Fråga barnen, de har ofta svaren själva

Ibland gör vi det mer komplicerat än det behöver vara tror jag.

Av ganska förklarliga skäl funderar vi en del över det kommande skolvalet för Prinsessan. Då vi det dryga senaste året blivit varse hur svårt hon har att klara av en vanlig förskolesituation säger vår magkänsla att hon behöver anpassad skolgång.

Jag är inte helt hemma i de olika begreppen än, så läs mina tankar kring hur vi tänker mer än specifika ordval jag gör.

För oss innebär anpassad skolgång att hon ska gå i en mindre grupp där hon får en chans till utveckling i en lugn miljö helt utifrån sina förmågor och möjligheter. Såklart heter det i skolans värld och skolplan, och allt vad det heter, att alla barn ska få det. Verkligheten ser ofta annorlunda ut för barn med olika former av funktionsnedsättningar har jag lärt mig. Särskilt då kanske för nedsättningar som inte syns kan jag tänka mig. Precis det som neuropsykiatriska funktionsnedsättningar är. Är man inte insatt är det så lätt att ta beteenden för något annat än vad det är.

Prinsessan har ju redan visat för oss att det krävs mycket för att omgivningen ska förstå och anpassa på rätt sätt för henne, trots diagnoser och återgivningar från utredningsteam.

Nu kan det ju vara så att vi råkat ut för två måndagsexemplar när det gäller förskolors sätt att se på flickor med högfungerande autism, men jag tror ändå att både vi och Prinsessan behöver få personer i omgivningen framöver som verkligen förstår sig på alla hennes svårigheter med ljud, ljus, lukter och smak. Plus hur hennes sätt att kommunicera är, vad just hon behöver för att förstå och personer som lär sig att tolka just henne, utifrån att hon själv inte säger som det är utan går in i sitt positiva mood och bränner ut sig om hon inte får pauser för återhämtning anpassat just för henne.

Alla de där sakerna skulle säkert en bra resurs och lärare kunna hantera, om skolan är bra och rektorn har rätt inställning. Dock kommer vi till all stimuli och allt surr och stök som blir i normalklasser. Förskolan hon går på nu är i våra jämförelser med den förra väldigt lugn, de jobbar i små grupper och vi upplever att det redan här är en minskad mängd intryck hon utsätts för. Ändå är det för mycket.

Utredningsteamet har sagt att dessa flickor kanske klarar sig i några år i den normala skolgången men sen blir det för svårt, kraven blir för höga och misslyckanden många redan innan mellanstadiet.

Vi har själva redan sett att det är svårt för henne både i en friare mer lekorientetad förskola och i en relativt strukturerad monterssoriförskola. Utredningsteamet sa också att lugnar hon inte ner sig kommer hon inte fixa skolan.

Pratar vi med kommunen så tycker de att vi ska testa och se. De tycker att vi tänker annorlunda än andra föräldrar som hellre vill att barnen ska inkluderas i det stora sammanhanget än tvärtom.

För oss är det en stor balansgång. Hur mycket orkar vi? Vi har redan haft ett tufft år som slutade med en hemmasittande flicka som var lättad över att slippa gå till förskolan. Och då är det inte så att vi erbjuder henne en särskilt rolig miljö i hemmet bara därför. Det ska inte vara ”roligare” att vara hemma än på förskolan så att det är skälet att inte gå.

Vår bedömning har helt enkelt varit att hon, under dessa förutsättningar, inte orkade längre och behövde en lång paus från allt.

Ska vi utifrån våra erfarenheter verkligen utsätta henne för den påfrestning en skolmiljö med normalstor grupp är när det dessutom blir skolplikt sen?

Även om 6-års är frivilligt är det ändock mer liknande skolan och en träning för hur det ska bli sen. Och är det inte bättre hon får chansen att lyckas nu i lugn miljö och växa, istället för att kommunen tycker att det är bättre att prova? För vem är det bättre att prova och se?

Det här blev mycket längre än jag tänkt från början, men det är en del av mina tankar i för skolvalet vi har framför oss. Det jag egentligen ville informera var just det här att vi ofta gör allt så komplicerat. Vi går omkring med våra tankar och ”if and buts” utan att egentligen ha en aning. Den enda som egentligen kan veta är ju den det hela handlar om. Barnet självt.

Okej, nu har jag förstått att vi blivit begåvade med en Prinsessa som har talets gåva och som faktiskt också, med rätt frågor och mycket träning, kan uttrycka hur det är för henne. Hon säger det inte självmant och många gånger får jag ställa ”kontrollfrågor” för att veta om det stämmer, vilket det alltid gör då. Hon är en klok och medveten tjej.

Häromkvällen fick jag alltså plötsligt för mig att jag skulle fråga henne. Hon satt vid köksbordet och pysslade och jag fixade i köket.

Jag: Du, när du ska börja skolan sen, hur skulle du vilja ha det, OM du själv fick bestämma. Hur många barn vill du gå med då?
P: Om jag fick välja?
Jag: Ja, det kan du kanske inte göra, men OM du fick som du ville?
P: Då vill jag gå med fem stycken.
Jag: Fem. Varför just fem?
P: För…. Sen blir det jobbigt.

Och just precis där förstod jag, än en gång, att hon ofta har de där viktiga svaren inom sig. Hon vet att det är jobbigt för henne med många barn omkring. Hon vet att hon inte kan koncentrera sig när det är mycket ljud. Hon vet att det inte räcker bara med de hörselkåpor hon har, för hon vill att ALLT ljud ska tas bort.

Hon vet att hon är annorlunda och hon vet när det förväntas saker av henne där hon måste skärpa till sig för att ta sig igenom. Och det är väl just det som tar mycket av hennes krafter, att veta och att skärpa sig för att passa in.

För Prinsessan är det också otroligt viktigt att hon får vara medbestämmande. Det går inte, och då menar jag verkligen inte, (vi har provat alla andra vägar), att bestämma saker och tro att hon ska göra det med en enkel därför-förklaring som skäl. Hon behöver verkligen få ha den kontrollen över sig själv.

Och jag är i tron att om hon får kontrollera det som går, genom tydliggöranden och noggranna förberedelser, kommer hon med tiden lära sig att vara mer flexibel.

Det blev ett långt och spretigt inlägg det här. Tack för att du tog dig ända hit.

Om du vill följa bloggen via Facebook får du gärna trycka Gilla på min sida där. Rosa Prinsessan.

Annonser

9 thoughts on “Fråga barnen, de har ofta svaren själva

  1. Du tänker helt rätt, lyssna på din kloka flicka. Som jag nämnt tidigare så är våra flickor mycket lika varandra men min flicka är nu 9 år och mycket av de autistiska dragen har vuxit/tränats bort och kvar är adhd. Jag lyssnade på hennes förskolepersonal som absolut tyckte att hon skulle börja skolan tillsammans med sina kompisar, det gick tyvärr åt pipsvängen 😦 Vi bytte skola och hon går nu i ”vanlig” klass men med anpassningar. Skillnaden är stor även om hon fortfarande inte orkar hela skoldagar så är vi på god väg. Så, som sagt, du tänker helt rätt. Bättre att börja försiktigt så hon hittar studieglädjen och har ork till att bygga kamratrelationer.

    • Tack Carolin. Det är värdefullt att få ta del av er som gått vägen före oss.
      Skönt att ni är på rätt spår äntligen.
      Träffade en rektor på en specialskola för ett år sen kanske, och hon sa också just det att det är bättre att de börjar i lugn och ro och får träna sig på att gå in i stor klass, än att de börjar stort och får backa tillbaka.

  2. Vi är ju inte klara med våran Mijo (5 år) vad vi kan välja mellan när det gäller honom. Men jag jobbar inom skolan och vet hur jävlig en ”vanlig” klass kan vara, men jag vet också hur en särskoleklass kan se ut…eller en träningsskoleklass. Vi tänker att vi vill ha Mijo i en särskoleklass och funkar det för bra så kanske man får tänka om därifrån.
    Min mamma som jobbat med barn sedan 1972 tycker att vi tänker fel. Hon vill att Mijo ska gå i en vanlig klass men en liten klass och med resurs. Men hon om någon borde veta att de resurserna inte sätts in även om man tjatar ihjäl sig…han kommer inte klara det om han inte tvärvänder och utvecklats som ”normalbegåvade” barn gör.
    Det finns inga pengar till resurser ens i en stor stad som i Göteborg för de lägger pengarna på annat…de ser behovet, men gör andra val. Våran stora kille som går i 1:an nu har problem också, men han har turen att ha en bra lärare som ser att det finns behov av resurs, men den resursen är för hela klassen – DÅ finns det pengar….! Men om det hade varit en för bara våran son så hade det varit bom stopp! Märkligt, eller hur?

    Jag har säkert sagt det innan…men oavsett val ni gör…kolla upp skolan med pedagogers kunskap, inriktning och skolan (personalens) intresse..
    Storebror går ju i en vanlig skola i en ”mindre” klass på ”bara” 19 elever ..för mycket för honom! men pedagogerna har erferenhet och kunskap om de problem som rör honom och andra på skolan därför valde vi den skolan – även om det inte hjälper hela vägen, så är det iaf en bit på väg…
    Kram!

    • Min son går på en resursskola som är inriktad på hfa (högfungerande autism) och asperger. De är 4 elever i varje klass och följer den vanliga läroplanen. Livskunskap genomsyrar hela skoltiden. Jag ser hur min sons självförtroende, självkänsla och mod stadigt växer fram. Här slipper han bland annat tjat om skrivandet (han har viss problem med skrivprocessen) plötsligt har han producerat text på ett helt a4 papper alldeles själv (tidigare lärare/resursperson har skrivit åt honom tidigare) och hälsa får sonen inga läxor förrän han själv förstår poängen med läxor och själv vill engagera sig i det. Många bra saker har hänt på bara ett halvår på den skolan. Jag trodde aldrig att det skulle bli så här om jag ska vara ärlig. Att sonen skulle känna sig nöjd med sig själv och trygg.

      • Åsa,
        Nu känner jag att jag vill sätta Prinsessan i din sons skola på stört. Det låter så bra, och vad glad jag blir för er. Jag har dessvärre glömt var ni bor. Sorry. Om du vill får du gärna skicka mig ett mejl så jag får höra mer.
        Vad glad jag blir för er skull!

      • Hej!

        Jag har skickat länken till dig via email nu.. Sonen går tillsammans med 1 kille och 2 tjejer i sin klass. Han trivs med undervisningen och lugnet i skolan. Han brukar träffa sina gamla klasskamrater (bästisarna, 2 killar) från gamla skolan på rasterna då resursskolan ligger i samma byggnad, dock lite avsides, som den vanliga 6-9 skolan. Lärarna hämtar maten från den vanliga skolans matsal, i särskilda tallrikar med olika fack för att inte maten ska blandas. De äter sen på tomma fritids (som är för de här ungdomarna med AST efter skoltid, man söker dit via LSS) ja såna anpassningar hade D behövt redan på förskolan. Prinsessan har turen att tidigt få diagnos och att ha föräldrar (mamma) som engagerar sig i att finna lämplig skolform åt henne.

      • Tack igen Åsa. Jag har fått länken och ska kolla. Nu är det dags att ta tag i skolvalet.
        Vi engagerar oss båda, men jag skriver och läser mer om det än Maken. Han får order att läsa när jag säger till att han behöver läsa 😉
        Som det här inlägget t.ex… Haha.

    • Tack Nina, ja, det är mycket att ta hänsyn till. Hoppas ni också hittar rätt. Ska Mijo börja till hösten också, eller har han ett år kvar?
      För Prinsessan är särskola inte aktuell.
      Vi fick tipset från teamet på BNK att hellre leta en lärare/pedagog som är bra, än att tänka skola, särskilt om vi ska välja ”vanlig” skola.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s