Arkiv

En höst utan stora härdsmältor – dags att fira

I morgon går Prinsessan på sitt allra första jullov i skolans värld. Även om den här höstterminen för egen del har varit riktigt tung så börjar det så sakteliga sjunka in att vi har tagit oss igenom hela den här terminen utan att behöva kämpa med att få henne till skolan. Ett par veckor in på terminen hickade jag till några gånger när hon sa ”det hade varit bättre om jag var sjuk för då hade jag inte behövt gå till skolan”. Jag fick andas lugnt och kolla av hur stödet hon fick i skolan fungerade. Och vips så vände det. Hon gillade att vara där och efter ett par dagars sjukdom i oktober gjorde hon inget annat än att tjata om att få åka dit igen.

Det är många gånger under hösten som vi förundrats över hur bra det har gått för henne i skolan. Utan en skola med erfarenhet, en rektor med rätt tänk och engagerad personal som är vana vid att jobba med barn med särskilda behov hade detta inte varit möjligt. För hennes dagar i skolan är kantade av stöd i olika former. Vissa synliga för blotta ögat och andra som finns i bakgrunden.

Jag tror minsann att vi är värda att fira lite i morgon. Vi har tagit oss igenom en höst utan en utmattad Prinsessa. Utan en Prinsessa som vägrat och gjort motstånd till att åka till skolan. Istället har vi en sjukt intensiv och tämligen glad Prinsessa som när hon får det stöd hennes behov kräver fungerar så otroligt mycket bättre än utan. Nu ska vi bara få resten på plats också…

God Jul!

Från ovetskap till vetskap

När jag startade Rosa Prinsessan för drygt ett år sen gjorde jag det för att få utlopp för mina tankar och min frustration över en situation som då var ohållbar. Jag hade ett stort behov av att få skriva av mig, att genom kommentarer få känna att jag inte var ensam och även att få tips och råd utifrån andras erfarenheter om autism, förskolesituationer och utredningar.

Att jag valde att vara anonym var för att få skriva av mig all den frustration som jag levde med utan att fundera på vad personer jag kände skulle tycka om att vi sökte utredning för Prinsessan eller ha åsikter om den vardag som vi levde i.

Jag tror att många föräldrar som själva känner att det är något som inte stämmer med deras barn ifrågasätter sig själva om varför just deras barn inte agerar som andra gör. Varför tycker vi att det är så jobbigt med småbarn? Alla andra verkar ju tycka att det är så mysigt och att ”visst är det jobbigt ibland, men det är ju så underbart med barn”. Vad gör vi för fel? Vad är det andra gör som inte vi gör? Och så vidare. Dessa frågeställningar är nog så jobbiga, man behöver inte fler från sin omgivning.

Att leva i ovetskapen om ifall Prinsessan hade en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning eller inte påverkade oss mycket. Det var viktigt, kanske framför allt för mig, att få gå igenom den processen utan att mötas av kommentarer som ”men så gör alla barn”, ”så har vi det också” eller ”alla utvecklas i olika takt”. Det var sådant som stjälpte mer än det hjälpte, även om syftet från andra säkert var att hjälpa. Vi valde därför att omge oss med personer som antingen hade egen erfarenhet eller som visade att de kunde lyssna och förstå den jobbiga situation som vi levde i, utan att ifrågasätta.

Det har hjälpt mig mycket att skriva här utan att vara öppen med vem jag är. Jag har sluppit fundera över vem som skulle läsa och på det sättet kunnat skriva rakt ifrån hjärtat. Idag är bloggen större än jag trodde från början. Jag har runt 1000 träffar i veckan, ibland mer och om jag inte skriver så mycket så blir det mindre. Idag har jag inte längre har samma behov av att vara anonym. Idag är jag trygg i att jag vet vem Prinsessan är. Jag har fått en klar beskrivning av hur Prinsessan fungerar (utredning med diagnoser och psykologens bedömning) och jag har börjat bli trygg i dessa nya förutsättningar. Det gör att jag står stadigare om och när jag möts av kommentarer eller frågor från omgivningen.

Under året har jag insett hur otroligt liten kunskapen är om just flickor med autism och ADHD. Det är många som inte vet hur det kan yttra sig hos flickor och även många utredningsteam har svårt att se flickorna.

Genom bloggen vill jag vara en del i att sprida kunskapen om olikheterna som flickorna kan uppvisa i hemmamiljön kontra skol- & förskolemiljön. Det är viktigt att personer som jobbar med dessa barn förstår hur tokigt det kan bli om man bara går på det beteende som flickorna uppvisar istället för att lyssna på föräldrarna som har många års erfarenhet och kunskap om sin flicka. Barnen är olika i hemmet och i skolan. Om man i skolan inte lyssnar på föräldrarna så är det lätt att man ställer överkrav på redan kravkänsliga flickor som i slutändan misslyckas och får låg självkänsla. Mer om detta en annan gång.

Jag letar och leker detektiv veckorna igenom för att hitta vad som fungerar bäst för oss och Prinsessan. Alla behöver inte lägga så mycket tid på det, men vi skulle inte ha kommit så här långt annars. Vi hade en fullständigt ohållbar situation, så för oss var det aldrig ett alternativ att vänta tills vi visste om hon skulle få diagnos innan vi började arbeta utifrån att hon hade en (som sen visade sig vara tre).

Vi har den stora förmånen att Prinsessan är verbal och i många lägen kan beskriva hur hon upplever saker (med hjälp). Tack vare det har jag lyckats hitta ganska många verktyg och pedagogiska strategier för hur vi kan hjälpa henne (och indirekt oss själva) att utvecklas. Därför är det högst sannolikt att bloggen mer och mer också kommer omfatta dessa verktyg och hur vi konkret arbetar för att få vardagen med två barn, varav en högfungerande flicka med autism och ADHD att fungera.

På lite mer än ett år har vi alltså gått från att inte veta och ifrågasätta oss själva om varför ingenting fungerade till att få svaren vi behövde och sen till att arbeta fram en förskolesituation som nu åtminstone är på väg åt rätt håll.

Vi har gått från ovetskap till vetskap. Jag har gått från att vilja vara anonym till att vara okej med att ”så här blev det för oss”.

***

Vill du följa bloggen via Facebook? Gå då in på den sidan och tryck gilla så får du automatiskt nya uppdateringar.

Julfix och behov av tydliggörande

Idag har vi tagit fram årets julsaker, minus julgran, tomtar och troll. Prinsessan har varit högt och lågt i flera dagar över att det snart är dags och frågat tusen gånger NÄR ska vi ta fram dem och ”jag har bestämt att vi ska göra det nu” osv. Vad vi föräldrar har bestämt passar är föga intressant när hon har bestämt sig för något.

Idag kunde vi inte hålla emot längre. Det är ju ändå första advent. Några ljusstakar ska ju ändå komma fram.

Jag minns med fasa den dagen förra julen då vi skull klä granen. Vi hade ganska nyligen förstått det här med att göra scheman och att det var viktigt att få se i bilder vad som skulle ske, i vilken ordning och vad som händer sen osv. Jag minns att vi mitt i hysterin över att hon var högt och lågt, och med färskt i minnet hade fått tipset om att rita bilder över vad som skulle ske, gjorde ett schema över dagen.

Nu minns jag inte exakt, men jag tror jag ritade typ; klä på sig, äta frukost, baka pepparkakor, äta lunch, ta fram julgran mm. Efter det tyckte väl jag att det var klart liksom. Det var väl det som var det intressanta, trodde jag. Så dagen tog liksom slut efter att vi hade klätt granen.

Jag minns det som det var i förra veckan att hon, som vanligt när hon får bilder för vad som ska hända, blir en helt annan och lugn person. Vi hade supermysigt med pepparkaksbak (även om jag såklart var det som bakade, för ro till att göra mer än tre pepparkakor fanns inte) och att ta fram julgranen och pynta den. Sen pustade vi föräldrar ut. Allt var klart. Trodde vi ja.

Hela oron och hyperaktiviteten och låsningarna satte igång igen. Att baka pepparkakor och ta fram julgranen hade tagit ALL kraft. Att då inte få bilder för ”vad händer sen” gjorde hela skillnaden och vi hade en smått hysterisk eftermiddag.

Idag har vi nöjt oss med adventspyssel. Inga pepparkakor och ingen julgran. Det tjatet får vi hålla oss med i ett par veckor till tror jag. Vi orkar helt enkelt inte ta in den än.

Ihop med att jag mindes hur det var för ett år sen då vi plockade fram julsakerna, fick jag en påminnelse från wordpress om att det var exakt ett år sen som jag startade denna blogg. Typ ”keep on blogging”. Jag gick genast tillbaka och läste bloggens allra första inlägg. Här kan du läsa det inlägget. 

Idag gick det fantastiskt bra. Trots att hon inte fick schema för mer än lek, klä på kläder, julpynt, lunch och tv. Hon har kommit långt min fina Prinsessa.

Igenkänning och samhörighet

Jag läser egentligen inte så många bloggar. Jag har några få som jag håller mig till och går in och läser när jag blir påmind om dem. Säkert är det lika för flera av er som återkommer och läser min blogg. Jag är glad att ni återkommer och att det är fler som börjar kommentera. För även om det är för min skull jag skriver, för att få ventilera och samla alla mina intryck, så ger det förstås ett mervärde även för mig, att veta att ni tycker att det jag skriver om är bra och viktigt. Att ni känner igen er och att ni får uppslag till hur ni vill göra i era respektive situationer och er vardag. Sen tycker jag det är viktigt att fler får veta hur en vardag kan se ut, från insidan, med ett barn som har svårigheter som inte alltid syns bland ”okänningar.”

För mig har läsandet om npf och att jag deltagit i flera forum om npf (neuropsykiatriska funktionshinder) gjort att jag lärt mig så otroligt mycket om ett ämne som för bara ett år sen var en stor blind fläck (kan man skriva så?) i min kunskapsbank.

När vi förra hösten började luska i vad det var som gjorde att vi inte kom framåt med Prinsessan och vad som gjorde att hon vaknade på natten eller morgonen och bara sparkade omkring sig och var onåbar, fick vi tips om att läsa så mycket vi kunde om autismspektrat. Läsa bloggar, forum och böcker.

Om jag minns rätt läste vi först på om kriterierna om ADD på Autismforums hemsida. . Nu hittar jag inte länken till den text vi läste, men det stämde inte helt. Särskilt Mannen tyckte att det inte var rätt. Någon vecka senare träffade jag vännen som öppnade ögonen kring högfungerande autism (som också kan benämnas som Asperger, men det verkar sägas lite olika kringspråkutvecklingen kring de två) och bitarna föll på plats snabbare än en blixt slår ner.

Kanske trodde jag att vi skulle hitta saker som gjorde att hon inte skulle stämma in i de olika kriterierna ju mer jag läste. Det är snarare tvärtom. Ju mer jag läser, desto mer känner jag igen. ju mer jag läser, desto tydligare blir det.

Det är specialpedagoger och psykologer (som inte träffat Prinsessan) som uttalat sig om att de metoder och förhållningssätt vi under året anammat, är bra för alla barn, inte bara för barn med svårigheter inom npf. Och visst, så är det säkert. Däremot inbillar jag mig att barn utan npf fungerar även utan dessa förhållningssätt och metoder. Kanske är jag ute och cyklar kring de traditionella ”uppfostringsmetoderna” nu, men jag upplever att det sätt som vi idag behandlar Prinsessan och även Lillprinsen på (som inte uppvisar några sådana svårigheter) är mycket mer respektfullt. För alla barn. Det traditionella metoderna utgår mer ifrån att vi som föräldrar är auktoriteter och det är vi som bestämmer, oavsett vad. Ibland kan vi välja våra strider, men med ett barn med npf-liknande svårigheter (eftersom jag ännu inte har svar svart på vitt), blir valen kring strider helt andra än med ett välfungerande (normalstört) barn.

Som exempel, kan jag ta striden med Lillprinsen att han ska sitta vid matbordet när han äter sin middag, för jag vet att när han har gnällt ett tag så accepterar han vad vi säger och så sitter han kvar tills han ätit klart. Med Prinsessan har det aldrig fungerat. Dock kan jag nu börja ställa ”kravet” på henne att så länge hon äter sin mat, så ska hon stanna i köket. Hon behöver inte sitta på stolen eller vara kvar vid sin plats, för det fungerar inte. Lillebror kan jag säga till att han ska tvätta händerna efter maten. Prinsessan har jag slutat ta den striden med, för den funkar inte och har aldrig gjort. I bästa fall följer hon med om jag leder henne dit. Men oftare tvättar jag hennes händer med en tvättlapp.

Varför just att tvätta händerna fortfarande är ett problem för henne, går över vårt förstånd, och jag pendlar mellan att strunta i det helt och att låta henne vara och hur jag ska få henne att förstå att efter toabesök så tvättar man händerna. För så är det bara. Att förklara varför är det som fungerar bäst med henne (det funkar aldrig att säga ”därför”). Däremot finns en överhängande risk att hon får en stark ”bacillskräck” om vi gör det alldeles föör tydligt med varför i det här fallet, och det vill kag helst undvika. Samtidigt ”tycker” jag att det är en sån sak man bara kan lära sig. Så svårt kan det väl inte vara…

Som sagt, det gäller att välja sina strider och att höra andra tala om för oss att det förhållningssätt vi valt är bra för alla barn, som för att säga att det inte betyder att hon nödvändigtvis har svårigheter, får mig att gå igång. Kom hem till oss och se hur det blir en kväll innan hon ska åka bort och inte vet vad som ska hända dagen efter. Eller, en dag när det varit tufft på förskolan och kvällen och dagen efter blir fullständigt kaotisk, tills hon får ett bildstöd som talar om för henne vad som kommer att hända. Det kan handla om så enkla saker som att efter frukost ska vi åka till läkaren/affären/kalaset eller vad det nu än är som ska hända. Får hon inte bilder för vilka aktiviteter som ska ske innan, så stressar hon och tjatar heeela tiden.

Genom att läsa och lära tankar jag mig själv på kunskap och genom att skriva om min vardag lär jag mig själv om vilka strategier vi faktiskt använder. Saker som jag redan gör, utan att egentligen inse att det är precis sånt som faktiskt rekommenderas, fast jag bara inte har insett att det är det jag gör. Att jag någonstans har snappat upp vad som är viktigt. Att jag använder mig av mina tidigare kunskaper från kurser i personlig utveckling och coachutbildningar för att hitta bästa förhållningssätten för Prinsessan. Det är när jag skriver om händelser och hur vi tar oss vidare, som jag verkligen förstår vad det faktiskt är som jag gör. Att det är fungerande strategier och metoder. Jag kan höra andra säga det till mig, men får jag det inte tydliggjort så förstår jag ändå inte riktigt.

Så när Mannen tycker att jag ska göra något annat eller undrar om jag ständigt är ”uppkopplad” mot denna världen vet jag inte vad annars jag ska göra. Det är ju här jag är just nu. Grunden jag lägger nu, är den som förhoppningsvis ska fungera för Prinsessan genom livet och som också underlättar för oss som familj. Att däremot få komma hemifrån och få tänka utan att ständigt ”vara uppkopplad” och beredd på att medla i konflikt, ligga steget före och servera mat, mellis eller frukt eller aktivera för att undvika utbrott och stora känslostormar, är det som får mig att orka lite till.

Hur det sen är med stödet och förståelsen från personer i vår omgivning låter jag nog Orkidéemamman Camilla stå för den idag. Hon skrev ett fantastiskt och igenkännande inlägg igår om just detta. För mig är hon en av de som verkligen har stöttat och möjliggjort att vi idag väntar på datumbekräftelse på nästa utredning. På en mottagning som verkligen har kunskap och expertis kring flickor och autism och adhd. Tack Camilla!

Ibland ber jag min man läsa olika inlägg som jag känner igen mig i. Igår bad jag honom läsa Camillas inlägg. Innan han började läsa undrade han just om jag inte gjorde något annat. ”Läs först, så pratar vi om det sen,” blev mitt svar. Det var ju precis det jag ville få honom att förstå genom att läsa…

-Det här hade ju du lika gärna kunnat skriva, blev hans kommentar efteråt.

Läs Orkidéemammans inlägg här.

Sova sova sova säng säng säng

Hon har tidigare bara i korta perioder kommit till oss för att sova i vår säng.

Oroväckande likt Prinsessan huvudställning och mängden kläder/täcke hon sover med. Men där slutar nog likheten…

Fram till hon var 1,5 år vägrade hon sova i vår säng. Innan hon förstod hur hon skulle göra för att säga ifrån sov hon mellan oss ibland, men det var aldrig någon bra sömn för någon av oss. Jo, Mannen sov kanske, om han inte hade hennes fötter hårt trycka i ryggen eller ansiktet. Eftersom hon sov bäst i egen säng, var det inte så mycket att tjafsa om. Men när hon blev lite äldre (ca 1-1,5) och sov lite sämre i perioder (vaknade och skulle vara vaken mitt i natten) gjorde vi våra tappra försök att få henne somna om i vår säng. För barn vill väl sova nära sina föräldrar, hade vi hört.

Hon sov i spjälsäng i ett litet rum i lägenheten och där hade hon det bra. Men när hon vaknade på natten och någon av oss bar in henne i vårt rum, skrek hon NEEEJ bara vi kom till dörröppningen. Otaliga nätter har vi därför sovit med henne på soffan, för det är där hon sovit bäst.

Efter dagisstarten började hon ändå vilja sova hos oss ibland. Dock bara några nätter i taget, sen sov hon gott i egen säng igen i flera veckor innan hon kom tillbaka till oss för att tanka närhet i några nätter. Till slut förstod vi hennes mönster och la ner ”stressen” över att vi sov lite dåligt när hon sov hos oss, för oftast fick vi ändå sova alldeles utmärkt själva.

Det har sen fortsatt så under åren, att hon sovit i egen säng, några nätter i vår säng och sen tillbaka till sitt eget igen. Till i höstas då något förändrades. Eller, var det redan för två år sen då vi renoverade och barnen fick gemensamt sovrum med våningssäng som förändringen kom? Svårt att minnas just nu.

våningssäng

Något i den här varianten har vi idag med säng under på en madrass.

Hon tjatade sig till en våningssäng. Då vi bor litet är det också det bästa alternativet för oss, så vi var inte svårövertalade. Vi köpte en med halvloft, så bädden är inte mer än på en meter upp. Hon sov glatt där i ett par veckor, sen ville hon sova där nere, under ”loftet”. Så länge Lillprinsen sov i spjälsängen var ju det helt okej. När han flyttade ur sin spjälsäng och in under loftet, flyttade Prinsessan självmant upp ”på loftet igen. Eller kände hon kravet ifrån oss?

Bara ett par veckor sovandes i våningssängen ville hon inte längre sova där uppe utan såg på olika sätt till att hon sov i samma säng som lilebror, vilket var helt okej till en början. Smidigt att natta och de hade närheten till varandra. Men så blev det för trångt vartefter de växte och vi trodde att vi gjorde dem en tjänst som ändrade om lite med sängen igen så de skulle få mer plats.

Någonstans i samma veva började allt eskalera i Prinsessans liv. Hon hade det jobbigt på förskolan och hon hade det jobbigt hemma. Hon kämpade varje dag med att någon skulle förstå henne. Hon slogs, skrek, var arg, vaknade på natten och sparkade omkring sig och hon var ledsen. I efterhand har jag förstått att det var hennes sätt att försöka skapa kontroll över sin situation. Det var väldigt tydligt att hon inte mådde bra och hon tyckte inte om sig själv. Det var i den vevan som jag på allvar började fundera över vad det var som gjorde att hon mådde så dåligt. Jag hade ju hört att det var ett tufft år mellan fyra och fem år, men det här kändes så mycket mer.

Sömn4Så tjänsten vi trodde att vi gjorde henne, gjorde nog mer att hon inte ville sova där. Hon pratar fortfarande om att hon vill ha sin lilla säng (växasäng) som hon inte haft sen hon var tre. I julas flyttade hon över till vår säng varpå min sömn blev riktigt dålig under flera månaders tid. Vi möblerade om i sovrummet, för att än en gång se om det blev bra för henne den här gången. Det funkade i knappt tre veckor, sen var hon tillbaka i vår säng igen.

Nu har hon plötsligt bestämt sig för att sova i soffan igen. Kanhända är det skönt att få somna mitt i allting, men ändå få sova för sig själv och slippa ha oss inpå sig hela tiden. För även om hon ligger i vår säng, så får vi inte ligga nära henne. Hon sparkar och trycker bort oss och hon flyttar sig över hela sängen. Hon verkar ligga mer stilla när hon sover i soffan, så kanske är det ändå det bästa alternativet. Tills hon ändrar sig igen.

Eller, är närheten till oss (mig) extra viktig när det är jobbigt runt omkring?

Jag har som mål att under sommaren måla om i sovrummet (åtminstone den mörkröda fondväggen) och sen försöka hitta en bra lösning med sängar (inte våningssäng) och annat som behöver finnas i deras rum. Men kommer hon ändå vilja sova där är min fundering? Är det verkligen någon idé att jag fixar och provar mig fram ännu en gång?

Jag vill ju att hon ska känna att hon har en egen säng där hon trivs och mår bra när hon sover. För hur ska jag veta vilka tankar som rör sig hos henne om att hon inte har en egen säng. Även om hon förstås har det, fast hon inte vill sova i den…

Om att skjuta på det oundvikliga

Som vanligt på måndagar brukar jag lyssna på Knattetimmen som handlar om barn och deras föräldrars funderingar kring hur de kan hantera olika svårigheter med barnen. Mat, skola, förskola, amning och trots. Bland mycket annat.

Just idag fick de, Malin Alfvén och Louise Hallin som svarar på frågorna, en fråga om en 8-årig pojke som är hundrädd. Svaret familjen fått från grannfamiljen vars hund går utan koppel i närheten är ”Men, han är jättesnäll och fin med barn” och bryr sen sig inte märkbart om pojkens hundrädsla utan låter hunden vara lös.

Det påminner mig om alla gånger vi får till svar ”Nej, det har jag svårt att tro, hon som är så social” och ”Hon som är så duktig och vet precis vad som ska hända varje dag, inte kan väl hon ha svårt med omställningar” när vi berättar att Prinsessan har svårigheter som vi tror hör hemma inom autismspektrat.

Så, bara för att hundägaren säger att hunden är snäll, skulle pojkens rädsla försvinna?

Och, bara för att en 4-åring har extrem koll på vad som ska hända på dagarna och är social, finns inte svårigheterna hon visar i hemmets trygga vrå?

Tänk om det vore så enkelt att fobier försvann för att någon, utan samma rädsla, talar om att det inte är farligt. Vad smidigt allt skulle vara.

Svaren familjen fick var att de skulle säga till hundägaren igen, och be dem om hjälp att hjälpa pojken komma över sin hundrädsla. Och även att trycka på att det faktiskt är lag på att ha hundar kopplade utanför egen mark. Här håller jag helt med i deras råd.

Ibland enda sättet för mig att nå fram med ett förlåt.

En annan sak jag däremot reagerade på, var en mormor som hört av sig angående sitt barnbarn på 15 månader som dunkar huvudet i golvet eller väggen när hon blir arg. Malin och Louise ansåg att barnet själv reglerar hur hårt det kan slå och att det är mycket vanligare än vad man tror att barn gör detta. Att det är envisa, viljestarka och barn med mycket temperament som gör så. Och det stämmer säkert. Men jag blir ändå fundersam på om det inte är ett tidigt tecken på att barnet har extra svårt att hantera sina känslor och motgångar.

Kan det vara ett tidigt tecken på autism, som man bara sopar under mattan genom att säga att det är helt normalt och att barnet får ur sig mycket genom att dunka sitt huvud i golvet?

Själva har vi funderat över Prinsessan sen hon var pyttis, men framför allt när hon var tre då vi började misstänka ADHD. Då fick vi samspelshjälp på Mellanvården (eftersom vi redan var hos dem med Lillprinsen för min anknytning till honom). De tog inte vår oro på allvar och sa bara att ”det är vanligt att det är så här med treåringar”.

Idag kan jag känna mig ledsen över att vi inte stod på oss redan då och sa att det ändå inte blev bättre. Att konflikterna fortsatte och att det inte hjälpte. Att vi inte kom någon vart. Jag kan känna mig ledsen över att vi bara köpte deras förklaringar och att jag, återigen, la ansvaret på mig själv. Att det var jag som lekt för lite med henne som gjort att vi hade så mycket konflikter med Prinsessan. Och att det var därför det hela tiden bara var hennes vilja som skulle gå igenom. Hade det blivit lättare om vi kommit till en utredning redan i höstas och givit henne hjälpen redan från början när allt eskalerade i samspel, omställningar och behov av stora anpassningar?

Idag fungerar det rätt bra ändå, när dagarna ser lika ut och det är okej att hon får skrutta runt i pyjamasen och stanna inne hela helgerna. Men vi famlar i mörkret och behöver vi gå utanför rutinerna så blir det jobbigt igen, i några dagar, innan vi får styr på det igen. Jag undrar om det alltid är så bra att säga att det är så normalt och vanligt. Tänk om man faktiskt missar något som skulle underlätta att veta tidigare?

Är kunskap verkligen samma som kompetens?

Jag, och mannen, har tidigare mest varit irriterade över pedagogerna på Prinsessans avdelning. Att det är på grund av dem som det inte händer något och att vi inte får något gensvar. Nu börjar vi inse att det inte är där problemet ligger. Det kanske är på plats med en liten ursäkt.

Det kommer uppifrån, som så ofta i de flesta organisationer. Det är svårt att ha ett fungerande och riktigt framgångsrikt team på golvet när det smäller om ledningen inte kan släppa över ansvaret och lita på att rorsmännen kan sitt jobb. Här verkar de inte få rätt förutsättningar till att göra vad de behöver. Både jag och maken har hela tiden varit väldigt nöjda med förskolan, tills vi började ställa krav. Då stötte vi direkt på patrull. Sorgligt nog. Jag trodde dem faktiskt om något helt annat.

20120401-005522.jpg

Hon gör oss äntligen sällskap till middag, sak samma om hon är under bordet då.

I veckan lackade jag ur (har skrivit om det förr och jag blir fortfarande upprörd när jag tänker på det) och mejlade förskolechefen. Kritiken var helt och hållet riktad till vederbörande och jag var noga med att informera Prinsessans mentor om att så var fallet, så att pedagogerna inte ska känna att vi kritiserar dem (de har dock inte fått kopia på brevet).

Jag fick till svar på mitt mejl att ”vi (som föräldrar) förväntar oss envägskommunikation, men själva inte informerar hur vi har det hemma och hur ska de då kunna veta om deras insatser hjälper”. Hen förtydligar också att de inte ställer några diagnoser och att de använder sig av BUP eller liknande för att säkerställa att rätta insatser görs. De har en personaltäthet på 7,3 barn/pedagog vilket hen anser är hållbart (vilket är mer än 2 barn fler/pedagog än snittet i kommunen).

Det gör mig mörkrädd över hur stelbent systemet är. Att BUP, eller annan instans, måste vara med för att ett barn som har svårt med oförutsedda händelser, som har svårt för att äta när det är mycket liv och många människor runt bordet och som har svårt med samspelet med kompisar, ska kunna få den hjälp det är i så stort behov av för att orka hantera sina dagar på förskolan. Hur lite värt är inte föräldrarnas kännedom om sina barns svårigheter då?

Eller har vi missuppfattat allting, måste BUP eller någon annan vara inblandad och styrka att ett barn har svårt med vissa saker för att de ska få stöd?

20120401-005656.jpg

Här spenderas närmaste timmen så snart vi kommit hem.

I Prinsessans fall har förskolechefen från början bara pratat om att utredningen ska bli klar så att de får förstå vart problemen ligger. Vi har hitintills haft tre möten som i stort sett bara handlat om information från vår sida och ändå förstår hen inte vart problemen ligger. ”Men man kan inte be en synskadad ta av sig glasögonen eller säga åt en med ADHD att sitta still”, så mycket verkar ha gått in från tidigare akademiska utbildningar.

Det verkar ligga mycket prestige i att det är första gången som det är vi föräldrar som upptäckt svårigheter och påtalat för personalen och inte tvärtom, som de är vana vid. Plus att det syns hemma men inte på förskolan.

Är det verkligen så ovanligt att det är så?

 Kommentarer och svar vi fått sen i december:

De säger att Prinsessan är dominant, men verkar tycka att det är helt i sin ordning (trots svårigheterna med samspel vi påtalat och som mentorn också själv tog upp i höstas). Hon har kanske lite extra svårt att förstå att alla får vara med och bestämma i leken, men det har alla barn i den här åldern.

Hon får ha sina hörselkåpor men blir tillsagd att ta dem av sig när hon är med kompisarna, för annars pratar hon för högt. Hon verkar frånvarande och inte lika ”med” när hon har kåporna på sig på sångsamlingen (men varför vill hon ha kåporna på sig? Hon älskar sånger och texter annars).

Som föräldrar har vi blivit ombedda att lämna henne samma tider varje dag, för då händer samma sak när hon kommer dit och det blir tryggare. Vi ska inte ha så många som hämtar på förskolan (det får minsann räcka med mamma och pappa). Allt för att vi ska minska på intrycken så att hon inte ska vara så trött på kvällarna.

Sånt här trodde jag två- eller treåringar höll på med. Men inte att min snart 5-åriga dotter skulle bita lillebror, när hon är toktrött efter en dag på dagis.

När det sen inte längre funkar att pappa hämtar och lämnar för att det också blir för många intryck och utanför rutinen, är det också helt normalt? Och är det verkligen den där sista halvtimmen på dagen som tröttar ut henne så hon slår bakut hemma, sitter apatisk i soffan eller är djupt försjunken i något ensam resten av kvällen? Själv vill hon gå hem efter lunch, då är hennes krafter slut.

Inläggen kring förskolan blir så ilskna och kritiska, men jag vet inte hur jag ska få det ur mitt system annars. Jag blir så frustrerad över att inte nå fram. Jag har fått höra från andra att det skulle vara svårt att få förståelse innan en utredning är klar, men jag trodde i min enfald att vi ändå skulle bli lyssnade på. Jag tycker nog vi är rätt vettiga personer, jag och mannen (möjligen med en del egna drag ;-)). Mannen har akademisk utbildning och jag en hel del beteendekunskap, ledarskap och kommunikation i bagaget. Jag är bra på att lyssna in, visa förståelse för att få förtroende, att visa respekt och att vara tydlig. Men ibland hjälper visst inte något av detta. Ibland krockar det ändå.

I förskolechefens fall verkar endast den akademiska kunskapen och den proffessionaliteten vara tillräcklig. Mannen kan hen prata till utifrån hans kunskap, då han jobbar inom skola, (ironiskt nog med ungdomar med särskilda behov), men min kunskap verkar inte vara mycket värd. Jag är ju bara mamma i sammanhanget. SUCK! Inte ens den person som både vi och Prinsessan har störst förtroende för, har akademisk utbildning nog för att ta hand om vårt ärende. Ändå är det den personen (mentorn) som känt henne sen hon var två, (och då upptäckte rädslor som vi inte såg) och som alltid är den som kunnat bemöta Prinsessan där hon är, men som ändå vid flera tillfällen har sagt ”jag vet inte vad jag ska göra, jag har testat allt, men det hjälper inte” när Prinsessan har haft det tufft och inte velat det som mentorn velat. Men det är förstås den saknade akademiska utbildningen det hänger på. Vederbörande är bara barnskötare (obs ironi).

Jag kan skriva spaltmeter om detta, men det är det nog ingen som orkar läsa. Jag blir till och med trött på mig själv när jag skriver om det. Jag vill vara positiv och jag vill skriva bra saker och hur vi tar oss framåt. Men så finns inte den kraften, för att förskolesituationen tar energin. Visste vi vart vi skulle ha henne i stället, skulle jag säga upp platsen omgående. Men nu vet vi inte det, och vi vill också välja ”rätt” för henne den här gången. Sen är det väl säkert smart om hon under utredningen är kvar där hon är.

Jag hoppas ni orkar lite till. I morgon är en annan dag, och kanske kan jag få till lite tips och råd för dig som läser som är i samma sits som vi är just nu. Och på måndag ska visst förskolechefen ringa. Jag funderar på att vara upptagen i möte hela dagen…