Etikettarkiv | förskola

Beskedet om att byta förskola

Egentligen har vi funderat ända sen i höstas på om Prinsessan skulle vara kvar på samma förskola till i höst. Hennes grupp byter lokaler och även lekgård. En gård vi från början inte sett fram emot och varit osäkra på om det skulle bli bra för henne. Ändå är det först sen svårigheterna blev tydliga och mer konkret medvetna för oss i november, som vi på allvar insett att vi måste tänka efter noga innan vi låter henne följa med gruppen till den kommande hösten.

Vi har ända sen det första mötet i december varit öppna med personalen om våra tankar och osäkerhet kring den nya avdelningen. Att vi känt en viss avvaktande attityd och ingen större välvilja eller förståelse från personalen under dessa månader är väl ingen större överraskning. Jag har önskat få höra från personalen (oavsett vem inom organisationen) att de velat ha oss kvar eller åtminstone få en känsla av att de faktiskt vill att det ska fungera så att Prinsessan kunde gå kvar.

Nu är det inte säkert att hon skulle blivit kvar ändå, eftersom det finns rent lokalmässiga funderingar från vårt håll, men om vi bara fått känslan från dem att de verkligen vill få det att fungera, hade gjort en enorm skillnad för oss i att kanske också försöka en bit in på hösten för att låta handlingsplanen sätta sig innan vi ändrade något. Vi har aldrig fått ens ett uns av det, tyvärr. Om den finnes så har den dolts väl, från alla inblandade, vilket jag tycker är illa nog från en förskola. Vad är det som överskuggar deras förmåga att visa förståelse att det för oss varit en svår tid under året?

På Lillprinsens avdelning har det varit en stor skillnad redan från början och att vi varit osäkra och dragit på beslutet om bytet har framför allt handlat om att vi behövt känna trygghet i att hans nya situation också blir bra. Mannen har inte velat flytta honom för att han har det så bra där han är och jag har varit övertygad om att Prinsessan och Lillprinsen ska vara på samma förskola, om än på olika avdelningar. Prinsessan har en alldeles för stor trygghet i honom för att det skulle bli bra att ha dem på olika förskolor. För mig har det varit avgörande att Mannen och jag skulle vara överens i beslutet, annars skulle det lysa igenom och inte blivit bra. Ansvaret ligger självklart inte på Lillprinsen att Prinsessan har det bra (vilket jag från några håll fått kommentarer om när det handlat om att båda skulle byta), men för familjen som helhet måste vi tänka så här.

Förra veckan gjorde vi andra besöket på förskolan vi nu har tackat ja till. Vi gick runt i lokalerna och tittade. Pratade med chefen, ställde frågor och kände och klämde även på avdelningen som Lillprinsen kommer gå på. Efteråt gjorde vi två stycken listor med för och emot.

En lista med för och emot den nuvarande förskolan och en lista med för och emot den nya förskolan.

När vi var klara stod det väldigt klart vilket beslut vi måste ta. Vissa fördelar med att stanna kvar, kunde också vändas till nackdelar. Inga fördelar med den nya kunde vändas till nackdelar. Och nackdelarna för den nya förskolan blev lite skämtsamt att det för Lillprinsen var alldeles för lite bilar för att han ska trivas. Vi hittade inte så många andra nackdelar, utifrån hur vi som föräldrar ser det i alla fall. Mycket möjligt att barnen inte kommer tycka som vi till en början, men bara att förståelsen och lyssnandet är större från föreståndaren dit de kommer gör hela skillnaden för mig.

När vi muntligen lämnade besked till den nuvarande personalen att vi har bestämt oss, bekräftades känslan vi haft hela tiden. Prinsens personal visade verkligen att de gärna velat ha honom kvar men att de förstår vårt beslut. Prinsessans personal svarade ”Jaha, vad bra” när de fick veta. I båda situationerna var barnen med och det är klart att de inte kan spegla allt inför Prinsessan som också förstår och suger åt sig alla känslor. Men den röda tråden som följt från start hänger kvar.

Så, att vi tagit rätt beslut är jag helt säker på. Jag kämpar hellre med Prinsessan att hon får förbereda sig ordentligt och får en inställningstid i det nya med en personal som är inlyssnande och förstående, än att kämpa i motvind någonstans där det kanske skulle kunna bli bra.

Prinsessan själv tog beskedet bra, även om hon först blev arg när hon förstod att hon inte skulle vara kvar på den gamla förskolan också. Vi har självklart ett arbete att göra med att förbereda henne, ta kort på lokalerna, berätta, hälsa på och prata om allt det positiva med det nya, innan hon kan känna sig lugn och trygg i det. Hon hänger väl lite i luften också eftersom det blir avslut och långt sommarlov innan det är dags för det nya. Men det får vi jobba med tillsammans.

Javisst ja. Berättade också för kuratorn på utredningsteamet att vi bestämt oss för att byta. Hennes svar var positivt.

Tror att det är ett bra beslut för er.

Det säger ju en del det också…

Skrämmande så olika det får vara

Jag känner mig mer utvilad, alert och redo att ta tag i saker efter att ha Prinsessan hemma för tredje dagen i rad, än vad jag känt under hela den här terminen.

Lite märkligt eftersom jag är sjukskriven och att ha henne hemma, egentligen borde kräva mer av mig än att lämna henne på förskolan varje dag.

Det säger väl lite om vilket energiläckage förskolesituationen har blivit!?

Idag pratade jag med en rektor på ett föräldrakooperativ med Montessoriinspiration som har lediga platser till hösten.

När jag sa att Prinsessan har problem med socialt samspel, hyperaktivitet och är begåvad över sin ålder, sa hon direkt att de ville ligga steget före och kontakta kommunen för att söka resurs till henne.

Idag har vi plats på en privat förskola och har aldrig ens mötts av tanken att de skulle vilja söka en resurs till henne, ens när vi har frågat eller föreslagit. De lutar sig helt emot att en resurssamordnare på kommunen sa att Prinsessan såg ut att fungera, så då skulle hon inte få den hjälpen, ansåg hon. Jag som trodde att friskolor söker sina egna resurser. Jag kanske har fel?

När jag berättade för den här rektorn idag, att de på vår nuvarande förskola är 22 barn, en pedagog och två barnskötare blev reaktionen OJ! På vår nuvarande förskola får vi svaret ”det är fullt gångbart” när vi frågar.

Jag blir chockad över hur olika det är. Att det FÅR vara så olika.

Energiläckage

20120509-103309.jpg

Onsdag. Prinsessan är hemma. Tre dagar in i veckan. Vi fick inte liv i henne i morse. Hon bara vände på sig och sov djupt vidare. Sådär som det ofta kan vara efter en lång påfrestande dag dagen innan.

Igår var de ute hela dagen på förskolan. Lunch och mellis ute, en för henne relativt ny person (vuxen) var med. Och så alla barnen förstås.

Hon hade varit ovanligt kelig med M som hämtade på förskolan, och jag tyckte inte riktigt att jag kände igen henne under kvällen. Det var något med henne som var mer dämpat än vanligt. En stund innan läggdags letade hon reda på en av Lillprinsens nappar och låste sig vid att hålla i den, bita lite på en och suga på den.

Hon har gått in i sitt viloläge, försjunka i serier på youtube, och jag låter henne få återhämta sig den vägen. Hon ser spanska små serier, Pocoyo m.fl. och tränar på att räkna till tio på spanska. Med nappen i munnen. Gissa att behovet finns att få vara liten.

Min mamma undrar om det inte kan vara blodsockerfall, att hon fick i sig för lite mat igår och därför är så trött. Visst, det är säkert en orsak. Men idag, och igår, var det något mer. Hur det verkligen var igår, lär vi aldrig få veta.

Det var en förälder som på ett facebookforum skrev till mig för någon vecka sen, att det var först när barnet hade börjat på en ny skola (eller förskola) som de fick höra hur det verkligen hade varit på den tidigare skolan/förskolan. Kanske kan vi, när hon kommer därifrån, också få veta hur hon verkligen har haft det.

För visst funkar vi väl så lite till mans allihop, att så länge vi inte har något alternativ med ett t.ex. nytt jobb så är det svårt att vara helt öppen med hur jobbigt det är eller hur dåligt man mår i den dåliga miljö. För man måste ju stå ut, så länge man inte har någon annanstans att ta vägen. För mig har hon ändå signalerat tydligt att det inte är bra. Så nu gäller det bara att så fort som möjligt lösa situationen och se hur vi kan lösa vardagen så hon kan få komma därifrån fortare än kvickt.

Prinsessans bjuds på snabba kolhydrater, och vi får ta smällen

Jag skulle nog kunna fylla en hel blogg bara med inlägg om händelser och kommunikationen (eller bristen på) med förskolan. Mannen undrar hur jag orkar fortsätta bli upprörd. Men det lär visst finnas en viss ärftlighet i spektrat har jag hört. Undrar just vart den kan komma ifrån…

Ovillighet och dumdristighet får mig att gå igång. Okunskap kan jag till en viss gräns acceptera, men när man hela tiden blir påmind och uppmärksammad på områden att iaktta och tänka på och ändå inte gör något åt situationen, så funkar inte den acceptansen för mig längre. Då kan jag inte låta bli att bli upprörd. Särskilt när det handlar om att Prinsessan blir påverkad och vi indirekt blir drabbade. Eller, indirekt drabbade förresten? Det är väl rätt så direkt hennes aktivitetsnivå efter sockerintag drabbar oss, och sitter i ett par dagar.

20120411-192659.jpg

Vi känner vår Prinsessa rätt väl vid det här laget och är tacksamma över att hon är så verbal. Från alla gånger hon rättat oss i vad vi eller hon har sagt (och upprepat ordagrant det som faktiskt har sagts) har vi lärt oss att veta när det hon säger stämmer och när det går vidare i överdrifter och rena påhitt.

Matsituationen diskuterades redan på första förskolemötet i december (och har så gjorts sen hon var liten). Då möttes vi av ”hon kan inte få tio köttbullar och de andra bara fem” när vi påtalade hennes behov av mycket proteiner och lite kolhydrater. Samtidigt fanns en ”så kallad” medvetenhet om att barn i autismspektrat och ADHD kan behöva en mer proteinrik kost.

Deras förklaring till att de inte vill anpassa är att hon skulle bli utanför och vara annorlunda om hennes matsituation skulle anpassas så som vi, och Prinsessan själv, ber om. Vi är, minst, tre i den här familjen som redan är klara över att hon redan är en aning annorlunda än de andra barnen. Men om man väl har ett läkarintyg eller utlåtande om diagnos är det tydligen helt okej att vara annorlunda.

Bild lånad från http://soofiae.blogg.se. Hon skriver en del om kost och hälsa, men jag hittade framför allt bilden och en kort beskrivning kring vilka produkter som ger ett högt GI.

Vi pratade då också om vikten av att inte äta potatismos och helst inte potatis alls, eftersom det snabbt blir till socker och energi i Prinsessans kropp. Något som skapar en stress och en omöjlighet för henne att sitta stilla. Ett par dagar framåt.

Igår bjöds det på gratulationsglass för någon som fyllt år, bekräftade pedagogen idag när jag frågade (var inte inskrivet). Idag stod det i boken att hon ätit en portion av maten. Själv berättade hon följande, under tiden som hon klättrade runt på sin och min stol med rumpan i vädret, samtidigt som hon stoppade in en köttbulle i munnen då och då:

P: Jag åt två potatisar och två fiskar idag. Nej! Jag åt en fisk bara. För vi fick bara en. Vi fick ta flera potatisar bara, men inte ta fler fiskar.

Jag: Hade du velat ha mer fisk då?

P: Ja.

Jag: Jaha, hur åt du potatisen då?

P: Jag mosade den. Det blev som potatismos då (mycket nöjd).

Vad är det för j-a påhitt att man bara får ta mer potatis och inte mer fisk? Besparingar är väl den första förklaringen antar jag, vinstdrivande privat förskola som det är.

Och hur svårt ska det vara att förstå och komma ihåg att Prinsessan inte ska äta mer potatis än fisk? Och framför allt inte mosad potatis, eftersom just det frigör stärkelsen extra snabbt och skapar en stress i hennes kropp som inte är helt hälsosam.

Och hur svårt ska det vara att minnas att jag senast i torsdags påtalade hur tydligt jag ser på henne när hon ätit glass och att det ska stå med i kontaktboken? Minne som en…. pannkaka kanske.

I inlägget som jag länkar till här har jag skrivit mer om hur vi noterat Prinsessans reaktioner på socker och andra snabba kolhydrater.

Plötsligt händer det, ingenting

20120404-104053.jpg

Hoppas på bättre tur med den här än med mötet på förskolan i morse. Om du inte vill/orkar läsa hela inlägget är ordet Catastrophy det jag kort kan sammanfatta mötet med. Om du orkar, så kommer här en del av mina reflektioner. Jag avslutar inlägget med några tips till dig som är ny i diagnoslandet och vill veta mer hur du ska stå ut och ta dig fram, utan karta.

Fick höra, återigen, hur fungerande hon är och att eftersom de inte ser något så kan de faktiskt inte göra några större anpassningar. För tänk om det inte blir till det bästa för Prinsessan. Hon kanske bara använder det som maktmedel, för hon är ju smart.

Fick också höra att barn i fyraårsåldern gör sånt där som att vägra gå för att få sitta i vagnen och att hen minsann själv hade det problemet med sitt barn, och där finns det verkligen ingen diagnos. (Maken provocerade med njaa, liite kanske och visade några millimeter mellan tummen och pekfingret). Jag kontrade med att i vårt fall hjälper det inte att vi går åt ett annat håll. Hon kommer inte ändå.

Vi har fått acceptera att de inte till fullo kan förstå hur vi har det och att det är svårt att se att Prinsessan har problem, just eftersom hon är intelligent och högfungerande.

Att acceptera att de inte verkar vilja se hur de skulle kunna upptäcka de små delar som ändå går att se problematiken i, även i en förskolemiljö som är sååå bra upplagd, har jag så oändligt mycket svårare för.

I förtäckta ord fick vi höra att problemen ligger hos oss som föräldrar. Det är ju inte här det syns, så problemen kan ju finnas någon annanstans. Det kom fram på fler sätt än så, men det är väl tillräckligt så.

Skälen till att Prinsessan är rädd att de andra ska skratta åt henne är för att hon ska få sin vilja igenom att ha de kläder hon vill ha på sig. För så hade det varit med ett annat barn. Och då måste ju samma sak gälla för Prinsessan. Då hade jag redan givit upp för länge sen och orkade inte längre argumentera. Prinsessan väljer sina egna kläder, med hjälp av oss, kläder hon gillar och klarar av att ha på sig. Hon är ändå rädd att de ska skratta åt henne.

Mannen och jag hade två saker vi ville få ut av dagens möte, för att inte kräva för mycket när det är som det är. Och det var att hjälpa henne till mer vila under dagarna och att tillsammans hitta en lösning på matsituationen, som Prinsessan själv uttalar att hon tycker är jobbig.

Platt fall. De vill inte ta henne ifrån den vilan som är nu. Hon vilar på precis samma sätt som de andra barnen. Även om hon pratar lite under tiden så får kroppen vila. Vi vill ju att hjärnan ska få vila och att ens ta upp med dem om att Prinsessan verkar ha en sömnstörning och måste hålla igång för att inte somna, är så långt ifrån vad de skulle förstå, så då skulle vi bli idiotförklarade i deras ögon.

Att berätta att hon själv säger att det är jobbigt och att hon vill äta i fred på förskolan möttes också med det säger hon inte här (samma gällde vilosotuationen).

Nähä, så hemma där hon är trygg och kan slappna av och få sina utbrott, där ljuger hon? Och i miljön som hon säger är jobbig och tråkig och där vi upplever att hon har en fasad, det är där hon talar sanning? Det verkar ju rimligt. Eller?

Vi hade också förberett oss med en sammanfattning om symptom för flickor med asperger, eftersom dessa skiljer sig mycket från pojkar med samma diagnos. Den fnös de mest bara åt och konstaterade att de inte ville gå in i ”diagnostänket” innan utredningen är klar.

Häromdagen träffade jag en person som är biträdande rektor på en skola där de har en aspergergrupp från förskoleklass upp till 6:an. Hon tyckte det jag berättade om vår situation lät jättekonstigt. Hon höll med om att det säkert var prestige som ligger bakom och att det inte alls är ovanligt att problemen syns hemma men inte på förskolan (som vår förskolechef hävdar). Där fick jag återigen tipset att tipsa dem om boken ”Barn som väcker funderingar” av Gunilla Gerland och Ulrika Aspeflo. När jag ger hen det tipset får jag automatisk till svar

Men Prinsessan väcker inga funderingar.

Förskolechefen var på väg att lägga till att de minsann vet och kan och inte behöver den boken, men jag var snabbare:

Nä, men det kanske finns andra barn som gör det!

Jag var så arg och upprörd när vi gick därifrån. Älskade bästaste mannen har en förmåga att se att ilskan inte ger något. Vi kommer ingen vart ändå, så han väljer att inte lägga sin energi på att bli så upprörd som jag över detta. Önskar jag hade samma förmåga.

Jag menar inte att han ger upp med att fortsätta kämpa, men att stånga huvudet blodigt med nån som bara hävdar sin rätt, är liksom ingen idé. Däremot hade jag stooor lust att dunka huvudet i väggen när vi gick därifrån.

Det blir till att låta henne vara kvar i miljön under utredningens gång men så snart som möjligt få henne därifrån. Svårt att tro att det skulle bli någon skillnad med en utrednings hjälp. Men å andra sidan, den nya förskolechefen kan ju ha lite större medkänsla och vilja att se igenom Prinsessans fasad. Vi får väl hoppas det för framtidens små flickor inom autismspektrat som kommer till förskolan. För de är värda att uppmärksammas, även när de, utåt sett, fungerar.

Kontentan av detta möte, som helt klart var mer laddat än de tidigare, blev att vila, matsituation och brist på stimulans inte var tillräckligt konkret för den akademiskt utbildade förskolechefen.

När självkänslan kom på tal fanns det nåt att jobba på däremot. Det blev konkret nog för denne person att jobba med. Ironiskt kan jag tycka eftersom det är stor skillnad på de hårda och mjuka värdena här.

Om jag ska ge tips eller råd till andra i samma situation som oss, så är det att läs på, ta reda på fakta, prata med andra, både föräldrar och personer som jobbar inom förskola och skola. Läs böcker, delta i forum på Facebook, läs bloggar och fråga hur andra har det. Utan all den tid jag och vi lagt ner på att göra detta hade det varit platt fall i dagens möte. Jag hade troligen känt mig överkörd och att vi har fel angående Prinsessans svårigheter.

Vi hade inte haft några motargument och hade inte kunnat svara på detas korkade uttalanden med att ”Vi vet att barn och föräldrar till dessa barn blir beskyllda för att barnen är lata och blir bortskämda av sina föräldrar”.

För det ÄR inte det som det handlar om. Jag är verkligen inte den typen av mamma som ger något av mina barn vad de pekar på. Men genom anpassningar och att visa förståelse för Prinsessan i de svårigheter som hon har, har jag börjat vinna hennes respekt och få henne att börja lyssna till mig på ett helt nytt sätt.

Jag är övertygad om att det handlar om hur vi förhåller oss till det som är svårt för henne och inte att hon utnyttjar en makt gentemot oss. De gånger hon gör det, kommer hon ingen vart. Men de gångerna går det också att nå fram.

Nu ska jag återgå till min TRISS. Med en lite större vinst därifrån får vi den ekonomiska hjälpen att kunna ha henne hemma tills vi hittat något bättre. Så får det bli helt enkelt.

Är kunskap verkligen samma som kompetens?

Jag, och mannen, har tidigare mest varit irriterade över pedagogerna på Prinsessans avdelning. Att det är på grund av dem som det inte händer något och att vi inte får något gensvar. Nu börjar vi inse att det inte är där problemet ligger. Det kanske är på plats med en liten ursäkt.

Det kommer uppifrån, som så ofta i de flesta organisationer. Det är svårt att ha ett fungerande och riktigt framgångsrikt team på golvet när det smäller om ledningen inte kan släppa över ansvaret och lita på att rorsmännen kan sitt jobb. Här verkar de inte få rätt förutsättningar till att göra vad de behöver. Både jag och maken har hela tiden varit väldigt nöjda med förskolan, tills vi började ställa krav. Då stötte vi direkt på patrull. Sorgligt nog. Jag trodde dem faktiskt om något helt annat.

20120401-005522.jpg

Hon gör oss äntligen sällskap till middag, sak samma om hon är under bordet då.

I veckan lackade jag ur (har skrivit om det förr och jag blir fortfarande upprörd när jag tänker på det) och mejlade förskolechefen. Kritiken var helt och hållet riktad till vederbörande och jag var noga med att informera Prinsessans mentor om att så var fallet, så att pedagogerna inte ska känna att vi kritiserar dem (de har dock inte fått kopia på brevet).

Jag fick till svar på mitt mejl att ”vi (som föräldrar) förväntar oss envägskommunikation, men själva inte informerar hur vi har det hemma och hur ska de då kunna veta om deras insatser hjälper”. Hen förtydligar också att de inte ställer några diagnoser och att de använder sig av BUP eller liknande för att säkerställa att rätta insatser görs. De har en personaltäthet på 7,3 barn/pedagog vilket hen anser är hållbart (vilket är mer än 2 barn fler/pedagog än snittet i kommunen).

Det gör mig mörkrädd över hur stelbent systemet är. Att BUP, eller annan instans, måste vara med för att ett barn som har svårt med oförutsedda händelser, som har svårt för att äta när det är mycket liv och många människor runt bordet och som har svårt med samspelet med kompisar, ska kunna få den hjälp det är i så stort behov av för att orka hantera sina dagar på förskolan. Hur lite värt är inte föräldrarnas kännedom om sina barns svårigheter då?

Eller har vi missuppfattat allting, måste BUP eller någon annan vara inblandad och styrka att ett barn har svårt med vissa saker för att de ska få stöd?

20120401-005656.jpg

Här spenderas närmaste timmen så snart vi kommit hem.

I Prinsessans fall har förskolechefen från början bara pratat om att utredningen ska bli klar så att de får förstå vart problemen ligger. Vi har hitintills haft tre möten som i stort sett bara handlat om information från vår sida och ändå förstår hen inte vart problemen ligger. ”Men man kan inte be en synskadad ta av sig glasögonen eller säga åt en med ADHD att sitta still”, så mycket verkar ha gått in från tidigare akademiska utbildningar.

Det verkar ligga mycket prestige i att det är första gången som det är vi föräldrar som upptäckt svårigheter och påtalat för personalen och inte tvärtom, som de är vana vid. Plus att det syns hemma men inte på förskolan.

Är det verkligen så ovanligt att det är så?

 Kommentarer och svar vi fått sen i december:

De säger att Prinsessan är dominant, men verkar tycka att det är helt i sin ordning (trots svårigheterna med samspel vi påtalat och som mentorn också själv tog upp i höstas). Hon har kanske lite extra svårt att förstå att alla får vara med och bestämma i leken, men det har alla barn i den här åldern.

Hon får ha sina hörselkåpor men blir tillsagd att ta dem av sig när hon är med kompisarna, för annars pratar hon för högt. Hon verkar frånvarande och inte lika ”med” när hon har kåporna på sig på sångsamlingen (men varför vill hon ha kåporna på sig? Hon älskar sånger och texter annars).

Som föräldrar har vi blivit ombedda att lämna henne samma tider varje dag, för då händer samma sak när hon kommer dit och det blir tryggare. Vi ska inte ha så många som hämtar på förskolan (det får minsann räcka med mamma och pappa). Allt för att vi ska minska på intrycken så att hon inte ska vara så trött på kvällarna.

Sånt här trodde jag två- eller treåringar höll på med. Men inte att min snart 5-åriga dotter skulle bita lillebror, när hon är toktrött efter en dag på dagis.

När det sen inte längre funkar att pappa hämtar och lämnar för att det också blir för många intryck och utanför rutinen, är det också helt normalt? Och är det verkligen den där sista halvtimmen på dagen som tröttar ut henne så hon slår bakut hemma, sitter apatisk i soffan eller är djupt försjunken i något ensam resten av kvällen? Själv vill hon gå hem efter lunch, då är hennes krafter slut.

Inläggen kring förskolan blir så ilskna och kritiska, men jag vet inte hur jag ska få det ur mitt system annars. Jag blir så frustrerad över att inte nå fram. Jag har fått höra från andra att det skulle vara svårt att få förståelse innan en utredning är klar, men jag trodde i min enfald att vi ändå skulle bli lyssnade på. Jag tycker nog vi är rätt vettiga personer, jag och mannen (möjligen med en del egna drag ;-)). Mannen har akademisk utbildning och jag en hel del beteendekunskap, ledarskap och kommunikation i bagaget. Jag är bra på att lyssna in, visa förståelse för att få förtroende, att visa respekt och att vara tydlig. Men ibland hjälper visst inte något av detta. Ibland krockar det ändå.

I förskolechefens fall verkar endast den akademiska kunskapen och den proffessionaliteten vara tillräcklig. Mannen kan hen prata till utifrån hans kunskap, då han jobbar inom skola, (ironiskt nog med ungdomar med särskilda behov), men min kunskap verkar inte vara mycket värd. Jag är ju bara mamma i sammanhanget. SUCK! Inte ens den person som både vi och Prinsessan har störst förtroende för, har akademisk utbildning nog för att ta hand om vårt ärende. Ändå är det den personen (mentorn) som känt henne sen hon var två, (och då upptäckte rädslor som vi inte såg) och som alltid är den som kunnat bemöta Prinsessan där hon är, men som ändå vid flera tillfällen har sagt ”jag vet inte vad jag ska göra, jag har testat allt, men det hjälper inte” när Prinsessan har haft det tufft och inte velat det som mentorn velat. Men det är förstås den saknade akademiska utbildningen det hänger på. Vederbörande är bara barnskötare (obs ironi).

Jag kan skriva spaltmeter om detta, men det är det nog ingen som orkar läsa. Jag blir till och med trött på mig själv när jag skriver om det. Jag vill vara positiv och jag vill skriva bra saker och hur vi tar oss framåt. Men så finns inte den kraften, för att förskolesituationen tar energin. Visste vi vart vi skulle ha henne i stället, skulle jag säga upp platsen omgående. Men nu vet vi inte det, och vi vill också välja ”rätt” för henne den här gången. Sen är det väl säkert smart om hon under utredningen är kvar där hon är.

Jag hoppas ni orkar lite till. I morgon är en annan dag, och kanske kan jag få till lite tips och råd för dig som läser som är i samma sits som vi är just nu. Och på måndag ska visst förskolechefen ringa. Jag funderar på att vara upptagen i möte hela dagen…

Om det här med dålig föreställningsförmåga

Vad sägs om det här;

Prinsessan har väldigt svårt att be om saker. Hon har också svårt (extremt svårt skulle jag säga) att föreställa sig saker som hon inte själv har sett eller upplevt (något jag förstår till fullo utifrån mig själv). Hon kan helt enkelt inte hitta på något som hon själv inte har sett.

På förskolan har de ett nytt projekt för våren. För att inte göra för tydligt vilken förskola vi tillhör, så ska jag inte gå in i deltalj kring vad projektet innebär. Kontentan är i alla fall att alla barnen ska få möjlighet att skapa den här figuren av olika föremål, så som barnet själv tror att figuren ser ut. Det är en helt och hållet fiktiv figur, någon som alltså inte alls finns. Det enda som finns är ett påhittat namn och sen ska barnen själva skapa hur de tror att figuren ser ut. Det finns förstås ett tema, som jag för övrigt tycker är bra, ska jag säga.

Men för ett barn som har svårt att bygga med lego, eller att göra en mosaikfigur om det inte exakt vet hur bitarna eller mosaiken ska sitta, kan detta vara väldigt svårt, för att inte säga omöjligt eller stressande.

Detta är något som jag upptäckt hos Prinsessan för länge sen, och innan jag förstod flera typiska kriterier i autismspektrat kunde blir störd över hur hon inte bara kunnat hitta på. Hur svårt kan det vara liksom? (trots att jag har samma problem…)

När jag hörde om detta projekt påtalade jag extra för ansvarige pedagog Prinsessans svårighet kring detta, och fick till svar att ”då vet vi det”. Jag bad också om att få prata ytterligare om detta och fick ”jaadå, det får vi göra” till svar. Nu har projektet pågått ett par veckor. Ingen har tagit upp det med mig, eller informerat huruvida Prinsessan deltar eller inte.

Prinsessan var inte med första utflyktsdagen då allt presenterades, och nästkommande vecka var det för svårt att komma iväg så hon fick vara hemma. Idag frågade jag henne hur det går för henne med detta projekt. Hon svarar bara att hon inte har gjort något. Att de andra har gjort men att hon inte ville.

Av vad jag förstått från förskolans pedagogik, så är det viktigt att det är demokratiskt men också att barnen har många möjligheter att göra sina egna val kring vad de vill göra. Även här, för ett barn som har svårt med att veta vad saker innebär, är det svårt att göra val och förstå vad de väljer eller väljer bort. Och väljer de bort för att det är tråkigt eller för att de inte förstår och egentligen behöver lite hjälp på traven?

För att förstå henne vad det handlade om för henne, ställde jag då några frågor. Om hon visste hur en sån där figur såg ut och om hon hade fått hjälp av någon. Nej, på båda frågorna.

Jag: Bad du om hjälp då?

P: Nej.

Nej, hur skulle hon kunna be om hjälp och fråga om något som hon inte vet. Hon kan ju inte be om hjälp. Hemma heter det hela tiden ”Gör det/Du ska/Torka/Hämta” osv. Det hjälper inte att vi påtalar att det är lättare att förstå att hon faktiskt ber om hjälp om hon säger ”kan du hjälpa mig med…”

Mannens och min spontana kommentar till varandra när vi hörde detta var, på engelska, så hon inte skulle förstå var: ”Så om du inte ber om hjälp får du ingen hjälp, och om du inte kan fråga om hjälp så får du definitivt ingen hjälp.” Det verkar väl vara ett smart förhållningssätt från förskolepersonalen?

”Då vet vi det, och får hålla ögonen på det”. Min fundering blir helt klart; att Prinsessan säger att hon inte vill skapa den där figuren, blir det ett enkelt sätt för personalen att komma undan att stötta henne extra eller bara ytterligare ett sätt att egentligen inte se vari svårigheterna för Prinsessan ligger?