck. Sen var Prinsessan trött på det och accepterade det inte längre. Hon skulle ha något nytt. Ju mer konsekventa vi blev, desto mer rigid blev hon.

Kort sagt, vi fick inte någonting att fungera. Allt var en kamp och det mesta utmynnade i utbrott från Prinsessan. Utbrott där hon aldrig gav med sig så där som man hör att barn med extra trotsiga föräldrar säger. ”Jag låter henne få ligga där och skrika, till slut kommer hon och vi kan gå vidare.” Så var det aldrig för oss (med Prinsen är det så). Hennes skrik började kanske så ibland, men de gånger vi inte gav oss (oftast jag) slutade det med att hon var fullständigt hysterisk och hennes gråt handlade om något helt annat än det vi från början sagt nej till. Det var inte enbart för att få som hon ville som hon grät och skrek. Det var sannolikt för att hon inte förstod och för att hon behövde kontrollera det hon kunde kontrollera i en värld som var fullständigt oförutsägbar för henne.

När jag plötsligt gav henne bilder över vad vi skulle göra på kvällen innan hon skulle gå och lägga sig, var det som jag möttes av ett helt annat barn. Visst, hon ville inte alltid följa det som vi ritat upp för henne och många gånger blev hon arg och knycklade ihop sitt schema. Ändå var det uppenbart att det här förstod hon. Hon VILLE ha vad hon förväntades göra på en bild. Detta blev det första som hon någonsin har velat behålla och det första som vi föräldrar kunnat fortsätta med i mer än tre dagar i sträck. Nu har vi jobbat med bildstöd i över ett år och med hjälp av det har vi lyckats arbeta in rutiner som för Lillprinsen faller sig alldeles naturligt, men som för Prinsessan ter sig fullständigt obegripliga.

Att Prinsessan får sina dagar och förutsättningar ritade för sig eller på annat sätt hjälp att måla upp en bild är A och O för att hon ska förstå.

En av hennes absoluta styrkor är att hon är så verbal. Hon är ordrik, pratar ofelbart (även om det ibland blir lite grammatiska fel) och kan redogöra för saker som hon har gjort så att andra kan förstå (sådant som många barn med autism har särskilt svårt för).

Tyvärr måste jag säga att det är nog också det som ställer till det som allra mest för henne. Vi (och personer i hennes omgivning) tror att hon förstår och ställer därför högre krav på henne än hon klarar att leva upp till. Det gör att hon måste anstränga sig för att förstå vad andra menar (ja, det hjälper henne säkert att utvecklas också). När hon inte förstår, så låter hon antingen bli att svara eller så gör hon inte det som hon blir tillsagd att göra, varpå man får tjata på henne, vilket skapar att hon svarar ännu mindre eftersom det skapar ett krav (som hon inte klarar) och den onda cirkeln är igång. Hon blir tillsagd, man blir irriterad på henne och hon lyssnar ännu mindre.

Jag förstår att detta måste vara jätteknepigt för omgivningen att förstå, för hon verkar ju förstå. Och hur svårt kan det vara att förstå en fråga som ”Vill du ha kaviar eller mjukost på smörgåsen?” Hon har ju ätit det jättemånga gånger, så klart att hon vet vad det är jag frågar om, tänker jag. Jag har som vanligt helt fel… Hon svarar det ena och när jag kommer med smörgåsen är det helt fel. Det var inte alls det hon ville ha. Ibland tar jag därför fram tuberna och visar henne, så att hon får peka på den hon vill ha. Då går det lättare.

Jag vet att det är många som jobbar med väljartavlor för barnen när det kommer till mat och mellanmål. Jag har tyckt att det har varit överdrivet, för så pass mycket klarar hon väl. Men kanske har jag helt fel här.

IMG_5601

Exempel på bilder som ibland kan hjälpa henne att komma på vad hon vill göra.

Häromdagen slog det mig att eftersom hon refererar till saker på ett annat sätt än vi (och många andra) förväntar oss att hon ska göra behöver jag också beskriva saker på hennes sätt. Ska hon t.ex beskriva något så gör hon det ofta med former eller någon form av upplevelse. Ett glas kan t.ex. vara ”det där glaset med en rund först, sen en rak och sen en sån där med tre kanter” (snapsglas). En filt beskriver hon med ”den som har en varm sida och en kall sida” (lakanstyget är kallt och teddymaterialet är varmt). Jag provade därför ett annat sätt.

Jag: Vad vill du ha på smörgåsen, vill du ha kaviar eller mjukost? (fick störa hennes synfält för att hon ens skulle reagera).

Hon: (såg bara frågande ut, som att hon inte förstod frågan)

Jag: Vad vill du ha, vill du ha det där vita eller det som är rosa på smörgåsen?

Hon: Jag vill ha… ehh… det där vita.

Plötsligt förstod hon vad hon förväntades svara på. Hon slapp svara bara för att tillfredsställa mitt behov av att få ett svar för att sen inte få det som hon egentligen vill ha. Detta kan förstås överföras till många andra situationer där vi ställer för höga krav och tänker att ”det är klart att hon förstår skillnaden på kaviar och mjukost.” Det är inte alls säkert.

20120218-094201.jpg

Mitt sätt att säga förlåt behöver ibland gå en annan väg än med ord.

Barn med autism har ofta en helt egen ordlista för saker som de upplever. Som förälder och pedagog i närheten av barnet gäller det att förstå och lära sig barnets ordlista. Det krävs att man leker detektiv och provar sig fram. Får man inte tillfredsställande resultat med de verktyg man använder, är det kanske något som behöver bytas ut eller eller justeras för att göra det mer konkret och tydligt för barnet.

Ha tålamod. Leta och prova dig fram tills du hittar det som fungerar för dig och ditt barn.

******

Ibland skriver jag också korta inlägg bara på facebook. Vill du följa bloggen via facebook går du in på Rosa Prinsessans sida och trycker Gilla. Då får du automatiskt de uppdateringar jag gör i ditt nyhetsflöde.

Bildstöd för rutinsituationer

Som jag skrivit förut är jag med i olika grupper på facebook där jag kan diskutera och ventilera saker med föräldrar i samma situation som vi är. De senaste dagarna har vi diskuterat och utbytt tankar kring bildstöd. Det är otroligt intressant att få läsa om hur andra föräldrar gör och hur olika barnen fungerar trots samma diagnoser, samtidigt som de kan vara väldigt lika i andra saker.

Jag var på gång att sätta upp ett schema över en hel dag där jag skulle förtydliga när olika rutiner görs, men fick helt andra idéer och tankar efter att ha ventilerat med dessa underbara föräldrar. I detta inlägg tänkte jag beskriva de rutinscheman jag har gjort nu. Först vill jag förklara varför vi valt just svartvita pictogrambilder.

Jag märkte tydligt när jag i början ritade hennes scheman över dagarna. Hon ville färglägga kläder, vagnar, pulkor etc etc. Vi kom inte vidare i vad det var vi skulle göra, utan fastnade i att hon skulle fixa med bilderna. Tills slut googlade jag på olika bilder och frågade Prinsessan själv vilka hon gillade bäst. Hon valde tveklöst Pictogram och jag köpte sedan licens till PictoOnline. För inte så länge sedan sa hon vid ett helt annat tillfälle att hon tycker att svart på vitt syns bäst, så kanske är det något perceptuellt för henne som gör att hon gillar pictogrambilder bäst.

PictoOnline finns att köpa som privatperson eller också till förskola eller skola. Då kan man betala lite mer och få fler inloggningar så att fler kan använda samma program. I PictoOnline kan man skapa Dagschema, Veckoschema, enkla bilder eller etiketter. Du kan spara olika bildserier för att kunna använda vid olika tillfällen och det går också att ändra storlekar på bilderna. Allt utifrån behov.

Under hela hösten har vi använt en veckotavla där vi sätter upp vad som ska hända under dagen och de närmast kommande dagarna. Beroende på vad det är som ska hända avgör vi om vi ska berätta i god tid, eller vänta tills dagen innan, eller rent av på morgonen. Mer om det en annan gång.

Nu har vi märkt att vi behöver strukturera upp vissa rutinsituationer tydligare. Det beror på att Prinsessan har svårt med ”automatiseringen”. Dvs hon kommer inte ihåg, eller förstår inte, i vilken ordning vissa saker görs, eller varför de ska göras i en viss ordning. Jag är inte så förtjust i att använda de olika termerna, som automatisering ,och mentalisering etc. Det beror helt enkelt på att jag själv har lite svårt att förstå den exakta betydelsen av dem. Däremot har jag lärt mig hur hon fungerar och förstått vad hon behöver för att träna och förstå sin vardag bättre.

Om hon förstår sin vardag bättre och kan bli mer självständig genom att ha bilder som förtydligar vad man gör i t.ex badrummet, så blir allas vår vardag lättare. Jag inser att det är ett långsiktigt arbete för henne att lära in de olika stegen så att de blir så självklara att hon även när hon inte är så intresserad av det kan fokusera tillräckligt länge för att kunna klä på sig själv, bara som ett exempel.

Här kommer de rutinsituationer jag har gjort bildserier på:

IMG_5610

Morgon- & Kvällsrutiner

På morgonen följer vi inte alltid bilderna, men för henne är det viktigt att hon får se en stund på tv först för att vakna innan vi kommer igång med resten av morgonrutinerna. I min framtida plan kommer hon själv att välja kläder och klä på sig. Som det är nu, plockar jag fram två av varje som hon väljer av och sen klär jag på henne. Ska hon göra det själv är hon i bästa fall påklädd till lunch. Det funkar av förklarliga skäl ganska dåligt på vardagar. Medicinbilden avser omega-3 tillskotten EyeQ, som hon fått sedan i oktober. Hon har blivit betydligt lugnare av det och vi har sett stora framsteg framför allt i lek sedan dess.

Vi behöver hålla strikta rutiner framför allt på kvällen för att övergångarna ska bli så smidiga som möjligt. Som det är just nu sätter den som ska natta Prinsessan sig i köket med henne när Lillprinsen går in i sovrummet för att sova. Hon har svårt med övergången bara att han ska lägga sig och har ett riktigt rus den tiden, så vi behöver hålla hans tider ganska strikt, för att hon ska komma ner i varv i tid.

IMG_5606

Påklädningsscheman

Bilden till höger sitter nu på garderoben i sovrummet och den andra på ytterdörren. Hon har länge bett om att få ett schema över påklädningen, så hon vet antagligen med sig att hon inte kommer ihåg eller har svårt att fokusera på vad det är hon behöver för att klä på sig. Vi får se om dessa kan hjälpa en aning. Till våren får jag göra ett nytt utomhusklädesschema.

IMG_5602

Intill toaletten.

IMG_5603

Ovanför handfatet i badrummet.

Tidigare i höst gjorde jag ett schema med kardborrebilder med de olika stegen i badrummet, alltifrån att tända och släcka lampan, spola, stänga toalocket och tvätta händerna. Det blev alldeles för komplicerat för henne och hon fastnade vid att hon skulle flytta bilderna istället för att göra det som skulle göras. Att släcka och stänga dörren blev på det sättet också gjort INNAN hon gick ut ur badrummet, vilket komplicerade det hela lite. Nu provar vi med ett mindre schema med bilder intill toaletten, och ett ovanför handfatet som hon kan ta hjälp av för att bli påmind om vad hon ska göra. De gånger hon nu vill klara sig på egen hand förstås.

Nu blir det spännande att se hur det här fungerar.

Julfix och behov av tydliggörande

Idag har vi tagit fram årets julsaker, minus julgran, tomtar och troll. Prinsessan har varit högt och lågt i flera dagar över att det snart är dags och frågat tusen gånger NÄR ska vi ta fram dem och ”jag har bestämt att vi ska göra det nu” osv. Vad vi föräldrar har bestämt passar är föga intressant när hon har bestämt sig för något.

Idag kunde vi inte hålla emot längre. Det är ju ändå första advent. Några ljusstakar ska ju ändå komma fram.

Jag minns med fasa den dagen förra julen då vi skull klä granen. Vi hade ganska nyligen förstått det här med att göra scheman och att det var viktigt att få se i bilder vad som skulle ske, i vilken ordning och vad som händer sen osv. Jag minns att vi mitt i hysterin över att hon var högt och lågt, och med färskt i minnet hade fått tipset om att rita bilder över vad som skulle ske, gjorde ett schema över dagen.

Nu minns jag inte exakt, men jag tror jag ritade typ; klä på sig, äta frukost, baka pepparkakor, äta lunch, ta fram julgran mm. Efter det tyckte väl jag att det var klart liksom. Det var väl det som var det intressanta, trodde jag. Så dagen tog liksom slut efter att vi hade klätt granen.

Jag minns det som det var i förra veckan att hon, som vanligt när hon får bilder för vad som ska hända, blir en helt annan och lugn person. Vi hade supermysigt med pepparkaksbak (även om jag såklart var det som bakade, för ro till att göra mer än tre pepparkakor fanns inte) och att ta fram julgranen och pynta den. Sen pustade vi föräldrar ut. Allt var klart. Trodde vi ja.

Hela oron och hyperaktiviteten och låsningarna satte igång igen. Att baka pepparkakor och ta fram julgranen hade tagit ALL kraft. Att då inte få bilder för ”vad händer sen” gjorde hela skillnaden och vi hade en smått hysterisk eftermiddag.

Idag har vi nöjt oss med adventspyssel. Inga pepparkakor och ingen julgran. Det tjatet får vi hålla oss med i ett par veckor till tror jag. Vi orkar helt enkelt inte ta in den än.

Ihop med att jag mindes hur det var för ett år sen då vi plockade fram julsakerna, fick jag en påminnelse från wordpress om att det var exakt ett år sen som jag startade denna blogg. Typ ”keep on blogging”. Jag gick genast tillbaka och läste bloggens allra första inlägg. Här kan du läsa det inlägget. 

Idag gick det fantastiskt bra. Trots att hon inte fick schema för mer än lek, klä på kläder, julpynt, lunch och tv. Hon har kommit långt min fina Prinsessa.