Arkiv

Samtal med lillebor

Sonen som är 4,5 funderar mycket över livet just nu. På ett sätt som jag aldrig upplevt att Prinsessan har gjort. I alla fall inte så att hon har frågat om det. Men så frågar hon rent generellt mer om saker som hur fönster sitter fast på en fönsterkarm eller hur motorn i en bil fungerar, så deras fokus är lite olika om jag säger så.
Det krävs en del att kunna sätta samma sak i olika sammanhang och förstå att det är samma sak.

– Mamma, är du så gammal så du kan köra bil?
– Ja, jag kör ju bil.
– Ja, men är du så gammal så du KAN köra bil?
– Ja, man får köra bil när man är arton år.
– Men pappa är inte arton.
– Nej, men då får man börja köra bil.
– Men kan du köra bil?
– Hur tänker du nu? Jag kör ju dig till dagis.
– Ooops. Hehe.

E: Hur många år var du barn?
Jag: I arton år var jag barn.
E: Hur många år har du varit vuxen då?
Jag: I tjugofyra år.
E: Oj, det är ju jättelänge.
Jag: Hur många år har du varit barn då?
E: En liten stund. Så länge tills jag blev så här stor.

Nej, men jag har simglasögon

Lille Prinsen tolkar saker bokstavligt och konkret.

Han är allergisk mot lite olika saker, men sen vi uteslöt gluten för en månad sen ser vi framsteg och vi börjar prova sätta in födoämnen vi tidigare har uteslutit. Vad han tål och inte är något han funderar en del på, så när han på vägen till förskolan i morse sa att om man äter ägg så får man vattenkoppor tänkte jag inte så mycket mer på det. Kopporna har härjat fritt på förskolan ett tag så det var väl inte så konstigt att han tänkte på det. Hur han sen fick ihop det med att äta ägg vet jag inte.

Jag berättade för en fröken vad han sagt på vägen dit varpå hon skrattade till. De hade frågat honom om han  haft vattenkoppor. Han hade tänkt en stund innan han svarat.

– Nej, men jag har simglasögon.

Distraktion på sängkanten

Tankar som snurrar innan min fyraåring somnar på kvällen.

– Mamma, vad är tre och fyra?
– Tre plus fyra, det blir sju.
– Sju. Vad är tjugo?
– Tjugo är ett tal. Hur menar du?
– Vad är tjugo?
– Vi pratar mer om det i morgon. Nu är det sovdags.

…. Kort tystnad…

– Mamma, vad är fem och fyra?
– Fem plus fyra är nio. Det är sovdags nu.
– Nio, men vad är åtta och åtta?
– sexton. Vi pratar mer om matematik i morgon. Du ska sova nu.
– Matematik?
– Ja, det är sånt du håller på med just nu. Sånt som du tycker är roligt.
– Jaha.

Mumlar för sig själv en stund innan han slutligen, äntligen blir stilla och tyst.

Siffror. Ett två tre fyra fem sex. One two tree får fajv six seven ejt najn ten eleven twelv thirtin fo…..

Flyttplaneringar

Sonen har bestämt sig att vi ska flytta på en röd dag (söndag, enligt de förutbestämda dagarnas färger) och Prinsessan sa bestämt ifrån när Maken sa att nuvarande soffan ska stå i deras lekrum.

-Nähä, för det är ett lekrum och där ska vi ha en våningssäng med rutschkana.

Jag tror vi har lite förhandlingar att göra innan vi är klara med detta.

Har du flyttat med barn som har svårt med föreställningsförmågan och som får spel om det inte blir exakt så som de själva har tänkt sig?

Jag tar gärna emot tips på hur ni har förberett dem och hur ni har gått tillväga inför och under själva flytten.

Det svåra med ögonkontakt

Det är inte helt lätt att få ögonkontakt med lillebror. Han kollar åt alla andra håll än just på den som pratar med honom. På något sätt är han ändå med i samtalen som pågår omkring honom, men inte alltid. Därför får vi ofta be om hans uppmärksamhet.

Ikväll satt han i badet innan kvällningen.

-Ska du natta mig?
-Ja.
-Jippie. För du är den bästa mamman.
-Och du är bästa Prinsen.
-Och du är bästa mamman.
-Prinsen, kan du se på mig?
(tittar inte)
-Tycker du det är svårt att se mig i ögonen?
-Jappis.
-Tycker du, varför då?
-För att… det är svårt.

Så nu vet jag varför. Det är svårt.

Hur tydlig behöver jag vara?

Mitt i vårstädningen kommer lillebror och ska tvätta sin rymdraket i skurhinken. I andra handen håller han en bil.

Jag säger till honom att inte tvätta varken rymdraketer, bilar eller båtar i skurhinken. Att jag lägger till båtar är just av vana från bokstavstolkning. Är det något jag utesluter så är ju inte det sagt.

Han muttrar något och går iväg. Minuten senare kommer han tillbaka.

-Men flygplanet kan jag ha där.

Plopp, så fick sig flygplanet en simtur.

-Nej, inte flygplanet heller. Inga leksaker får du ha där.

Bristande theory of mind?

Jag tog med Lillebror till affären för att köpa något till Alla Hjärtans Dag igår. På grund av allehanda åkommor och annat hade vi inte haft tid att fixa något och precis i närheten har vi bara en liten butik. Vi bestämde oss för att köpa såna där figurballonger som när jag var liten var årets höjdpunkt när jag var till Skansen. Nu finns de överallt.

Prinsessan brukar stå där och tråna och har förstås sagt vilken det är hon vill ha, om det sen är prinsessan eller den rosa hästen har jag glömt. Prinsen ville dock välja något helt annat för att ge till sin älskade storasyster. Här är en avvägning i att tillrättalägga allting för att Prinsessan ska vara nöjd eller för att Prinsen ska få gå sin väg i livet och välja det som är viktigt för honom. Jag gjorde vad jag kunde för att ”styra” in honom på ”rätt val”, men han var fast besluten vid den gula kycklingen. Till sig själv valde han en rymdraket.

Vi kom hem, han var glad över att ha en present till Prinsessan. Vad händer? Hon skriker och slänger den ifrån sig, för DEN ville inte hon ha. Prinsen blir ledsen. Han vill göra sin storasyster glad och ger därför sin egen rymdraket till henne istället. Att jag försöker säga att han har valt och om hon inte vill ha den, så behöver hon inte, men att hans rymdraket är hans, hjälper inte.

Han ger bort sin ballong i alla fall. Självklart blir hon glad för rymdraketen och tar ingen notis om att han blev ledsen för att inte ha den ballong han själv valt.

På kvällen berömde jag honom speciellt för att vara en fin lillebror och så pratade vi lite om vad som hade hänt och varför.

Idag tog jag vara på ett tillfälle då jag tänkte att Prinsessan var mottaglig att lyssna på vad som hade hänt. Hon lyssnade och verkade förstå att han hade blivit ledsen och jag tänkte att vi kommit ett steg närmare till att förstå att vi alla har olika tankar och känslor (theory of mind). Hon lämnar mig och går in till Prinsen för att säga något.

”-Prinsen, nästa gång som du går till affären och ska köpa en ballong, köp en prinsessa eller en häst till mig då.”

Det var inte precis så jag hade tänkt mig det och inte heller så jag hade pratat med henne. Vi har alltså en bra bit kvar här…

*****

För er som har syskon och neurotiska barn (utan diagnoser) tänker säkert att det här är vanligt mellan syskon ”så här är det jämt”. Det stämmer säkert, men här är det alltid bara från det ena hållet. Det finns inget givande och tagande. Det är alltid Prinsen som ger med sig, det är alltid han som får komma i andra hand och få sina önskningar ifall det funkar. Det är ett stort jobb för att få till att han får sin egen tid utan att det runt omkring ska bli skrik och tandagnisslan från storasyster för att livet är orättvist, oavsett hur mycket hon får.