Etikettarkiv | socialt samspel

Hemmasittare – är det så här det börjar?

P: Jag undrar om de inte är sjuka egentligen…

Jag: Vilka då?

P: De som inte är i skolan. Jag undrar om de bara låtsas vara i sjuka för att slippa gå till skolan.

Jag: Var det någon borta idag?

P: Nej.

Jag: Och igår var alla där sa du. Var någon borta i måndags?

P: Ja.

Jag: Tror du att de låtsades vara sjuka för att slippa gå till skolan?

P: Nej.

Jag: Tänker du att du vill låtsas vara sjuk för att slippa gå till skolan?

P: Mmm.

Jag: Vill du slippa skolan?

P: Mmm.

Två och en halv vecka har hon gått i förskoleklass. Och redan går hennes tankar i de här banorna. Två och en halv vecka integrerad i en vanlig, om än liten och anpassad klass utifrån de olika behov som finns i gruppen. Hon har fantastisk, engagerad och lyhörd personal som kommer med många egna idéer, som är vana att göra anpassningar och som är måna om att det ska bli bra för Prinsessan redan från början. Vi valde den här skolformen med omsorg (vi hade chansen till en plats på en resursskola i Stockholm men att flytta från storstan övervägde) och är övertygade om att finns det någon ”vanlig” skola som kan få henne att fungera integrerad i en vanlig klass så är det här. Så mycket erfarenhet av barn i behov av särskilt stöd i olika former finns det och så stort förtroende har vi för både lärare och rektor. Nu handlar det bara om ifall det kommer att räcka. Jag är inte säker.

”Hon skulle inte behöva vara i skolan egentligen.”

Så pratar vi hemma ibland. Att hon egentligen inte skulle behöva gå i skolan på det sätt som en vanlig skola är uppbyggd idag. Det är stora lokaler, många barn i samma grupp och mycket tid som är öppen för ”fri lek” och socialt samspel. Allt det där som är Prinsessans riktiga svagheter. Vi lägger till den där känslan att inte förstå det som händer omkring henne. Att märka att hon är annorlunda, att hon har andra intressen och inte hinner förstå vad en lek går ut på innan de andra har bytt till en annan lek, med andra kompisar i. Allt det där som gör att hon känner sig ensam och börjar fundera över om hon kan låtsas vara sjuk så att hon slipper gå dit.

Jag är tacksam att hon vågar berätta, att hon förmedlar sina känslor och tankar utan att tänka på att jag förstår. Jag har bearbetat henne ett tag med att hon ska känna att det är okej att berätta allt för mig och Pappan, att vi kommer att lyssna på henne och att om hon inte berättar om någon som är jobbigt så  kan vi inte hjälpa henne. Och att vi vill hjälpa henne.

Jag ser nio års lidande och utanförskap framför mig. Pappan rättar mig och säger

”Tolv år. Gymnasiet också.”

Jag svarar att gymnasiet är frivilligt och då kan hon göra något annat. Då måste hon inte gå i skolan om hon inte vill. Då kan hon förvärva sig kunskap på andra sätt, på sätt som passar hennes styrkor och förmågor och utifrån vad hon själv vill. Jag hoppas hon har både självkänsla och självförtroende i behåll när vi väl kommer dit.

Annonser

KAT-kittet som bildstöd

20120728-000947.jpg

Känner du till KAT-modellen? Vad tycker du, och ditt/dina barn, om det och hur använder ni KAT-kittet?

Första gången jag kom i kontakt med KAT-kittet, fick jag bara som hastigast se pärmen. Utan att fatta varför insåg jag att Prinsessan fullkomligt skulle ÄLSKA den pärmen. Så många bilder, så många ansikten, och att man kunde flytta bilder som satt fast med kardborrband.

Det var den kvällen då jag insåg att Prinsessans svårigheter sannolikt skulle rymmas inom autismspektrumstörning (jag återkommer ofta till den kvällen, men det var en väldigt omtumlande kväll). Högfungerande autism trodde min vän, utifrån alla de små egenheter som jag planlöst berättade om att min dotter hade för sig. Själv förstod jag egentligen ingenting, mer än att det var ju precis det som det handlade om.

Det där KAT-kittet har snurrat i huvudet sedan dess och nu börjar jag känna att det också är något som vi faktiskt skulle kunna ha stor användning av. Däremot tillåter inte ekonomin att lägga ner nästan 4000:- för det i dagsläget. Blir det diagnos efter utredningen i oktober och om vi får vårdbidrag så kan vi kanske lösa det på annat sätt sen. Tills vidare får jag jobba med bilder på egen hand så gott jag kan.

För någon månad sen köpte jag programmet Pictogram som är ett bildprogram on-line på nätet. PICTOONLINE kallas det visst också. Jag var skeptisk till att betala 375:- när jag inte visste varken om det var bra eller vilken nytta jag skulle ha av det.

Det har visat sig vara väldigt bra och ett program som verkligen funkar för mig att använda. Under sommaren har jag lagt ner en del tid på att ta fram och laminera bilder som vi kan använda på vår tavla på en vägg mellan hall och kök. Nära och lättillgänglig för oss alla att titta på och uppdatera så ofta det behövs. Separat inlägg om det är på gång.

Samtidigt som jag har tagit fram bilder med aktiviteter, fordon, kläder och platser mm har jag upptäckt att det också finns en mängd bilder för känslor, beteenden och väder mm i programmet. Jag har skrivit ut sånt som jag tyckt varit relevant för oss. Prinsessan gillar ofta att vara med mig när jag pysslar med bilderna och det blir ett naturligt tillfälle att prata om de olika känslouttrycken eller beteenden som är bra och mindre bra, beroende på vad man vill nå förstås.

En kväll pratade vi lite om bilderna ”byta” och ”ge” och vad man kan säga om man vill byta leksak med t.ex. lillebror. Att, om lillebror säger nej, så behöver man också lyssna på det och vänta på att han ska vilja dela med sig av det han leker med. Dagarna efter satt jag och Mannen i köket och hörde hur hon i vardagsrummet ville dela med sig av sin leksak till lillebror, för att hon skulle få något av honom i gengäld. Om han inte hade varit upptagen av att titta på teve och inte alls intresserad av henne hade det kunnat vara toppen. Men bara att hon tränade sig på hur hon kan säga var uppenbart. Det gladde mitt hjärta och bekräftar hur viktigt det är för henne att få en bild till ett beteende för att förstå hela innebörden av ett beteende. Hon har också själv refererat till bilder vi pratat om, vid särskilda tillfällen.

20120728-161156.jpg

Bilder som vi använder mer eller mindre varje dag, som aktiviteter, personer, kläder, platser mm, har jag i en sorteringsbox jag köpt på Clas Ohlsson för en hundring. Känslobilder och väder har jag än så länge satt fast med kardborre på ett laminerat blad och satt in i en pärm. När jag höll på med det härom kvällen insåg jag att jag kan bygga en pärm som liknar KAT-kittet på egen hand, även om jag inser att den är enormt stor i jämförelse med vad jag kommer kunna göra själv. Men det kanske kan räcka långt ändå som ett alternativ.

Om ni använder KAT-kittet, hur använder ni det, och vilka delar upplever du att ni haft/har störst nytta av?

Kompisen blir ledsen över saker hon säger

Fick just höra att Mannen pratat med fina kompisens mamma om att Kompisen blir ledsen över saker Prinsessan säger till henne.

Jag blir ledsen och bekymrad särskilt som jag förstår och egentligen bara väntat på att vi skulle få höra att det var så. För jag hör ju många gånger också vad Prinsessan säger till sin kompis och vilken ton hon använder. Nu VET ju jag att hon inte menar det hon säger egentligen och att hon tycker mycket om Kompisen, fast det går inte att förstå genom hennes handlingar.

Mamman har pratat med sin dotter om att hon inte ska lyssna på vad Prinsessan säger när hon säger ”dumma saker”. Men hur lätt är det för en flicka på 5,5 år?

Jag funderar vad vår roll i det här är. Hur ska vi hjälpa Prinsessan att inte göra sina kompisar ledsna och hur kan vi hjälpa Kompisen förstå att det inte är som hon säger? Vi bor nära varandra och jag tror nog att jag har ett förtroende hos Kompisen så att jag skulle kunna prata med henne, men vad kan man säga? Hur kan vi förklara? Mamman vet om utredningar och svårigheter och kan också se, men vilken inställning hon har är jag inte lika säker på.

Fortsätter hon så här så blir hon definitivt ensam vartefter tiden lider.

Nu återstår bara återgivningen

20120425-155037.jpg

Sista intervjun på utredningen avklarad. ADI-R. Två timmar fullmatade med frågor om Prinsessan och hennes svårigheter. Två veckor fullmatade med intryck och mentala påfrestningar. Här kan du läsa mer om ADI-R.

Den här föräldraintervjun handlar mycket om det sociala samspelet och hur hon använder språket för att kommunicera. När hon började prata, hur hon förstår orden och hur hon använder ögon och kroppsspråk för att kommunicera. Om hon är intresserad av andra barn i samma ålder och om hon ibland säger pinsamma saker i närheten av andra. Om hon spontant delar glädje och på vilket sätt hon söker uppmärksamhet för att dela något hon vill dela med oss, eller andra personer.

Om det var att frågorna var mer djupgående om hur hennes beteende och svårigheter inkräktar på vårt familjeliv eller, om det är för att vi nu har gjort vad vi har kunnat för att ge en så rättvis bild av Prinsessan som möjligt, som gjorde dagens intervju tyngre än det andra vi gjort under utredningen vet jag inte. Men jobbigt var det. Och trött är jag.

Två veckor mentala påfrestningar. En vecka återstår. Sen får vi svar. Åtminstone hoppas vi att vi får det.

Nu har Mannen och jag laddat med lite energi så vi orkar hämta barnen på dagis om en liten stund. Ikväll blir det pizza och vin. Allt för att slippa organisera oss och laga mat idag. Vi är trötta nog ändå.

20120425-155258.jpg
Och här är hunden som bara var på låtsas och därför inte kunde vila i sin korg. Jag ger mig tusan på att den ligger där för att de ska se vad barnen gör och säger när de ser den i korridoren…