Etikettarkiv | utanförskap

Hemmasittare – är det så här det börjar?

P: Jag undrar om de inte är sjuka egentligen…

Jag: Vilka då?

P: De som inte är i skolan. Jag undrar om de bara låtsas vara i sjuka för att slippa gå till skolan.

Jag: Var det någon borta idag?

P: Nej.

Jag: Och igår var alla där sa du. Var någon borta i måndags?

P: Ja.

Jag: Tror du att de låtsades vara sjuka för att slippa gå till skolan?

P: Nej.

Jag: Tänker du att du vill låtsas vara sjuk för att slippa gå till skolan?

P: Mmm.

Jag: Vill du slippa skolan?

P: Mmm.

Två och en halv vecka har hon gått i förskoleklass. Och redan går hennes tankar i de här banorna. Två och en halv vecka integrerad i en vanlig, om än liten och anpassad klass utifrån de olika behov som finns i gruppen. Hon har fantastisk, engagerad och lyhörd personal som kommer med många egna idéer, som är vana att göra anpassningar och som är måna om att det ska bli bra för Prinsessan redan från början. Vi valde den här skolformen med omsorg (vi hade chansen till en plats på en resursskola i Stockholm men att flytta från storstan övervägde) och är övertygade om att finns det någon ”vanlig” skola som kan få henne att fungera integrerad i en vanlig klass så är det här. Så mycket erfarenhet av barn i behov av särskilt stöd i olika former finns det och så stort förtroende har vi för både lärare och rektor. Nu handlar det bara om ifall det kommer att räcka. Jag är inte säker.

”Hon skulle inte behöva vara i skolan egentligen.”

Så pratar vi hemma ibland. Att hon egentligen inte skulle behöva gå i skolan på det sätt som en vanlig skola är uppbyggd idag. Det är stora lokaler, många barn i samma grupp och mycket tid som är öppen för ”fri lek” och socialt samspel. Allt det där som är Prinsessans riktiga svagheter. Vi lägger till den där känslan att inte förstå det som händer omkring henne. Att märka att hon är annorlunda, att hon har andra intressen och inte hinner förstå vad en lek går ut på innan de andra har bytt till en annan lek, med andra kompisar i. Allt det där som gör att hon känner sig ensam och börjar fundera över om hon kan låtsas vara sjuk så att hon slipper gå dit.

Jag är tacksam att hon vågar berätta, att hon förmedlar sina känslor och tankar utan att tänka på att jag förstår. Jag har bearbetat henne ett tag med att hon ska känna att det är okej att berätta allt för mig och Pappan, att vi kommer att lyssna på henne och att om hon inte berättar om någon som är jobbigt så  kan vi inte hjälpa henne. Och att vi vill hjälpa henne.

Jag ser nio års lidande och utanförskap framför mig. Pappan rättar mig och säger

”Tolv år. Gymnasiet också.”

Jag svarar att gymnasiet är frivilligt och då kan hon göra något annat. Då måste hon inte gå i skolan om hon inte vill. Då kan hon förvärva sig kunskap på andra sätt, på sätt som passar hennes styrkor och förmågor och utifrån vad hon själv vill. Jag hoppas hon har både självkänsla och självförtroende i behåll när vi väl kommer dit.

Kompisen blir ledsen över saker hon säger

Fick just höra att Mannen pratat med fina kompisens mamma om att Kompisen blir ledsen över saker Prinsessan säger till henne.

Jag blir ledsen och bekymrad särskilt som jag förstår och egentligen bara väntat på att vi skulle få höra att det var så. För jag hör ju många gånger också vad Prinsessan säger till sin kompis och vilken ton hon använder. Nu VET ju jag att hon inte menar det hon säger egentligen och att hon tycker mycket om Kompisen, fast det går inte att förstå genom hennes handlingar.

Mamman har pratat med sin dotter om att hon inte ska lyssna på vad Prinsessan säger när hon säger ”dumma saker”. Men hur lätt är det för en flicka på 5,5 år?

Jag funderar vad vår roll i det här är. Hur ska vi hjälpa Prinsessan att inte göra sina kompisar ledsna och hur kan vi hjälpa Kompisen förstå att det inte är som hon säger? Vi bor nära varandra och jag tror nog att jag har ett förtroende hos Kompisen så att jag skulle kunna prata med henne, men vad kan man säga? Hur kan vi förklara? Mamman vet om utredningar och svårigheter och kan också se, men vilken inställning hon har är jag inte lika säker på.

Fortsätter hon så här så blir hon definitivt ensam vartefter tiden lider.

Vägen till förståelse är lång och krokig

Pedagogen som är ansvarig för teamet pedagoger på Prinsessans avdelning, vi kan kalla henne L, verkar ha börjat se och fundera över vilket förhållningssätt som hon behöver ha för att hjälpa Prinsessan. Vi har ju haft rätt många incidenter, men jag har på sista tiden inte orkat tjafsa eller dra upp allting som händer. Jag får kämpa med att låta saker bero för att se om det ändå löser sig och blir bättre om de får lite tid på sig.

Incidenten med att tvinga på Prinsessan ytterkläder är det senaste som hänt. Jag har för övrigt inte pratat med den pedagogen sen dess. Jag känner att jag skulle ha svårt att vara trevlig, så om jag kan välja att prata med någon annan, så gör jag det. Hon verkar själv ha förstått att hon kanske gick för långt, för jag upplever att hon också håller sig i bakgrunden när jag kommer och har inte tagit initiativ till att prata med mig sen hon skällde på pappan om att det är vi föräldrar som släppt efter. Att det är därför hon börjar bli jobbig även på förskolan.

Förra veckan hade jag ett rätt bra, om än kort, samtal med L vid hämtningen, där hon själv funderade hur hon skulle agera. Jag nämnde väl mest att, om det är så att Prinsessan har asperger, vilket vi misstänker, så fungerar det inte att vara med henne på samma sätt som med de andra barnen, även om det kan verka så ibland. Jag har sen tänkt att jag skulle tipsa om boken ”Barn som väcker funderingar” av Gunilla Gerland och Ulrika Aspeflo, men det har inte blivit tillfälle till det.

20120314-110455.jpg

Den här veckan tycker jag mig ha märkt en liten förändring. L har pratat tydligare med Prinsessan när jag har hämtat, om vad de ska göra dagen efter. Antagligen för att förstärka hennes känsla av att tycka det är roligt att komma iväg till förskolan morgonen efter. Häromdagen blev jag positiv för att jag märkte detta och tänkte att ”nu blir det nog lite lättare. Äntligen.” De skulle på utflykt dagen efter och hade pratat om hur de skulle gå för att komma dit. Att hon behövde komma i tid för att hon skulle kunna gå med de andra den vägen (en tunnel), annars skulle hon få gå med mig för att kunna gå där.

Morgonen efter var katafuckingstrof för att få henne i ordning. Ingenting fungerade. Vi var tvungna att gör saker i hennes exakta ordning. En ordning som hon bestämde allt eftersom hon kom på vad det var hon kunde göra för att fördröja processen. Eller, för att kontrollera situationen så hon kunde känna sig så trygg som hon kunde. Fick jag på henne en tröja, till synes med hjälp ifrån henne själv, skulle den sedan av, för att det inte var rätt tröja. Samma sak med byxor och strumpor lite senare (30 minuter), som jag klädde på, med hennes tillstånd.

Hon skulle ju hämta snutten först och jag skulle räkna hur lång tid det tog. Jag fick inte alls sätta på henne byxorna och strumporna. Hon tog av sig allt igen och jag fick räkna en gång till, medan jag såg åt ett annat håll, medan hon hämtade filten. Jag hade räknat fel förra gången och fick bakläxa.

Att i såna tillfällen försöka förklara för henne att vi inte har tid att göra om allting igen, resulterar bara i ytterligare en kvart under täcket, där hon verkar ladda om motorn för att komma igång igen. Lika bra att göra som hon säger på en gång med andra ord.

Och så höll vi på tills vi slutligen kom iväg, med Prinsessan i vagnen, och jag mentalt slut, tre timmar efter att jag påbörjade väckningen på morgonen. Utan att gå i tunneln. Man skulle ju kunna tycka att jag själv borde haft en massa tid att fixa med egna saker när det tar så lång tid att bli klar. Men vänder jag ryggen till i tio sekunder har hon glömt bort att hon sitter vid bordet för att äta frukost. Jag får alltså sitta bredvid och, vid rätt tillfälle, säga ”en sked till” för att hon ska komma ihåg att äta sin yoghurt. Säger jag det vid rätt tillfälle kan det funka. Då tar hon sin sked med yoghurt och stoppar i munnen. Säger jag till för tidigt, eller om hon av annan anledning tycker det blir tjatigt, blir hon arg och ryter ”det bestämmer inte du. Det bestämmer den som ska äta.”

Det gäller alltså att vara med, hela tiden, för att se till att vi kommer framåt i processen. Men samtidigt får jag inte tjata eller ställa för höga krav, för då låser sig allt.

Min gissning på varför gårdagen blev så jobbig, är att hon på något sätt kände ett krav på sig att hon måste komma i tid för att hinna gå i tunneln med sina kompisar. Att ”misslyckas” verkar vara det enda hon kan relatera till. Därför kan hon lägga sig under täcket i sängen och säga ”vi kommer inte hinna dit i tid” och trots att jag svara så övertygande jag kan

Joodå, om vi hjälps åt nu och gör oss klara så kommer vi dit i tid. Det vet jag, för jag vet vad klockan är och. Jag vet att vi har tid så det räcker.

kan hon ändå inte förmå sig själv till att bli klar och hennes sätt att hantera situationen blir att kontrollera varje sak vi ska göra innan vi kommer iväg.

Samma sak skedde igår, varpå Prinsessan hade svarat ”vi får se” när hon fick frågan om hon skulle komma i tid till dagens aktivitet. Jag tänker att det är det enda som är helt sant för henne, att hon får se om hon klarar det eller inte. Men i en oinvigds öron låter det kanske lite nonchalant. Som att, det spelar väl inte så stor roll, om jag kommer i tid eller inte.

Nu gick det lite bättre idag, mycket tack vare att jag hade fixat de där ballerinaskorna jag lovat henne och hon fick dem som ”överraskning” när hon vaknat. Men hon pratade ändå om hur hon och L pratat om att hon måste vara i tid och att hon inte alls ville det, för hon ville inte vara i sin grupp. En av pojkarna (som hon ska gifta sig med) retar henne och det tycker hon inte om, och så kommer hon in på att hon har kåporna på sig och att hon bara får ha dem om hon gör något själv. Gör hon något tillsammans med någon annan måste hon ta dem av sig. Men ingen verkar ha förklarat varför, för hon tycker, rimligtvis, att det får väl hon bestämma, eftersom det är hennes kåpor. Vi pratar om varför, och kanske kanske, förstod hon lite bättre varför hon blir tillsagd att ta av dem när hon pratar med andra. Hon pratar nämligen högre då, eftersom hon själv inte hör de andra lika bra, och tror att vi hör henne lika dåligt…

Kontentan av inlägget får väl bli att jag ser att personalen börjar agera lite annorlunda och att de ändå försöker, men att de inte förstår hur och att det för henne är otroligt viktigt att förstå VARFÖR och förklara förklara förklara varför de säger åt henne att göra en sak. För om Prinsessan förstår, och får en egen upplevelse av något, så är de få personer som är så bra på att göra det hon vet är ”rätt”. Tyvärr är vägen till att förstå ganska lång och krokig. Och säkert ligger den gömd under täcket många och långa stunder under dagen.

I nästa vecka har vi uppföljning med rektorn och en specialpedagog, som vi föräldrar inte träffat, för att prata om hur de senaste veckorna varit. Tills dess hoppas jag ha fått återkoppling från den resursansvarige från kommunen som var på förskolan i måndags. Hon skulle se vilket behov av resurs som finns för Prinsessan på dagarna.

En av de tydligaste sakerna jag kan se, bara när jag lämnar och hämtar, är att hon behöver en social tolk. Någon som kan vara med henne hela tiden och förklara för henne hur hon ska prata med kompisarna. När det är okej att bestämma och när hon behöver låta någon annan bestämma. Bara idag fick jag tolka åt henne tre gånger innan jag sa hejdå och pussade och kramade på det sätt som vi alltid gör innan jag kan lämna henne. Det är för övrigt ända gången jag får pussa på henne. Och då får jag en fin puss på munnen. Det gäller att njuta av det lilla man får.

Autismspektrumglasögon

Ännu en fredag har jag somnat när jag nattat Lillprinsen. Ännu en fredag har jag vaknat mitt i natten och funderat över livet.

rekubus som byggs

Bild lånad från kidek.se "Rekubus - knäcker du den eller knäcker den dig"

Nu är det morgon. Lördagar är min sovmorgonsdag, men när Lillprinsen vaknar intill mig går det inte att sova vidare. Han ler när han ser mig bredvid honom och jag inser att det är inte bara för min skull jag behöver sova här inne ibland. Det är lika mycket för hans skull. Vad tänker han om att Prinsessan alltid sover i vår säng numera?

Han sätter sig upp, säger ”äta” och klättrar över mig för att leta rätt på favoritbilarna för stunden. I några korta sekunder tänker jag att jag väl lika gärna kan gå upp. Mannen kan få sova istället. Men så minns jag att han ska bort ikväll och jag blir själv med barnen och behöver all tid jag kan få för mig själv för att orka. Jag säger mannens namn för att se om han vaknat. Han sitter redan upp säger han. Lillprinsen tar sina bilar och går. De stänger dörren om mig.

Här är tyst och jag tänker att det kan bli skönt att få sova lite till. Idag har jag inte så där ont i kroppen som jag brukar ha när jag sovit på madrassen så jag tänker att det nog ska gå. Så funderar jag på hur mycket jag faktiskt sovit i natt och tankarna är igång.

Hur var jag när jag var liten egentligen? Jag minns inte mycket från tiden innan mellanstadiet. Jag minns att jag hatade mitt namn, att jag blev retad för det och seriöst var inne på att byta. Jag minns att mamma alltid sa att jag var så stark och duktig jämt och att jag som 11-åring bröt ihop och skrek åt henne att hon hade fel. Jag var inte alls så där stark som hon alltid sa att jag var.

Jag minns att jag hade en period när jag kissade på mig, på dagarna. Jag var kanske åtta nio år och gick inte hem när jag behövde kissa. De tolkade det som att jag mådde dåligt och det resulterade i att mamma bröt upp från en relation som skulle varit orsaken till mitt mående. Men vem lyssnade egentligen på mig? Jag tog på mig ansvaret för att hon inte fick leva med den hon älskade.

Jag minns att jag i trean blev retad för min kortklippta frisyr och blev kallad för Kalle. På fotbollsläger hade jag det jobbigt. Jag kände mig inte som en i gänget och fick anstränga mig för att förstå, men trodde hela tiden att jag inte var välkommen i gemenskapen. Jag var målvakt och ställde otroligt höga krav på mig själv. Även utanför planen. På högstadiet blev jag utfryst för en grej som hände och jag kunde inte förstå varför de skulle lura mig.

Det här är bara en bråkdel av saker som jag upplevt som jobbiga i mitt liv och som jag tänkt handlat om att det varit fel på mig. Men egentligen var det nog aldrig någon som verkligen såg mig för den jag var. Jag fick hela tiden kämpa för uppmärksamhet och än idag kan det blixtra i ögonen på mig när jag inte blir trodd.

Jag drabbades av en förlossningsdepression när jag fick Prinsessan. Jag ville inte ha henne nära och än en gång blev det mig det var fel på. Det var förstås ingen som sa att det var så, men det var den känslan jag hade. Sen hon föddes har jag kämpat med mig själv (vilket jag gjort i terapi och en mängd kurser även innan) för att må bra i min föräldraroll. Jag har varit arg och när det varit som värst har jag inte kunnat kontrollera mig och slängt iväg saker som varit i min väg. Mycket har handlat om att jag har velat vara för mig själv för att orka. MIN egen tid har varit otroligt viktig men också väldigt svår att få till i den utsträckning jag skulle behövt. Mycket för att Prinsessan på många sätt alltid varit väldigt krävande.

För några månader sen var det någon som gav mig ett par nya glasögon till att se på Prinsessan med. Autismspektrumglasögon. Högfungerande sådana. De har hjälpt mig och oss att ha mindre konflikter här hemma.

Glasögonen visade sig också vara inriktade på mig själv. Jag har börjat se mönstret i hur mina tankar om mig själv har varit. Varför jag valt att sluta umgås med någon som stått mig nära. Varför jag flyttat runt och givit mig in på nya äventyr och varför umgänget jag hade innan jag gav mig iväg sen inte fanns kvar. Att jag brutit upp från saker och valt nya vägar som många andra inte skulle givit sig på i deras trygga liv. För mig har det inte funnits något val och eftersom jag inte haft så stark anknytning bakåt har det inte varit så stort för mig. Glasögonen hjälper mig se hur jag fortfarande kan känna att jag inte hör hemma eller är välkommen i vissa umgängen. Att jag inte kan förstå hur vissa saker kan verka så lätta för andra och att jag inte på något sätt kan förmå mig att ta mig ur startblocken.

Bilden är lånad från http://www.forskoleburken.com

Glasögonen är också inställda på känslor och syn. I vissa perioder kan jag inte alls med de där lapparna i kläderna, särskilt dem som sitter i nacken. Sitter jag i ett rum så uppfattar jag allt som händer runt omkring. Jag har trott att det är så för alla och kan bli sjukt irriterad på min man för att han inte noterar när något händer framför ögonen på honom och sen frågar om jag har gjort precis det. Ser han ingenting eller? Är jag upptagen med en sak så vet jag ändå om någon letar efter något i köket. Även om jag tittar rakt fram så ser jag allt som finns runtomkring. Gör inte alla det? När jag lärde mig att det finns visuella, auditiva och kinestetiska personer förstod jag varför vissa övningar aldrig funkat på mig. Jag kan inte se bilder framför mig. Det är mest bara mörkt om jag blundar och ibland också lite färger och jag får kämpa hårt för att komma fram till vad jag vill göra om ens ett år framåt. ”Om du ser dig själv om ett år” blir bara stressande för mig. Vaddå se? Jag har trott att alla har det så och att det är fel på mig som inte kan.

Idag väntar vi på en utredning för dottern och jag undrar hur jag går till väga för att få till en utredning på mig själv. Samtidigt funderar jag på om det är nödvändigt. Vad kommer det att hjälpa mig? Men jag har alltid fungerat bättre när jag fått förklaringar till hur jag fungerar så kanske det vore det bästa för oss alla att jag får veta. Psykiatern jag träffade för min SSRI-medicinering i januari hade två ”frågor” när jag nämnde mina funderingar

Men du har ju familj och barn och verkar klara av nära relationer?

Gråter du till filmer?

För det första har han ju ingen aning om närheten i relationen vi har och för det andra tycker jag bara mannen är fjantig när han gråter till film och det är bara om det är extremt självupplevt som jag blir berörd och kan gråta till film. Men då är det inte lite snyftande det handlar om. Då sätter hela vattenfallet igång och nu är det väldigt länge sen det hände. Jag är rätt svårimponerad kan man säga.

Om du nu orkat ta dig igenom hela det här långa inlägget vill jag tacka dig för att du velat lyssna på mina tankar en stund. Om du vill lämna en kommentar om vad du tänker när du läser så för gärna det. Jag vet inte längre vad som är ut eller in och kan behöva lite hjälp på traven.

TACK!

Bilderna har jag hittat på www.kidek.se och www.forskoleburken.com

Måste man ha diabetes för att man ska prata om det?

Jag har läst om så många fantastiska mammor på sista tiden som uttryckt sin frustration över att de synliga handikappen tas på allvar och de som inte syns inte förstås eller tas på allvar. ”Syns inte finns inte” eller nåt i den stilen. I mitt ännu rätt så oinsatta skede av npf-problematiken har jag (som vanligt för att vara jag) varit naiv nog att tro att det inte gäller oss. Nog kan väl vi göra oss förstådda och få den förståelse och ”bekräftelse” som vi ber om. Ack vad jag bedrog mig. Igen.

Luciaveckan hade vi samtal med förskolan (både pedagog och rektor var med) och påtalade Prinsessans svårigheter. En viktig punkt i svårigheterna är matsituationen, hur det är för henne när hon äter, vad hon äter och vad hon inte bör/ska/får äta. Hon är extremt sockerkänslig och hemma är hon speedad till max och blir aggressiv och slåss om hon får i sig för mycket snabba kolhydrater. (En liten näve med russin kan räcka för att en hel eftermiddag ska bli jobbig.) Vi får förståelsen i att vissa personer inom npf har behov just av extra proteinrik kost. Ändå får vi till svar att ”vi kan ju inte ge henne tio köttbullar och bara lite pasta om de andra måste äta pastan för att få fler köttbullar”.

Hur gör ni med barnen som är allergiska då? Måste de också äta samma som de andra?

Läkarintyg blev svaret. Det har gått en månad sen detta möte och vi har inte fått någon som helst respons på vår sammanställning ifrån mötet, trots att vi det sista vi gjorde på mötet påtalade hur viktigt det är för oss att få respons på det vi kommunicerar.

Sen förra veckan har jag förstått att en av Prinsessans kompisar har blivit sjuk och på hennes prat omkring detta att det handlat om något annat än en vanlig sjukdom som förkylning eller vattkoppor. Jag har tänkt att jag skulle ringa kompisens mamma för att berätta att Prinsessan är orolig för hennes dotter. Och för att få reda på vad det är, eftersom vi från förskolan inte fått veta något. Jag förstår att de har tystnadsplikt, men jag förstår inte hur ingen nämner för oss att det ändå är något som ”hänt”, särskilt eftersom vi bett om extra mycket information eftersom Prinsessan blir orolig och pratar ihjäl oss om ämnet hemma och jag får själv luska ut vad det handlar om. Inte är det väl hennes jobb att ge mig denna information?

Idag kom informationen. Det är diabetes flickan har fått. VIPS så pratas det vitt och brett om socker och att det är som en allergi precis som mot laktos osv. Eftersom detta kommer att ”synas” i barnens vardag hädan efter så pratar de om det på dagarna med alla barnen. Men vem förklarar för vår dotter och beskriver närmare för henne vad det handlar om? Jo, det blir ju jag. Men för att jag ska kunna göra det så måste jag ju få veta.

När ett barn får diabetes (vilket naturligtvis också är jättejobbigt), är det plötsligt okej att bli exkluderad. Då är det okej att det blir synligt att det finns en nedsättning. Men ett bildschema som görs specifikt för att ett barn har de svårigheterna, det kan man inte prata om, för att det inte finns någon utredning och bevis på det. För då skulle hon bli exkluderad och känna sig annorlunda. Då ska istället alla barnen lära sig och ta in information utifrån samma förutsättningar som vår dotter har. Då ska schemat göras stort så att alla barn i gruppen också får använda sig av det, fast de inte behöver det.

Men vi kan sen inte sätta ett schema i handen på henne och säga att här P, här är ditt schema.

För då skulle hon bli annorlunda. Jag vill påtala att det ÄR hon ju redan. Alla barn är olika. Alla barn har olika förutsättningar. Alla barn har svårigheter OCH lättheter och alla barn har rätt att få hjälp utifrån sina förutsättningar och behov. OAVSETT diagnos. Vår dotter känner redan att hon är annorlunda och hon har redan fattat att hon inte funkar som de andra. Hur kan jag inte förklara, det är bara en stark övertygelse jag har, trots hennes ålder på 4,5 år.

Ni får inte missförstå mig nu, jag tycker det är jättebra att det finns ett stort schema vid dörren som vi tillsammans kan titta på när vi kommer till förskolan på morgonen. För det hjälper alla barn att se framför sig vad det är som ska hända under dagen, oavsett om de har diagnos inom npf (neuropsykiatriska funktionsnedsättningar) eller inte. Men vår dotter har ett extra stort behov av att detta för att fungera. Hon har också ett behov av att få ett eget schema med fler detaljer i för att hon ska kunna förbereda sig innan hon kommer till förskolan på morgonen. Det räcker inte med att hon vet att det finns ett schema på plats när hon kommer dit. Hela vägen dit funderar hon på vad som ska hända. Varje dag säger hon något i stil med;

Jag vill inte gå till dagis i morgon mamma. Jag TÄNKER inte gå dit i morgon mamma. Jag ska gömma mig så att ni inte hittar mig. Jag vill aldrig vara där mer mamma. De säger skitstövel till mig mamma.

Jag vet att en del av det är att hon inte förstår allt och att det ibland bara är i stunden. Men det är ett bekymmer för henne och något gör att det är jobbigt för henne. Jag önskar så att jag visste vad det är. Än så länge kan jag bara ana mig till det.

Det jag anar (känner starkt) är att hon inte känner sig trygg och förstådd. Det är ingen som riktigt ser henne och som förstår henne, så hon får anstränga sig till max för att passa in så det inte blir några konflikter och jobbiga situationer.

Jag kommer hela tiden ifrån ämnet. Måntro det beror på att jag blivit så upprörd idag över de svar och den information jag fått så det bara måste läcka ut någonstans.

Ämnet och frågeställningen var

MÅSTE DET VARA MEDICINSKT OCH SÅPASS SYNLIGT FÖR ATT DET SKA PRATAS OM DET OCH VIDTAS ÅTGÄRDER OM DET? Av vad jag kan förstå har detta inträffat för bara en vecka sen och det är redan öppet och ”synligt”. Vi får vänta minst en vecka bara på att få ett svar för när vi kan boka ett möte.

Ska det verkligen behöva vara så? Eller har jag inte uttryckt mig tillräckligt tydligt?