Ett lugn, på ytan

När man har en tjej med adhd är det liksom full fart i 180, hela tiden. Det är näst intill aldrig lugnt. Är det bra och glada toner i lägret så vet man ändå aldrig riktigt hur länge det varar. det kan smälla till vilken sekund som helst så det gäller att vara på sin vakt, hela tiden.

Vissa dagar är det inte full fart i 180. då ligger hastigheten på närmare 0 än 5. Då borde jag kunna slappna av och vila i att det är lugnt och tyst.

Det jobbiga med de dagarna är att det är det omvända istället. Det är fööör lugnt. Onaturligt och inte helt hälsosamt lugnt. Den där känslan att det är något som inte är bra. Att hon är för sliten och för trött som gör att hon inte får ändan ur vagnen för något. De dagarna kan jag föreslå och locka och pocka för att få igång henne, men ingenting är intressant. Mer än just den sak hon försjunkit i just precis den dagen.

Jag borde slappna av och tycka det är skönt eftersom det är lugnt. Men, det går inte. Dels vet jag ju att det är något som inte riktigt stämmer när det är så. Och dels vet jag att när hon väl kommer ur sin bubbla så sköljer rastlösheten över henne så att allt det hon hade kunnat göra under dagen ska göras inom loppet av två timmar.

Idag har varit en sån dag. Nu när hon börjar komma ur sin bubbla är jag redan helt slut, trots tystnaden och ”lugnet” här hemma.

Det blir visst kväll idag med. Det brukar ju bli det i alla fall, Längtar.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s