Etikettarkiv | affektkramp

Empati och följsamhet?

På väg hem från förskolan. Prinsessan i vagnen med springcykeln på styret. Lillprinsen springer glatt, som vanligt.

Vips så stupar han och slår sig. Den här gången så att han krampar, igen. Det är ofta nu (i våra mått mätt), säkert en gång om dagen. Han kommer rätt snabbt tillbaka, kanske tack vare att jag blåser in luft i munnen på honom.

Som vanligt blir han väldigt ledsen och trött efteråt. Jag ber Prinsessan kämna sin plats i vagnen och sitta längst fram så han kan få vila ordentligt tills vi kommer hem.

Nix pix i lingonskogen. Min dramaqueen (ibland vill jag gärna kalla henne det fast att jag förstår att det kanske inte är det som det handlar om) börjar gråta, högst av dem två och tycker livet är orättvist. Hon har inte fått sitta där på hela dagen och hon är faktiskt jättetrött.

Att sätta sig in i det lilla faktum att lillebror haft en affektkramp och slutat andas och att hon kan ”låna ut sin plats” till honom den korta vägen, finns inte på kartan.

Lillprinsen vill hem och tröttnar till slut. Han vill sitta där fram så att vi kommer hem nån gång. Att bära honom och skjuta trehjuling med 22 kg Prinsessa och springcykel på i uppförsbacken, var minst sagt lite knepigt så det var jag tacksam för. Synd bara att det är han som får ge sig jämt.

20120820-132114.jpg
Den här varianten har vi, även med syskonsits, men den har vi sällan på eftersom en av dem på korta sträckor, kan sitta på fotstödet. Det går alldeles utmärkt, förutom att vagnen blir mer trögstyrd då.

Lillprinsens affektkramper

Lillprinsens underbare förskolefröken ringde just och sa att han haft en affektkramp när han ramlat och slagit sig i bakhuvudet. Han svimmade av i famnen på pedagogen. Det är första gången det händer där. Förut har jag alltid varit i närheten. Lille skruttet.

Jag är glad att vi har informerat dem om det och att vi hela tiden berättat för dem när det har skett hemma, så att de blir påminda om att det händer då och då. Det är första gången det händer där.

Sist det hände här hemma, hade han trillat med bakhuvudet rakt in i betongväggen. Vi upplevde den värre än normalt och då han gick raka vägen till sängen och toksomnade tre minuter senare valde vi att åka in med honom till Astrid Lindgren. Läkaren på akuten tyckte att han skulle utredas för att utesluta epilepsi eller annat, eftersom jag själv hade affektkramper när jag var liten. Vi har fått en kallelse och ska in på måndag för att göra EEG.

Några dagar efter akutvistelsen var vi på en barnläkarmottagning för att kolla hans mage för gluten eller annan allergi. Den barnläkaren tyckte mest jag var onödigt kinkig och att det var helt onödigt att vi skulle uppta tid för en sådan undersökning. ”Det finns andra som behöver den tiden bättre.”

Efter samtal med sköterska på neurologmottagningen på Sachsska, där vi har tid för återlämning efter EEG-undersökningen, valde jag ändå att behålla den. Hon ansåg att det var väl bättre att utreda och utesluta än att bara tänka att det går över. För man vet ju faktiskt inte.

Jag tycker för övrigt att informationen och kunskapen om affektkramper och affektanfall är något knapphändig. På 70-talet när jag växte upp sa man en sak, och nu säger de en annan (vilket förstås inte är alldeles konstigt) men psykologer jag har pratat med om det reagerar starkt när jag berättar att man bara skulle låta mig vara när det hände mig som liten. Att det var vad min mamma fått till svar. Personligen går det helt emot min egen känsla också, att låta honom vara. Det är ju inte vid ilska det sker. Det är när han slår sig.

Hur som helst och vad det än är, så gör vi en undersökning med honom nästa vecka. Det blir skönt att, förhoppningsvis, kunna utesluta. Och kan vi inte det, så vet vi i alla fall och får deala med det då.