Etikettarkiv | Bristande föreställningsförmåga

När att leka ”som om” inte är så självklart som man kan tro

Prinsessan har fångats av känslan att det snart är jul och hittade fram en mjuk tomteklänning som hon hade på sig bara en gång förra julen. Den är röd. Nu har hon haft den på sig flera dagar i rad (samma kläder varje dag skapar trygghet och hon slipper dessutom det jobbiga med att välja). Med röd klänning, röda tights och röd tomteluva är det ganska naturligt att hon blir kallad för tomte. Eller tomtenissa. Varje gång svarar hon ”Nej, jag är ingen tomte. Jag är P” som om den som säger tomte till henne, på det där sättet som man gör när man pratar med barn som klär ut sig inte alls har förstått att det faktiskt är hon.

Att hon svarar såhär är inte på något sätt nytt eller överraskande, men jag trodde nog att hon börjat förstå att när man klär ut sig så ”är” man den figuren, på låtsas. Man leker som om man är superhjälte, prinsessa eller Nalle Puh. Eller, en hel del barn förefaller i alla fall leka på det sättet. Prinsessan gör det sällan och om hon gör det så blir det som en exakt kopia av något som någon annan gjort precis innan.

För att förstå hur hon tänker och också för att hitta en chans att kunna förklara det som för henne verkar vara väldigt märkliga kommentarer från omgivningen ställer jag ofta frågor kring det jag har upplevt och noterat. Nyfikna frågor för att jag verkligen vill veta hur hon tänker.

Jag: När andra ibland kallar dig för tomte när du har den klänningen på dig, tänker du då att de tror att du faktiskt är en tomte då?

P: Men, jag är ingen tomte. Jag är P.

Jag: Ja, jag vet att du är P. Det kommer du alltid att vara.

Tricket, det enda som jag har kommit på än så länge i alla fall, är att först lyckas förstå hur hon tänker, sen försöka göra en jämförelse med något som jag vet att hon kan relatera till, som vad Prinsen brukar göra eller något annat som har hänt nyligen. Jag fortsatte;

Jag: Tänker du då att de inte förstår att det är du när du har tomtekläder på dig?

P: … vet inte. Varför säger de så då?

Jag: Ja, det är väl en bra fråga. Du vet, när Prinsen sätter på sig sin spindelmannendräkt, då måste ju vi prata med honom som om han är Spindelmannen. Han svarar ju inte oss annars, för just då så leker han att han ÄR Spindelmannen.

P: Gör han?

Jag: Ja, det gör han.

P: Hmm…  Så när både jag och Prinsen har våra tomtekläder på oss, då behöver inte ni säga ‘Tomtenisse Prinsen och tomtemissa Prinsessan ni kan komma nu’. Då kan ni bara säga ‘små tomtarna, ni kan komma nu’. Är det så mamma?

Jag: Ja gumman, precis så är det. För vi vet ju att det är ni, fast ni har tomtekläder på er. Vi pratar med er som om ni är tomtar då bara.

P: Jahaa!

Något säger mig att det är varken första eller sista gången vi har ett liknande samtal. Det där med att förstå att man leker ”som om” är inte så lätt som man kan tro. Särskilt inte om man saknar föreställningsförmåga och inte förstår vitsen med att göra saker som inte är på riktigt.

Lärande lekar

Prinsessan har svårt, närmast omöjligt, att be om hjälp. Hon säger ”Du ska, jag vill att mamma ska, jag vill ha en penna, ge mig fart” (gunga) osv. Vi har pratat om att be om hjälp och att inte vara så sur eller arg, för det är roligare att hjälpa någon då. Då kan det biland låta så här istället:

Snälla söta rara mamma, kan du torka mig, snälla.

Det finns liksom inget mellanting. Plus att det där är en inövad fras från långt innan vi förstod hennes svårigheter. Då när vi fortfarande blev så irriterade över att hon bara bestämde och domderade oss att göra saker.

Nu har jag börjat leka ”frågaleken” med henne för att hjälpa henne hitta nya sätt att be om hjälp. Det är lättare för omgivningen att förstå att hon faktiskt vill något med det hon uttrycker också. Det är inte alltid jag eller pappan finns nära och kan översätta hennes uttryck. Så nu när hon beordrar mig att göra något kan jag ibland fråga

Hur skulle det där låta om vi lekte frågaleken?

Som vanligt blir jag genomskådad och hon frågar skeptiskt;

Men, har du hittat på den leken mamma?

Som att hon undrar om leken verkligen finns. Nu finns den. Hos oss finns den. Och jag märker att det blir lättare för henne att hitta nya sätt att ställa frågor. Det blir inte bara ”snälla söta rara mamma, kan du torka mig, snälla”

***********************

En annan lek hittade vi (jag) på igår kväll när vi lagt oss. Hon vill ogärna svara på frågor. Hon pratar på om sitt och bryr sig inte om ifall jag frågar eller pratar med henne, oavsett ämne. Har hon bestämt sig för att säga något så finns det inte en chans i h-vetet att hon skulle svara på min fråga först. Turtagning? Hon ställer sina egna frågor eller pratar på om vad som är viktigt för henne just då, som vad Jake i ”Jake och Piraterna från landet Ingenstans” har gjort eller liknande. Eller så kanske hon hittar på något för att slippa svara på saker som hon inte vill prata om.

Igår kände jag att det var viktigt att prata om dagis eftersom hon var totalt slut efter måndagen och att det var dags att gå dit idag igen. Hon ville inte och lika lite ville hon svara på mina frågor. Hon ville hellre leka ”en mus letar efter hus” och eftersom jag förstått att det ofta är motivationen som får henne framåt passade jag på;

Svarar du på mina frågor då?

Mycket riktigt. Musen letar hus en gång och jag ställer en fråga en gång. OCH FÅR ETT SVAR. Musen letar efter hus. Hon skrattar. Jag frågar. Hon svarar. Succé!

Igår kväll fick jag fram så mycket som att det är ”tråkigt och läskigt” på dagis. Det är ingen som säger något dumt och heller ingen som gör något. Det är ingen som lyssnar är en annan känsla hon har. Illa.

Sen var det hennes tur. Hon lekte mus och fick också ställa sina frågor till mig; ”Hur mår du när du är på jobbet”, ”när ska du dö mamma”. Det var en mysig liten stund och en av de jag vårdar i mitt inre där jag når fram till hennes inre tankar som är så väl dolda.