Arkiv

Nej, men jag har simglasögon

Lille Prinsen tolkar saker bokstavligt och konkret.

Han är allergisk mot lite olika saker, men sen vi uteslöt gluten för en månad sen ser vi framsteg och vi börjar prova sätta in födoämnen vi tidigare har uteslutit. Vad han tål och inte är något han funderar en del på, så när han på vägen till förskolan i morse sa att om man äter ägg så får man vattenkoppor tänkte jag inte så mycket mer på det. Kopporna har härjat fritt på förskolan ett tag så det var väl inte så konstigt att han tänkte på det. Hur han sen fick ihop det med att äta ägg vet jag inte.

Jag berättade för en fröken vad han sagt på vägen dit varpå hon skrattade till. De hade frågat honom om han  haft vattenkoppor. Han hade tänkt en stund innan han svarat.

– Nej, men jag har simglasögon.

Annonser

Välja med kontinuitet, kunskap och erfarenhet som fokus

Prinsessan ska börja i förskoleklass till hösten. Om jag uppfattat det rätt så väljer de flesta föräldrar skola med närhet som första fokus. Det är vanligt att barnen som går tillsammans i förskolan följer varandra till förskoleklass och skola. För oss är det helt andra parametrar som spelar in.

I kommunen där vi bor är skolplaceringarna redan klara och barnen på Prinsessans förskola har redan fått besök av den skola som de flesta ska börja på. Vi är fortfarande inte klara med vilken skolform som vi tror blir bäst, vart hon får bäst stöd och vart hon får plats.

skola

bild lånad från nätet

Eftersom vi fått kämpa mycket redan under förskoleåren är vi helt klara med att hon behöver få komma till en förskoleklass där det finns pedagoger och rektorer som är införstådda och intresserade av de svårigheter och förmågor som just hon har. Vi klarar inte att få börja om en gång till. Vi behöver få slappna av och känna att hon tas emot av personal som är nyfikna på att lära och som redan har en kunskap och erfarenhet av att jobba med barn med olika autismspektrumdiagnoser. Erfarenhet av ADHD i kombination är också välkommet men det är lite mer ovanligt. Har man kunskap om ADHD så finns den i alla fall där.

Här är några av punkterna som vi vägt in när vi letat efter bra alternativ:

  • Kunskap och erfarenhet hos personalen, storlek på grupp, möjligheter till stöd, resurs och eget rum vid behov.
  • Vi har funderat mycket kring lek och kompisar. Vart får hon bäst stöd och utveckling i det sociala samspelet? Vart får hon chans att utvecklas på bästa sätt utifrån sin förmåga i samspelet med kompisar?
  • Hur långt klarar hon att åka för att gå i skolan varje dag i flera år, redan från det att hon är sex år? Hur lång bil/taxiresa är rimligt att begära att en sexåring som blir åksjuk efter längre bilturer ska klara av? Hur långt ifrån kompisar är det rimligt att vara för att underlätta i kompisrelationer.
  • Väljer man en skola utanför kommunen (för att man tror att det blir bäst för barnet) så måste hemkommunen godkänna en sådan placering.
  • Ihop med skoltankarna har vi det faktum att vi bor i en liten bostad och inom en snar framtid har behov av att bo större. Så när vi väljer skola behöver vi också tänka på att vi har chans till ett boende som uppfyller våra krav inom rimligt avstånd från den skola vi väljer att hon ska gå i.
  • Kontinuitet. En punkt som nog väger allra tyngst i dagsläget. Vi vill att det ska vara en långsiktig lösning. Hon ska få följa den grupp som hon börjar förskoleklass med och vi vill undvika fler byten om det inte skulle bli absolut nödvändigt för att det av något skäl inte skulle fungera.

Tidigare har vi varit helt övertygade om att hon absolut inte skulle gå i en vanlig skola utan att en specialskola var det enda alternativet. När hon nu har fått lite bättre och mer anpassat stöd på förskolan har vi sett en stor utveckling. Hennes glädje och vilja att leka med kompisar igen har också kommit tillbaka. Otroligt skönt. Det gör att vi har lättat lite på tankarna kring att enbart en specialskola är aktuell. Hon är medveten om sin annorlundahet och behöver stöd i det. Samtidigt är vi inte säkra på vart hon får bäst stöd och förebilder för att utvecklas utifrån sin förmåga.

Så, det är många tankar och funderingar som vi brottas med just nu. Inga självklara och lätta val alls. Nu tror vi att vi ändå har hittat två ganska bra alternativ. De är nog till och med två riktigt bra alternativ på sina egna sätt. Det är bara det att det är så många saker som ska fungera och klaffa för att det ska kännas rätt i sin helhet.

Och hur vi än gör så kan vi inte veta. Det finns inget facit. Maken och jag är helt ense om att det sannolikt kommer bli svårt och en prövning för både henne och oss hur vi än gör. Så det gäller att vi vänder och vrider ordentligt innan vi bestämmer oss för något. När vi sen gör vårt val får vi hoppas på att få till ett fungerande samarbete med den kommande skolans pedagoger. Tror att det samarbetet är det som kommer vara absolut avgörande. Ihop med stöd från habilitering och andra instanser.

Så om ni undrar varför det är lite tyst här inne ett tag är det nog för att vi är uppfyllda av tankar och planeringar för framtiden.

110219_ska-vi-leka-skola

Bild lånad från nätet.

Lycka är att hitta rätt nivå

Jag tycker inte det är konstigt att barnen är trötta efter en hel dag med lek på förskolan. Vi vuxna blir också ofta trötta efter en hel dags arbete. Inte varje dag kanske, men ibland tar det på krafterna att gå till jobbet varje dag. Såklart är det så för barn också. För många föräldrar är det vardag att barnen är trötta när de blir hämtade från förskolan på eftermiddagen. Jag tycker inte alls att det är konstigt.

Lillebror lämnas på vid åttatiden på morgonen och hämtas runt halv fyra på eftermiddagen. Visst är även han lite trött och lite gnällig ibland, men det finns ingen fundering från vår sida om han klarar så långa dagar på förskolan med lek och samspel med kompisar och pedagoger. Trots att han inte sover på dagarna. Han kan vara lite gnällig men är ändå hanterbar resten av dagen och kvällen.

Hanterbar är ett ord som inte passat ihop med Prinsessan efter hela dagar på förskola. Från förskolepedagoger har förklaringen varit ”alla barn blir trötta efter en dag på förskolan”. Förutsättningarna till att få rätt anpassningar för att Prinsessan skulle orka var därför inte alldeles lätta. Själva visste vi ju inte heller. Vi visste ju bara att som det var fungerade det inte. Dessvärre har omgivningen haft svårt att förstå att trötthet kan utspela sig på många olika sätt och att det man ser inte alltid är sanningen.

Nu har vi slitit i ett och ett halvt för att få rätt hjälp. Ett och ett halvt år då jag knappt en handfull dagar har hämtat Prinsessan glad och positiv efter en dag på förskolan. Än mindre med ork till att klara av något annat än just bara att vara på förskolan på dagarna. Det slutade med hemmavistelse under en ganska lång period och att vi nu efter jul fick lov att börja om från början igen. Helt från början. En timme i taget. En övergång som inte har varit lätt för någon part. Det har varit stora utmaningar (och är fortfarande skulle jag vilja påstå) för oss alla att till slut få till det stöd som Prinsessans ganska omfattande svårigheter kräver.

Så med den bakgrundsinformationen kan ni kanske förstå känslan när jag idag, för tredje dagen i rad, får med mig en glad och harmonisk tjej hem. En tjej som med ett leende svarar bra när jag frågar hur hon har haft det.

Kan det vara så att vi efter allt detta slit äntligen har börjat hitta den nivå som hon klarar av? Jag hoppas det. Jag vill att det ska vara så. Jag behöver att det är så.

Inkludering och vanlig klass, till vilket pris?

Läste ett fint inlägg på Bip betyder lycka ikväll.  Hjälp, en kompis!

Bloggmammans dotter började under hösten i en anpassad skolklass för barn med olika autismdiagnoser. I inlägget skriver hon fint om sina funderingar kring om det är rätt eller fel och att dottern i den anpassade klassen får vara älskad, inte bara tolererad.

Jag har lite svårt med de där tankarna om att barn till alla pris ska gå i den ”normala” verkligheten för att de ska tränas inför framtiden. För mig bör ”att träna inför framtiden” vara att man stärker barnets självkänsla så pass mycket så att de blir trygga och litar på sig själva och den de är, oavsett hur andra är, för att SEN, när de blir större och trygga i sig själva, kunna gå ut och tampas med den stora oförstående massan.

Ska man verkligen kämpa sig igenom en barndom och ungdom, bara för att man ska tränas till att vara som alla andra? Jag anser inte det. Men så har jag en dotter som tidigt visat tecken på utbrändhet och stress och som redan som femåring dessutom kan beskriva en känsla i kroppen som kännetecknar just ångest. Förra hösten hade hon det tungt på många sätt, bland annat med kompisrelationer. Någon gång frågade jag hur det kändes i kroppen, för hon var så uppenbart stressad. Svaret jag fick var ”hjärat hoppar upp och ner, upp och ner, HELA tiden.” Inte konstigt att vi upplevde henne stressad.

Med vår erfarenhet och Prinsessans historia, är det därför inget alternativ att utsätta henne för en normal skolgång, ens med en resurs, om det skulle ge henne mer stress än hon klarar av, för att någon annan anser att hon måste träna för framtiden. Prinsessan tränar bäst genom att ta utmaningarna i den takten som hon klarar, men oss som stöd förstås. Nu gör vi det till exempel genom att pö om pö, timme för timme, ta oss tillbaka till en förskolemiljö som redan i hennes unga år har fått henne att falla igenom minst två gånger.

Bara genom att vi ger henne den möjligheten kan hon växa och bli stärkt i att hon är bra som den hon är. Och bara på det sättet kan vi som familj också ta oss vidare och överleva.

******

Vill du följa bloggen via facebook och få upp inläggen direkt i ditt eget följe kan du Gilla facebooksidan för Rosa Prinsessan.

Vill bara vara där i en sekund – att förstå den underliggande meningen

Prinsessan har varit hemma från förskolan en längre tid för att vila upp sig och för att hon inte får de anpassningar som hennes behov kräver. Nu börjar ändå bli dags att återgå och jag jobbar mycket med ett luska ut vad hon tycker är jobbigast, för att kunna ge henne bästa stödet.

Häromdagen pratade vi lite om det och ifall hon ville gå i morgon. Hon tänkte en stund och viskade sedan:

-En minut vill jag vara där.

-Vad vill du göra där då i så fall?

-Någon lugn aktivitet.

Lite senare kommer hon och säger:

-Jag har ändrat mig, jag vill bara vara på dagis en sekund i morgon.

-En sekund? Hur mycket är en sekund då?

-Man räknar bara till ett, och så har det gått en sekund.

-Jaha, så du vill bara gå in och sen gå ut igen.

-Japp!

Att vara mamma till Prinsessan innebär ett ständigt detektivarbete. Att hela tiden lyssna till de små besked hon ger och utifrån dem lista ut vad det är hon menar. Att hon bara vill vara där en kort stund, det har jag lätt att förstå utifrån hennes kommentarer. Men vad det handlar om och varför det är så, det är en klurigare fråga.

Gissar att vi bara kan komma fram till det genom att ge oss in i skärselden, en sekund i taget.

Vad är bordsskick, och hur viktigt är det?

På Prinsens förskola är det viktigt att barnen lär sig bordsskick och att de sitter stilla vid bordet. Hemma funderar vi lite på vad som är viktigast i sammanhanget.

De vill att vi samarbetar kring att Prinsen ska sitta vid bordet när han äter.

Prinsen har lite svårt att sitta stilla när vi äter.
Prinsessan kan omöjligt sitta stilla när vi äter.

Får vi överhuvudtaget Prinsessan till bordet kan vi inte tjata och ställa krav på Prinsen att vara stilla. Då är båda borta på mindre än två sekunder.

Vi har förklarat för förskolan att de gärna får träna honom att inte springa omkring när de äter, men vi kan inte jobba med den saken mer än vi redan gör hemma. De har köpt vårt svar här. Tack.

De vill också att Prinsen lär sig bättre bordsskick. Om jag minns rätt står det nog så i utvecklingsplanen vi fick på utvecklingssamtalet för en tid sedan.

Jag förstår och håller med. Jag vill gärna att Prinsen 15 år äter med bestick. Har vi gäster när han är tio år är jag glad om han undviker att stoppa händerna i glaset när han plötsligt får lust att blanda broccoli med mangodricka. Prinsen är tre år.

Prinsen har haft en del problem med sin mage och inte gått upp i vikt som han borde. Just nu är vi glada över att han äter. Inte hur han äter.

Ibland diskuterar vi med förskolan om vad Prinsen tål och inte tål. Jag är glad att jag sluppit diskussionen om hur han äter.

Med tanke på andra pågående diskussioner på Prinsessans avdelning är det nog bäst vi låter bli att nämna att han äter glass till frukost och älskar att pressa sin mat genom en vitlökspress innan han äter. Jag gissar att detta varken ses särskilt lämpligt eller som bra bordsskick ;-).

För oss är det viktigare att vi slipper tjat och tjafs vid bordet, för då är det ändå ingen som vid bordet. För oss är det viktigare att Prinsen får i sig det han behöver än att vi tjatar om hur han gör det. Träna bordsskick och sitta stilla får de gärna lägga grunden till på förskolan. Hemma har vi fokus på att äta.

Ps. Jag menar alltså inte att det är fel att han ska lära sig det. Men allt har sin tid. Hos oss är den tiden inte just nu.

******
Psst. Glassen består av grönsallad, avokado, äggula, honungsmelon, mango, rapsolja, vatten och lite agavesirap. Prinsen älskar den. Och han äter den inte varje frukost, men det är en bra närings- och vitaminkälla till en kille som behöver lite extra då och då. Och ibland har jag lust att ge dem glass som svar bara för att sticka lite extra i ögonen när de frågar vad han äter. 😉

Rätt person på rätt plats, hade varit bra

Jag har inte velat skriva för mycket om vår nuvarande förskola då jag alltid vill kunna stå för det jag skriver. Det ska heller inte spela någon roll i vems händer bloggen kommer. Om jag inte kan säga saker direkt till en person ska jag inte heller skriva något om det i en blogg, om ni förstår hur jag tänker.

Jag kommer därför i nuläget inte heller skriva så mycket om det mer än…

… känslan när vi inser att chefen på enheten har inställningen att ”vad är problemet” och hela tiden motarbetar oss som föräldrar och på det sättet också motverkar att barnet ifråga får den utveckling och träning som det har behov av.

Hade jag ett barn som var lätt att flytta på och som inte redan hade det jobbigt med förändringar och att knyta an till nya personer hade hon inte gått en dag till i den verksamheten. Nu är det inte så.

Jag förespråkar helt enkelt rätt person på rätt plats. Ibland undrar jag hos vem den riktiga funktionsnedsättningen finns.

Skriver jag mer nu så hoppar det fula grodor ur munnen. Hej så länge.

Jag länkar istället till en bra blogg som jag följer. M som i underbar. Här skriver hon just om omgivningens ibland alltför välmenande kommentarer som inte ofta faller i god jord hos oss föräldrar.

************

Nej förresten. INGET av barnen skulle gå kvar om det inte var så att vi var beroende för att överhuvudtaget överleva och få ordning på allt runt omkring. Det är ju inte gratis att leva liksom.