Arkiv

Distraktion på sängkanten

Tankar som snurrar innan min fyraåring somnar på kvällen.

– Mamma, vad är tre och fyra?
– Tre plus fyra, det blir sju.
– Sju. Vad är tjugo?
– Tjugo är ett tal. Hur menar du?
– Vad är tjugo?
– Vi pratar mer om det i morgon. Nu är det sovdags.

…. Kort tystnad…

– Mamma, vad är fem och fyra?
– Fem plus fyra är nio. Det är sovdags nu.
– Nio, men vad är åtta och åtta?
– sexton. Vi pratar mer om matematik i morgon. Du ska sova nu.
– Matematik?
– Ja, det är sånt du håller på med just nu. Sånt som du tycker är roligt.
– Jaha.

Mumlar för sig själv en stund innan han slutligen, äntligen blir stilla och tyst.

Siffror. Ett två tre fyra fem sex. One two tree får fajv six seven ejt najn ten eleven twelv thirtin fo…..

Annonser

Nära till John Blund

Efter en lång dag med flertalet härdsmältor och utbrott, också efter en stunds rolig lek med en kompis sista gången innan vi flyttar ligger hon ner efter att vi har ritpratat om närmaste dagarna framåt och läst de två kapitel som hör till rutinen. Hon myser in sig under sin filt och de rentvättade kuddarna och säger:

-Mamma, har jag tagit kvällsmedicinen?
-Ja, det har du.
-Hm, jag känner den inte i kroppen.
-Jaså, brukar du göra det?
-Ja.
-Hurdå?
-Genom att jag känner mig trött. Men det gör jag inte nu.
-Jaha.

Tio sekunder senare var hon alldeles stilla och sov lugnt. Ett helt normalt insomningsförfarande i vår familj.

Specialintresse – böcker om älvor

Elva nya böcker beställda på biblioteket av favoritserien. Det börjar bli svårt att hålla koll på vilka vi läst och inte. Önskar biblioteket hade listor över vilka böcker jag lånat de senaste månaderna, då hade jag haft lite koll.

Å andra sidan kan ta jag ta hjälp av Prinsessan som känner igen omslagen på alla älvor hon lärt känna. Själv minns jag knappt vad jag läst dagen efter. Blandar hejdlöst ihop dem numera. Böckerna är fullständigt förutsägbara och oläskiga. Med andra ord perfekta för Prinsessan att lyssna på på kvällarna.

Kan du se om jag pratar när jag har somnat?

En kommentar från en mycket sömndrucken röst och knappt vaken liten flicka:

Mamma, kan du titta på mig när jag har somnat, på mina ögon och på min mun. Kan du titta på mina ögon och lyssna på min mun om jag fortfarande pratar. För om jag gör det så luras jag bara. Jag vet inte riktigt när jag somnar, men jag tror att jag gör det nu. Snart tror jag att jag somnar…

Självklart följs alla ord och meningar i en följd utan uppehåll och inväntan på svar.

Som att dra ur kontakten

Jag tror aldrig jag kommer vänja mig vid hur hon somnar. Framför allt inte skillnaden på hur hon är innan och när hon väl har somnat.

Det är som att dra ur kontakten ur väggen eller trycka på en strömbrytare. Det där med Duracellkaninen stämmer inte in här. För där går det saktare och saktare mot slutet. Här är det inte så. Inte någonstans.

Hon pratar och pratar och pratar eller så pillar och pillar och pillar hon med någon leksak eller ficklampa. Hela tiden i någon form av rörelse eller med ljud. Sen, lika snabbt som man stänger av strömmen, stänger hon ögonen och sover.

Från samma sekund som det blir alldeles tyst och stilla i hennes säng är det fritt fram att resa på sig och gå ut. Då skulle vi inte kunna väcka henne eller att få henne att ens öppna ögonen eller flytta på sig. Då sover hon.

Öppna ögon-vaken. Stängda ögon-sover.

Sånt där med tidsangivelser brukar ju ofta överdrivas en hel del. Man säger ”på två minuter” eller ”fem röda sekunder” osv, som egentligen bara är ett mått på att det går snabbt. När jag skriver ”från samma sekund”, så menar jag verkligen de första sekunderna som det blir tyst.

Senast i förrgår satt jag intill sängen. Hon bad mig lägga på henne täcket igen. Hon vände sig på sidan. Jag satte mig ner i puffen och hon var stilla. Hon sov. Jag hann inte ens fatta vad som hände. Så snabb är hon. När hon väl varvar ner och drar ur pluggen vill säga.

Tankar om livet

20120804-220032.jpg

Minuten innan hon somnar. Ögonen klipper uppe i våningssängen och sömndrucket avslöjar hon sina funderingar för mig:

– Mamma… Varför tar det inte bara några minuter och sen är man klar? Varför kan man inte ställa klockan så att jag var bebis och Lillprinsen kunde födas före mig? Varför gör man inte så?

Att hon redan är halvvägs in i sömnens värld vet jag genom att hon inte kräver ett svar. Hon vänder sig bara om, pillar en halv minut på kvällens objekt innan hon vänder sig om en gång till. Allt är tyst och stilla och nu vet jag att hon sover.