Arkiv

Mamma, med rätt att rensa

Kom-ihåg-lista för Prinsessans rum

Prinsen och Prinsessan är borta hemifrån i några dagar. För första gången någonsin har jag och Maken över tre hela dygn för oss själva. HEMMA. Dagar som vi naturligtvis har planerat till att jobba hemma. För varför ligga på soffan och lata sig när man kan flänga runt och göra saker.

Skämt åsido. Det handlar förstås också om att vi har behov av att få saker gjorda som vi inte kan göra när barnen är hemma. Som att måla väggarna i Prinsens rum. Få ordning på Prinsessans saker i hennes rum, som visserligen kommer se lika ut efter bara ett par dagar ändå. Lika fullt är det viktigt att göra det.

Hon har svårt för förändringar och att göra sig av med saker, produktkartonger, presentsnören och luckorna till adventskalendern inräknat. Hon har inte organisationsförmåga som räcker till att lägga tillbaka saker där hon tagit dem eller ge sig tid till att lägga ner en leksak i därför avsedd låda.  Hon gillar däremot när jag gör i ordning i hennes rum. För hon tycker om när det är ordning och hon tycker om att veta vart hon har sakerna. Hon klarar bara inte av att upprätthålla det själv.

När hon nu ska vara borta ett par dagar har jag tänkt passa på att rensa i hennes rum. Det finns en hel del leksaker som hon aldrig ens använder. Men de ska finnas kvar, såklart. För att kunna göra detta har jag behövt förankra hos henne att jag ska rensa. Att det är okej att ställa undan saker hon inte använder, men moroten att hon då får plats med andra, nya saker, som hon vill leka med nu.

Bland det sista jag gjorde innan vi sa hejdå var att stämma av en gång till att det var okej att jag ställer undan saker från hennes rum, att det får stå i förrådet.

Men du får inte slänga någonting mamma. Skriv upp att du inte får slänga någonting så att du inte glömmer det.

Vi har pratat om att ha en loppis, hemma, med leksaker som de inte längre använder sig av, det finns en del att ta av. Att jag och pappan kan köpa sånt som de inte längre använder och sen får de köpa något de vill för pengarna som de får. Sen får jag och pappan göra vad vi vill med de leksaker som vi ”köper” av dem. Det har dock aldrig blivit av att börja plocka fram sånt. Kanske är detta första steget till att träna på att göra sig av med saker. Att hon ser ”vinsten” med att rensa ut sånt hon inte längre leker med.

Skohyllor med färg skapar ordning

 

Skohyllor med färg skapar ordning

 

Läste på fantastiska och informationsrika bloggen M som i Underbar hur ett skotråg fick skorna att plötsligt hitta sin plats i hallen, varje dag. Som att när skorna fick en självklar och avgränsad plats att vara på blev det en naturlig sak för barnen att ställa sina skor på en särskild plats istället för att låta dem ligga varsomhelst och överallt innanför ytterdörren.

Precis så har det varit för oss. När vi bodde i lägenheten försökte jag med bilder på var de skulle ställa sina skor. Funkade ICKE.
Efter flytten till hus för fem månader sen har var sak fått ta sin tid att få ordning på. Vårt sovrum var prioritet. Har man som vi en vattensäng så tömmer man inte den för att man kommer på att man ska måla om efter några månader. Istället sover man på madrass och soffa tills man har renoverat sovrummet. Sen sätter man upp och fyller vatten i sängen.

När hösten drog in med stövlar, vinterskor, regnkläder, samt mössor och vantar blev hallen snabbt väldigt kaotisk. Kläder, skor, väskor och hemdragna skattkartor samlades i en enda hög som skulle bestigas varje gång vi kom hem eller skulle gå ut. Något som i mitt ändå rätt så röriga huvud blev helt omöjligt för mig att hantera. Jag kunde inte fokusera på något annat förrän jag fått ordning i hallen.

Vi hade ett utrymme på 65 cm mellan en garderob och en vägg där tidigare ägarna haft en avsågad hatthylla, eftersom utrymmet var för smalt för vanliga sko- och hatthyllor och samtidigt för stort för att det skulle funka bra att byta ut garderoben och fylla väggen med en PAX-garderob från IKEA istället. Till slut hittade jag ett skoställ på IKEA som gick att stapla på varandra. Röda, blå och svarta. Inte precis sådär stilvänligt som jag hade tänkt mig, men kom på att kanske kunde det funka alldeles utmärkt med just färgerna. Våra barn är ju ändå rätt så styrda av ”regler” och visuella stöd.

Fyra skohyllor, två blå och två röda införskaffades, ställdes på höjden. Alla fick sina egna två hyllplan att förfoga över och med lite påminnelser varje dag vi kommer hem så ställer faktiskt alla i familjen nu upp sina skor på hyllan. Något som aldrig tidigare har funkat hos oss. När vi väl får upp krokar i barnvänlig höjd kan vi kanske slippa att hänga upp deras jackor också.

Behovet av att vara tydlig. Och mycket konkret.

Det är viktigt att vara tydlig med Prinsessan. Och inte säga för mycket åt gången, för då händer ingenting. När hon gått igenom alla andra ritualer i morse bad jag henne ta fram vilka skor hon ville ha på sig när vi skulle åka till skolan. Hon svarade inte, men jag hörde att hon var i hallen. Från badrummet frågade jag:

– Har du satt på dig skorna nu?

– Nej. Jag visste inte att du ville att jag skulle göra det.

Ibland blir det så tydligt.

Middagstankar och brist på tidsuppfattning

Prinsessan gillar, och mår bra av, delaktighet i beslut som rör hennes matintag. (Hon gillar att vara delaktig i beslut i allt som på något sätt berör henne.) Att servera något hon inte är intresserad av en dag gör bara att hon inte äter, oavsett om det är en välkänd och annars omtyckt maträtt.

Bakgrund: I skolan äter hon fyra olika rätter, på bestämda dagar, samma varje vecka. Hemma har vi lyckats få in kanske ytterligare två maträtter som hon äter, i alla fall hjälpligt. Något intresse och nyfikenhet för annan mat finns inte, än. Hoppas det ändrar sig med tiden. Hennes egen motivation är extremt viktigt här.

Idag lät det såhär i bilen hem från skolan:

Jag: Ska vi äta spaghetti och köttbullar idag istället då? Du ändrade dig ju igår.
P: Men, det är nog inte så bra om jag äter köttbullar idag, för jag ska ju äta det i morgon i skolan.

Lite senare:

Jag: Så, om du åt fisk i skolan idag och ska äta köttbullar i morgon, så blir det falukorv till middag idag.
P: Nej, pannkakor.
Jag: Fast jag steker inte pannkakor idag när pappa inte är hemma.
P: Varför inte det?
Jag: För att det tar lång tid att steka.
P: Det tycker inte jag.

Nä, det är ju logiskt. Det är ju inte hennes tid som går åt till att steka pannkakor.

Det är inte hon som står vid spisen och för henne skulle ett toabesök lika gärna kunna ta en hel dag. Tidsuppfattning är något som krävs för att förstå hur lång tid vissa saker tar. I veckan som kommer ska hon genomgå en tidskartläggning, KA-test heter det visst. Vi föräldrar har efterfrågat en Sigvarttavla som visar tiden över en hel dag och även natten med hjälp av dioder. Man kan sätta rutin- och schemabilder intill lysdioderna. För att få en sån krävs en kartläggning, i alla fall i vårt landsting, för ”tänk om hon inte alls behöver den”, svarar hab utan att ha träffat henne eller hört sig för tillräckligt om hur hon på riktigt fungerar kring tider och vardagens alla uppgifter.

Nu vet jag inte exakt hur en sådan kartläggning går till, men jag befarar att hon kommer kunna svara teoretiskt på de flesta frågor som kommer upp, just för att hon intellektuellt har hört och tagit till sig hur många minuter det tar att gå på toaletten och kissa till exempel. För att vi har använt timstocken för att se (uppleva) att det faktiskt inte tar mer än två minuter att gå på toa och kissa och sen tvätta händerna. Sen kan hon vara tillbaka i det hon höll på med innan.

Att intellektuellt och kunskapsmässigt (eller är det samma sak kanske) kunna svara på hur lång tid något tar är långt ifrån samma sak som att i verkligheten förstå att om jag har tjugo minuter på mig innan tv-programmet börjar och jag ska äta min mat innan (vilket brukar ta minst fyrtio minuter, med hjälp), så kan jag inte springa omkring i arton minuter för att sen tro att jag kan äta lika långsamt som vanligt. Då hinner tv-programmet både börja och sluta innan jag har ätit upp min mat. Och så blir jag (eller hon då förstås) förtvivlad över att hon inte hann.

Ungefär så ser det ut hos oss. Och när det är dags för middag blir ofta frågan ”ska vi äta lunch nu?” Hon har helt enkelt inget tidsbegrepp och jag håller andan och tummarna för att hon ska ”misslyckas” kapitalt på bedömningen i veckan. Inte för att jag vill att hon ska misslyckas utan för att jag vill att det som verkligen är Prinsessan ska komma fram. När hon lyckas visa en yta som hon tror att andra vill se, så blir hon, och vi, utan det stöd som hon i verkligheten behöver.

Vet du hur en KA-bedömning görs får du gärna förklara.

Digital inskolning

Prinsessan ska börja förskoleklass i höst. Vi flyttar och byter kommun så vi har inte samma möjlighet att besöka den nya skolan och de kommande klasskompisarna som vi hade haft om hon börjat på en skola i närheten.

Den nya skolan är väl införstådda i Prinsessans svårigheter och vi har haft flera samtal kring vad hon behöver osv. När jag på ett möte berörde inskolningsfrågan så kläckte de idén att köra digital inskolning. Hon kan lära känna sina fröknar och se hur det ser ut genom att vi använder ipad och dator för att kommunicera. Självklart är det inte samma som att vara i lokalerna och se en person framför sig. Men för en person som har svårt att ta till sig nya personer och som många gånger tar till sig röster bättre än utseende är det fantastiskt att hon får chansen att lära känna sin nya skolvärld på det här sättet.

Vi började med att hon fick en kort liten hälsning bara med ett par kort på fröknarna och några skrivna frågor som vi fick läsa upp. Prinsessan tyckte det var spännande att se hur de såg ut och vad de heter.

Hon replikerade med att göra en lång inspelning och presentation av sig själv i appen Educreations. (Här finns en hel liten förberedelsefilm hon gjort i den appen och under Appar har jag beskrivit andra hjälpmedel vi använder vid olika tillfällen.) Hon ritpratade och berättade vad hon tycker om att göra och att hon är blyg och vill att de ska göra det bra för henne när hon kommer.

Dagen efter kom ett svar tillbaka som rörde mig till tårar över att de verkligen verkar ha förstått vad som är viktigt för Prinsessan och oss. Prinsessan lyssnade och såg på hälsningen flera gånger och såg lyckligt på mig när hon också konstaterade:

– Nu har jag hört hennes röst också.

Prinsessan känner igen personer på röst, inte på utseende och utan att vi tänkte på det i förväg så inser jag att vi (skolan) la upp det i helt rätt ordning.

20120421-172650.jpg

Så här viktiga är öronen i Prinsessans sinnesvärld.

Först ett fotografi och bara lite text. Prinsessan fick sen själv svara på deras fråga på det sätt som hon gillar att göra det. Educreations. Sen kom svaret tillbaka på samma sätt som Prinsessan svarat. Med röst och teckningar. Fröken använde samma program som Prinsessan och bekräftade henne i de funderingar som hon hade.

Hon fick lära känna rösten innan hon fick lära känna utseendet. Helt rätt väg att gå för Prinsessan som lätt går igång på alla andra intryck som kommer med ett utseende och rörliga bilder.

Nu har de också pratat med varandra över FaceTime och Prinsessan visade allt hon kom på genom att gå runt med iPaden i lägenheten.

images

Snart ska jag dit på möte igen. Då ska jag filma och ta bilder på klassrummet så att vi kan titta tillsammans hemma hur det ser ut innan vi har tillfälle att rent fysiskt åka dit och hälsa på.

Jag ville dela med mig av detta, dels för att det gladde mig så mycket att se Prinsessans glädje över att få se och prata med sin nya fröken, men också för att beskriva hur man också kan göra om det traditionella av något skäl inte fungerar och man istället använder sig av den nya tidens alla fantastiska verktyg som finns.

****

Vill du följa bloggen och andra kortare uppdateringar jag gör via facebook så går du in på Rosa Prinsessan och trycker Gilla.

Det visar sig vad som är viktigt…

20130421-205156.jpg

Att äta mat har alltid varit ett känsligt kapitel för Prinsessan. Hon har svårt att koncentrera sig på att äta och vi använder lite olika metoder för att hjälpa henne att få sig maten. Ibland med att mata och alltid med väldigt mycket verbala förstärkningar. Det handlar då inte om att hon är duktig som äter, för det har ingenting med duktighet att göra här.

I det här fallet handlar det om att berömma när hon kommer ihåg att stoppa gaffeln i munnen av sig självt. Eller att bli påmind om att tugga maten som hon har fått hjälp att stoppa i munnen.

I kväll liksom varje kväll den senast veckan har vi läst Rut & Knut & lilla Tjut.

-Jag tycker inte att hon är söt. Jag tycker mest att hon ska ha belöning, för att hon gapar när hon ska äta.

När man fokuserad på något annat så är det faktiskt inte så himla lätt att komma ihåg. Och då är att ”gapa när man ska äta” något som är stort.

Att förstå att jag borde vara tankeläsare

Idag är en sån där dag då vi andra åt middag klockan sex och hon inte åt middag alls.

I början studsade hon omkring matbordet en stund varpå jag påminde henne om vår regel, att antingen är man vid sin plats vid bordet eller så går man undan så att de som vill få matro kan äta (en regel vi behövt införa för att lillebror ska få sin matro).

Några minuter senare skuttade hon in på toaletten vilket brukar avhjälpa en del av studsandet. Som de flesta dagar hjälpte det idag också, men inte så pass så att hon gjorde oss andra sällskap vid matbordet. Hon höll sig undan. Med samma ton varje gång (som en snoozande klocka) frågade jag om hon ville ha korv, potatis eller kanske bara korv. Svaren var lite skiftande. Ibland ville hon inte alls. Ibland ville hon bara ha korv. Till slut svarade hon till och med ”ja” på ”-vill du ha mat?”

Att hon svarar på frågan att hon vill ha mat innebär inte på något sätt att hon också kommer till matbordet för att äta. Vi har ju lärt oss det, ändå faller vi dit flera gånger i veckan med att tro att det ska funka. Ibland funkar det att gå till vardagsrummet och hämta henne genom att ta henne i handen. Idag funkade inte heller det.

– Varför kommer du inte till köket och äter med oss?

Hon rycker på axlarna.

– Vill du inte ha mat?

Hon rycker på axlarna.

– Tycker du det är jobbigt att sitta med oss i köket?

Hon nickar.

– Varför då? Tycker du vi tjatar på dig?

Hon nickar.

– Är det svårt att komma ihåg att äta och så tycker du det är jobbigt när vi tjatar på dig?

Plötsligt får jag också ett verbalt ”ja” till svar. Inte bara att hon rycker på axlarna, skakar på huvudet eller nickar. Det brukar innebära att min fråga har träffat rätt.

Jag frågar om det är någon gång som det är lättare att äta. Jag vill förstå om det är lättare på morgon och kväll eller om det är samma oavsett. ”-Och till mellanmålet” får jag till svar.

Eftersom hon tidigare har svarat att hon vill ha lördagsmiddagsmaten men ändå inte kommit till köket så frågar jag igen om hon ska äta korv och potatis. Än en gång rycker hon på axlarna.

– Okej, då bestämmer jag att du inte äter korv och potatis. Du äter kvällsmat på en gång (yoghurt och flingor).

– Det var ju det jag ville.

Än en gång förväntas vi vara tankeläsare. Vi förväntas förstå att det under dessa två timmar hela tiden har handlat om att hon egentligen inte ville ha den platta korven som hon faktiskt svarat Maken på att hon ville ha när han förberedde maten. Tio över åtta, samtidigt som Lillebror kom i säng, lyckades jag få Prinsessan till matbordet. Utan middag och bara en liten stund efter den vanliga tiden för kvällsmaten.