Arkiv

Svårigheten att vara någon annan, i leken

Vi håller på och stiftar nya bekantskaper här hemma.

Lillprinsen kommer krypandes med olika djurläten, kryper upp i famnen och så säger han ”du tor goda, ja liiten goda”.

– Är du en groda?

– Ja, du tor goda. Ja, liiten.

Han är det han leker. Låter säkert fjantigt att jag bli rörd över detta. Men hela hans uppenbarelse är så mjuk och vän att jag kan inget annat än att smälta.

Att vi sen aldrig har fått uppleva detta förut , hör förstås till att vi blir så fascinerade. Prinsessan har aldrig varit någon annan än den hon är. Hon är på sin höjd storasyster om vi initierar och frågar vem hon är. Men bara tanken på att hon skulle vara något annat än sig själv, existerar inte för henne.

Sen kan hon gå in i en seriefigur och leka att hon är den, för en kort stund, men då förtydligas det hela tiden att det inte är hon på riktigt.

-Men, det är bara på lek. Jag är inte Izzy på riktigt.

De få gånger vi har lekt med figurer tillsammans så är det alltid familjen som sätts in i rollerna. Hon ska vara storasyster och jag får vara mamman. Att låtsas vara någon annan är för svårt helt enkelt.

Jag får ibland frågan om det är fler i familjen som har adhd eller autism. Om det finns i släkten. Mitt svar blir lite osäkert, inte som är utredda åtminstone. Men det finns nog en och annan om skulle få om de blev det. Själv söker jag utredning och har fyllt i ett antal skattningsformulär för att skatta adhd, till en början. Psykologen ser att det finns skäl att gå vidare, så visst finns det drag och likheter i leden uppåt från Prinsessan.

Nu har ju jag valt Prinsessan och hennes svårigheter som inriktning på bloggen, så därför skriver jag inte så mycket om mina egna reflektioner kring hennes olika beteenden. I det här med lek däremot ska jag nog förtydliga att jag själv alltid haft extremt svårt att låtsas vara någon annan. Att spela improvisationsteater, rollspel eller att klä ut mig har varit det värsta jag vet. Även som vuxen.

Jag minns en gång för några år sen när jag var på en föreläsning som handlade om sångens frigörande eller läkande effekter. Jag tyckte generellt att hela föreläsningen var obekväm, men när vi på slutet skulle improvisera fram en snutt text och sjunga den inför en annan person blev det för mycket för mig. Så, att sången, i det här fallet var förlösande stämde säkert även på mig, men det gav mig, just då, inga positiva upplevelser. Jag tyckte bara det var jobbigt.

Jag skriver detta för att förklara att jag förstår Prinsessans agerande i detta. Jag förstår att hon har svårt att vara någon annan och att hon inte ser någon vits med det. Vi skulle säkert behöva träna på detta både hon och jag.

Annonser

Snipp snapp snut – så var den leken slut

Jag vill börja med att tacka för att ni är så många som läser, kommenterar och återkommer till min blogg. Från ca 40 besökare/dag för ett par veckor sen är ni nu ca 100 unika besökare/dag. Det triggar mig att fortsätta och att dela med mig av vår vardag. Tack!

För ett tag sen besökte vi en lekplats med en massa skojiga saker att upptäcka. Det var inte bara en rutchkana eller en klätterställning. Utan det var byggt som en egen liten värld så det var goda möjligheter att hitta på en massa spännande lekar. Till på köpet är lekplatsen inhägnad med staket och en grind så man som förälder kan slappna av och inte känna att barnen skulle riskera att springa iväg därifrån.

Nu var jag där själv med Prinsessan och hade inget behov av att bara låta henne springa runt själv. På senare tid har jag också tyckt det är mer intressant att vara nära henne när hon leker för att kunna lägga märke till hur hon tänker.

Hon har kanske inte riktigt släppt oss så nära inpå heller tidigare, så det kanske är först nu jag verkligen har chansen när jag tänker efter. Eller, så har hon verkat så stressad i allt så att jag inte riktigt har orkat hänga med. Det finns liksom inget direkt sammanhang i det hon gör nämligen. Hon springer från det ena till det andra och hoppar på det som hon tycker ser roligt ut innan hon snabbt springer vidare till nästa.

Lillprinsens lek så mycket tydligare. Han är 2,5 och börjar komma igång med roll-lekar. Han leker med två figurer (eller bilar) framför sig och de pratar med varandra och gör olika saker. Nappen kan bli en bil, jag kan få vara en av figurerna i någon av filmerna han ser och han hittar på saker utifrån det.

Den upplevelsen har jag aldrig haft med Prinsessans lek. När någon frågar oss vad Prinsessan leker eller tycker är kul att göra, så känner både jag och Mannen oss lika osäkra varje gång.

Däremot har något hänt de senaste veckorna. Hon leker på ett nytt sätt. Hon är på Lillprinsens nivå. Det är som att hon ser hur han leker och tar efter det, för jag kan inte se att det kommer naturligt för henne. Hon får kämpa med det.

Jag har också noterat att hon har börjat kunna låta en sak vara något annat när hon leker med det. Men hon är alltid väldigt tydlig med att det är på låtsas. Har hon sett lillebror, eller var det något hon snappade upp under lekbedömingen (ADOS) där hon skulle spela upp en liten scen med några olika föremål. Då såg hon psykologen göra på ett sätt, så möjligen snappade hon upp, att så ska man göra… Vad vet jag?

Hur som helst, när vi var på den här lekplatsen i alla fall, så ansträngde jag mig att vara med henne i leken och leda in oss på olika fantasilekar. Dels för att bjuda in henne till den sortens lek, men också för att se hur hon agerar. Nu är jag så van vid hur hon är, så jag vet ju inget annat. Så länge Lillprinsen inte är äldre än han är nu, så kan jag inte veta om en 4-5 åring leker som hon, eller om det finns lite andra möjligheter till föreställningsförmåga än så. Jag skulle tro att det är så. Här nedan kommer några exempel på hur jag menar.

Vi hittade ett litet kök och jag föreslog att hon kunde laga lite mat till mig. Hon travade upp lite kastruller och fat på varandra och sa att det var klart. Ja, hon slängde väl åt mig någon kastrull med sand eller jord i också. Men att sen sätta oss ner och äta, det såg hon bara frågande ut till. Snipp snatt snut, så var den middagen slut.

”Du kan ju äta, men det är bara på låtsas, jag vill inte ha.”

Bäst att kolla om det finns något annat här inne också. Att stanna upp och leka i köket och laga lite mat eller diska, finns inte i hennes föreställningsvärld att hon kan göra. En stund senare, när jag sitter nedanför en rutchkana hör jag en flicka dra i sin mamma och säga att hon ska bjuda mamman på mat. Det är något jag också har hört Prinsessans kompisar göra, och Lillprinsen har börjat med.

Prinsessan gjorde sånt nån enstaka gång som 1-åring tror jag, men inte mer än så. Mormor brukar försöka ha picknick och duka upp koppar och så, men så snart det är färdigdukat är Prinsessan klar med den leken. Snipp snapp snut.

En cool rutchkana. Här stannade hon ändå upp en liten stund och åkte några gånger innan hon sprang vidare till nästa attraktion.

Här sitter vi tillsammans i en bil. Hon sitter vid ratten. Jag föreslog att hon kunde köra oss någonstans. Hon ifrågasatte varför hon måste göra allt. När jag frågade vart vi skulle åka, sa hon ”lekplatsens namn”. När jag frågade vad vi såg på vägen dit, sa hon ”en massa folk”. Snipp snapp snut, så var den leken slut. Snabbt vidare till nästa, och att klättra upp på taket på bilen.

Det fanns också en jättefin båt, ett flygplan, några hus och flera rutchkanor. Båten stod vid en liten damm som jag kan tro är fylld med vatten på sommaren. Som att den faktiskt ligger vid en sjö. Jag föreslog att vi skulle leka pirater, eftersom hon gillar Jake och piraterna så mycket.

”Mamma, den är bara på låtsas. Man kan inte åka någonstans i den på riktigt.”

Snipp snapp snut, så var också den leken slut.

Hur leker ditt/dina barn? Det vore jätteintresssant att få ta del av lekbeteenden från både ”normala” och barn med någon form av funktionsnedsättning. Skriv gärna ev. diagnos och även ålder på barnet. Du får gärna vara anonym om du inte vill ”ge dig själv till känna ;-)”

Fjärilar i magen

Vaknar med pirr i hela kroppen. Utredningen är väl i och med i dag igång antar jag.

Kuratorn från utredningsteamet gör förskolebesök idag och jag känner mig skitnervös. Det riktigt pirrar i magen och hela kroppen gör sig påmind om att den fungerar.

Varför så nervös? Det är ju inte jag som ska vara på förskolan och bli iakttagen. Och Prinsessan vet ju ingenting om att någon ska vara där. Inte heller att någon ska komma dit och iaktta henne.

Tänk om…

Om det här med dålig föreställningsförmåga

Vad sägs om det här;

Prinsessan har väldigt svårt att be om saker. Hon har också svårt (extremt svårt skulle jag säga) att föreställa sig saker som hon inte själv har sett eller upplevt (något jag förstår till fullo utifrån mig själv). Hon kan helt enkelt inte hitta på något som hon själv inte har sett.

På förskolan har de ett nytt projekt för våren. För att inte göra för tydligt vilken förskola vi tillhör, så ska jag inte gå in i deltalj kring vad projektet innebär. Kontentan är i alla fall att alla barnen ska få möjlighet att skapa den här figuren av olika föremål, så som barnet själv tror att figuren ser ut. Det är en helt och hållet fiktiv figur, någon som alltså inte alls finns. Det enda som finns är ett påhittat namn och sen ska barnen själva skapa hur de tror att figuren ser ut. Det finns förstås ett tema, som jag för övrigt tycker är bra, ska jag säga.

Men för ett barn som har svårt att bygga med lego, eller att göra en mosaikfigur om det inte exakt vet hur bitarna eller mosaiken ska sitta, kan detta vara väldigt svårt, för att inte säga omöjligt eller stressande.

Detta är något som jag upptäckt hos Prinsessan för länge sen, och innan jag förstod flera typiska kriterier i autismspektrat kunde blir störd över hur hon inte bara kunnat hitta på. Hur svårt kan det vara liksom? (trots att jag har samma problem…)

När jag hörde om detta projekt påtalade jag extra för ansvarige pedagog Prinsessans svårighet kring detta, och fick till svar att ”då vet vi det”. Jag bad också om att få prata ytterligare om detta och fick ”jaadå, det får vi göra” till svar. Nu har projektet pågått ett par veckor. Ingen har tagit upp det med mig, eller informerat huruvida Prinsessan deltar eller inte.

Prinsessan var inte med första utflyktsdagen då allt presenterades, och nästkommande vecka var det för svårt att komma iväg så hon fick vara hemma. Idag frågade jag henne hur det går för henne med detta projekt. Hon svarar bara att hon inte har gjort något. Att de andra har gjort men att hon inte ville.

Av vad jag förstått från förskolans pedagogik, så är det viktigt att det är demokratiskt men också att barnen har många möjligheter att göra sina egna val kring vad de vill göra. Även här, för ett barn som har svårt med att veta vad saker innebär, är det svårt att göra val och förstå vad de väljer eller väljer bort. Och väljer de bort för att det är tråkigt eller för att de inte förstår och egentligen behöver lite hjälp på traven?

För att förstå henne vad det handlade om för henne, ställde jag då några frågor. Om hon visste hur en sån där figur såg ut och om hon hade fått hjälp av någon. Nej, på båda frågorna.

Jag: Bad du om hjälp då?

P: Nej.

Nej, hur skulle hon kunna be om hjälp och fråga om något som hon inte vet. Hon kan ju inte be om hjälp. Hemma heter det hela tiden ”Gör det/Du ska/Torka/Hämta” osv. Det hjälper inte att vi påtalar att det är lättare att förstå att hon faktiskt ber om hjälp om hon säger ”kan du hjälpa mig med…”

Mannens och min spontana kommentar till varandra när vi hörde detta var, på engelska, så hon inte skulle förstå var: ”Så om du inte ber om hjälp får du ingen hjälp, och om du inte kan fråga om hjälp så får du definitivt ingen hjälp.” Det verkar väl vara ett smart förhållningssätt från förskolepersonalen?

”Då vet vi det, och får hålla ögonen på det”. Min fundering blir helt klart; att Prinsessan säger att hon inte vill skapa den där figuren, blir det ett enkelt sätt för personalen att komma undan att stötta henne extra eller bara ytterligare ett sätt att egentligen inte se vari svårigheterna för Prinsessan ligger?

Hur ser en hjärnskakning ut?

P: Hur ser det ut när man har hjärnskakning?
Jag: Eh, hur menar du?
P: Somnar man då?
Jag: Man kan få ont i huvudet och må illa. Ja, man kan somna och ha lite svårt att vakna.
P: Jaha, då ska jag inte göra det där busiga…. Att hoppa från taket.

Man får va glad så länge hon frågar innan i alla fall.

Kurragömma på Prinsessans premisser

20120112-120315.jpg

Skrikandes från sovrummet:

P: KUCKELIKU. KLOCKAN ÄR SJU….

MAMMA, LETA EFTER MIG. I PRINSESSTÄLTET. LETA UNDER TÄCKET.

Jag tar latteglaset med mig, lyfter på ett täcke i storsängen på vägen mot sovrummet. ”Nej, inte där, men här då? Nej, var KAN hon vara…”

Det är knäpptyst i sovrummet. Idag lyckas hon låta bli att låta under tiden jag låtsas leta efter henne, på alla ställen som är uppenbara att hon inte är på. Bakom teven, bakom soffan, i teveskåpet, under täcket i våningssängen.

Till slut stoppar jag in min kalla hand under täcket i prinsesstältet och säger överraskat ”HÄR.”

P: Du ska ta bort täcket. (tar bort täcket). Du ska ta bort kuddarna (som hon lagt över huvudet).

När jag äntligen följt hennes instruktioner ”hoppar” hon fram som gubben ur lådan.

Ett par vändor till håller vi på. Jag gömmer mig, där hon säger åt mig och hon gömmer sig och berättar sen vart jag ska leta efter henne.

Spännande med överraskningar nästan jämt tror jag.

Inte så mycket fantasier egentligen

Nu när jag har iakttagit Prinsessan lite närmare de senaste månaderna inser jag att det egentligen inte är så mycket fantasier det handlar om. Det är mer att hon repeterar serier, filmer och böcker hon har läst och väver ihop det till egna små berättelser och lekar.

Att bloggen ska heta rosa fantasier kändes därför inte helt rätt. Dessutom är det ju henne som Prinsessa jag skriver om. Den får därför heta Rosa Prinsessan istället.

Gissa vilken färgskala kläderna hennes går i?