Arkiv

Samspel, utanförskap och berättelsebok

Skärtorsdag. Häxorna på dagis far till Blåkulla ett par dagar för tidigt.

20120405-152108.jpg
Prinsessan har hävdat att hon blir allergisk av att bli målad i ansiktet så hon skulle bli sjuk och få utslag om hon skulle målas till påskkärring. Någon påskkärring skulle hon heller inte vara. Hon skulle vara prinsessa. Ingen är förvånad. Hon var så lycklig och tacksam över att hon fick ha sin prinsessklänning på sig.

Hon var förberedd på att det skulle komma en häxa på kvast med godis till alla barnen. När vi gick hem igår lät det jättekul. Tills i morse när vi skulle iväg. Precis som alla andra gånger då det är Lucia eller annat som är avvikande från det normala. De senaste veckorna har verkligen varit smidigare på morgnarna. Vi har hittat bra rutiner och mannen och jag har blivit ett bra team i vem som gör vad, allt för att det ska flyta på.

I morse tog det dock emot, och eftersom jag visste att häxan förväntades komma kunde jag tidigt ringa in hennes dilemma och hjälpa henne vidare. Innan vi skulle iväg sprang hon runt och skulle absolut ha med sig något till häxan. Det är ett beteende jag noterat att hon har när hon ska träffa någon. När vi besöker någon eller har haft besök. Då ska hon leta fram något och ge bort. En gammal ritad teckning som hon letar fram. Som att hon ger för att bli omtyckt. Kanske är det långsökt att tänka så, men ibland är den dolda agendan tydlig i hennes beteenden.

I morse uppmärksammade jag vad hon gjorde och frågade varför det var viktigt.

För att jag ska bli kompis med mina kompisar igen.
Hur menar du nu? Att du ska ge teckningen till kompisarna?
Nej, att jag ska ge den till häxan så att jag kan bli kompis med mina kompisar igen.
Men… Är du inte kompis med dem redan?
Nej, de säger bara att jag inte får vara med och att det är fullt.

Jag fick gå runt frågan en extra gång för att förstå att det verkligen var så hon upplevde det. Att det inte var tvärtom, att hon sa till kompisarna att de inte får vara med. Hon känner sig utanför och att de inte vill ha henne med i leken och att hon behöver ge dem saker eller erbjuda leksaker för att få vara med och vara omtyckt.

Det smärtar i hjärtat att höra henne berätta hur hon känner, och samtidigt veta att om jag tar upp det med pedagogerna så får jag till svar att så är det inte alls. Hon är omtyckt, får vara med och leka och att hon är en viktig motor i leken. Att de hela tiden är i närheten och hjälper och att som det var i höstas är det inte längre. Det är mycket bättre nu. Bättre eller bra, är det jag vill ha svar på.

Bara den här veckan har jag iakttagit i alla fall två situationer där hon bestämt sig för en sak och sen inte givit med sig. Där jag ser kompisen eller kompisarnas frågande ögon i varför det blir som det blir och att de står sig platt i sina kommentarer om att de var först, eller sagt något annat eller vad det nu kan handla om. Och där pedagogerna inte har varit i närheten och hjälpt till.

I morse kunde jag snabbt koppla ihop hennes beteende mot kompisen och känslan hon hade hemma med att inte få vara med och leka. Jag kunde påminna henne om det, när jag fått henne därifrån, och ursäktat kompisarna med att Prinsessan var arg på mig. Pedagogerna lyste med sin frånvaro. En annan flicka kom fram och lånade ut en av sina leksaker till Prinsessan, som för att trösta.

Händer detta verkligen bara när jag är närvarande på förskolan? Eller tycker de att det är helt normalt och okej att det alltid är Prinsessan som ska ha sin vilja igenom.

Självklart blir barn osams i lek och måste lära sig hantera konflikter och meningsskiljaktigheter. Jag antar att de andra barnen också hamnar där ibland. Men vilken roll spelar Prinsessan i konflikterna hon är med i? Hur ofta är det hon som genom manipulation och övertalning med idéer till lösningar får sin vilja igenom? Och hur ofta är hon den ”större” och storsint delar med sig?

Jag undrade om hon kunde förstå att kompisen blev ledsen och kanske inte tycker det är så kul att leka med henne om hon säger så där som hon nyss sa. Hon kunde inte alls lyssna på mig utan ville bara hävda sin rätt i sammanhanget.

Mitt förslag till att göra en liten bildberättelse om hur det kan bli när man säger tokiga saker till sina kompisar nappade hon på. Det ville hon gärna. Så i helgen blir det till att vara kreativ och rita berättelsebok om samspel. Det blir till att arbeta lite i StoryKit. En gratisapp för iPhone, ,en som funkar utmärkt även i paddan.

Har du tips på länkar för detta eller hur jag kan lägga upp en sån liten berättelse tar jag tacksamt emot tips eller länkar på verktyg du använt dig av.

Tack än en gång för att du läser.

20120405-152147.jpg

Ska jag behöva göra allting? säger tjejen som har service i det mesta

Prinsessan har just fått en cykel. Rosa 16 tums cykel som jag köpt på Blocket. Med tanke på att jag någonstans mellan hemmet och garaget tappade mellan 300-800 kronor hade det kanske varit bättre om vi köpt en ny cykel på en gång. Men det hör inte hit…

Klockan 11 kom jag hem och hon ville på en gång gå ut och cykla. Eftersom vi på schemat vi gjort för dagen hade ritat att hon skulle gå ut före lunch var det inte mycket att säga om det. När det sen tar 45 minuter för henne att organisera sig så pass så att hon accepterar hjälp med kläderna tycker jag det vore bättre om hon åt INNAN hon gick ut för att cykla. Särskilt eftersom hon troligen inte vill avbryta det för att gå in igen. Men eftersom hon sannolikt ändå inte skulle äta någon lunch innan hon varit ute (eftersom det har vi bestämt) är det lika bra att ge dem ett ärende till affären, (som hon kan cykla till) så att hon får komma ut, men med ett annat syfte än att bara gå ut och cykla, eftersom det är svårt att tidsbegränsa på samma sätt.

När hon till slut står i hallen 50 minuter senare, efter att ha fått hjälp av pappan med byte från badrock till kläder, hör jag henne starkt ifrågasätta att pappan ber henne sätta på sig överdragsbyxorna själv.

Men, ska jag behöva göra allting själv?

Jag hade svårt att hålla mig för skratt (det lättade irritationen över de borttappade pengarna en aning) och svarade att ”det kan man nog tycka är rimligt. Hon såg konstigt på mig med ett snett leende ”Men varför säger du rimigt?” och så fick vi ha en liten ordlektion innan hon kom iväg ut.

Nu är de tillbaka från affärer, grinig för att hon måste gå in, och det är dags för pannkakor, i hjärtan, som beställdes igår. Vi får se hur många som går ner. Kalas om två timmar, och då brukar det vara extra svårt att äta.

Smaklig måltid!

20120318-122401.jpg

Dagar som skapar stress och utbrott

För någon vecka sen hade vi samtal om en present som Prinsessan önskar sig. En labyrintboll. Det är säkert lite för tidigt för henne med den egentligen men hon gillar labyrinter och vi har pratat om den tidigare. Jag vill också uppmuntra henne i att ägna sig åt lite klurigheter där hon får anstränga sig både med händer och huvud. Vi pratade om ifall den skulle vara som en belöning för något istället för att vänta till femårsdagen i juni. Hennes eget förslag var självklart. Belöning för att hon ska gå till dagis. I fyra dagar. Då var hon värd en belöning.

Addict a ball

Bild lånad från coolstuff.se

Idag hade vi svårt att få iväg henne efter en dryg veckas sjukdom och vi pratade om bollen, ritade ett litet system där vi kan kryssa de fyra dagarna hon ska gå dit innan hon får bollen. Jag är tveksam till den typen av belöning eftersom vi inte kan hålla på att ge henne belöningar för att gå till dagis varje dag. Det har vi också pratat om, men den här gången får vi gå igenom det för att testa hur väl det faller ut.

När hon också vägrar gå ur sängen för att det är dagisdag och bästa kompisen (som mest inger trygghet, för de leker inte så mycket just där längre) skulle vara ledig, behövs något extra för att hon ska komma iväg. Hon var inställd på i morgon, men genom att bli påmind av en bild från nätet kom hon på att det vore bra att komma iväg dag ändå. Utflyktsdag till trots.

Följande samtal utspelade sig sedan omgående när Prinsessan kom innanför dörren efter dagis:

P: Det kan inte vara fyra dagar till belöningen, mamma. Det är för mycket.
Jag: För mycket?
P: Ja, jag orkar inte.
Jag: Hur menar du då? Är det för mycket med fyra dagar, eller är dagarna för långa?
P: De är för långa dagarna jag är där.
Jag: Hur länge orkar du vara där på dagen då, när blir du för trött?
P: Vid vilan, nej efter lunch. Jag kan inte sova när de läser saga.
Jag: Jaha, är det så att du inte kan koppla av när de läser saga för att du behöver koncentrera dig så mycket på när de läser alltså?
P: Ja, så är det.

Efter en kort paus med lite dricka berömmer jag henne för att hon kan berätta hur hon känner kring dagis, om vad som är jobbigt och så. Hon undrar vad berömma är för något och säger nonchalant ”jaha, nu vill jag inte höra mer om det”.

Fem minuter senare sitter barnen till synes nöjda i soffan bredvid varandra när Lillprinsen plötsligt lägger upp ett illskrik. Han blev biten i sidan av Prinsessan. Hon tror säkert att hon bara bet i tröjan och vill inte ta till sig att hon bet så hårt att det gick hål i lillebrors hud.

Några timmar senare. Hon bet hål i huden, genom tröjan.

Jag avleder genom att försöka sysselsätta henne med något annat för att dela på dem, men hon är uppenbart för trött för det mesta efter denna dag på dagis. Jag sätter en sax och en tidning i handen på henne så hon kan klippa lite och så börjar jag rita en berättelse om hur det blir om man biter någon. Hon är med på att jag ska rita tårar på den som blir biten och visar en öppen mun för den som är på väg att bita. Sen vill hon inte vara med längre. Att då få henne att stanna kvar och titta går inte och jag får antingen tro att hon förstått eller att det ska gå att ritprata om det någon annan gång. Men så länge jag inte ser ångern hos henne brukar det vara svårt.

Jag är medveten om att det är en trötthet och stress som ger dessa beteenden. Hon var väldigt tydlig just idag med att det varit för mycket på dagis. Men så länge dagispersonalen fortsätter ta sina myrsteg till förändring vet inte jag hur vi kan underlätta för henne för att undvika detta hemma.

Det ena är att hon hjälps till att få vila i ett rum, utan att höra på saga. Det andra är att hon ska ha kortare dagar, men det har vi svårt att få ihop då jag i så fall skulle behöva ta hem båda barnen tidigare och jag själv inte heller skulle få tid till min återhämtning. Och att ha båda hemma på eftermiddagen ger heller inte det önskade resultatet att hon får eget lugn på eftermiddagen.

Måtte dessa månader med utredning gå fort så att vi kan få lite reda och hjälp snart. För det här blir inte bättre.

Resonemang, ransonering och bildstöd

Innan Prinsessan fyllde tre hade vi en ganska lång sjukdomsperiod, som för övrigt också höll i sig över sommaren och in i augusti. Någon gång under den perioden skrev jag ett inlägg om att hon skulle kunna svälta sig själv om hon bestämde sig.

Hon hade varit magsjuk och hade också feber så vi ville förstås att hon skulle få i sig vätska och hon behövde också medicin. Vi provade än det ena, än det andra, men det var ingenting som fungerade. Jag ska lägga till det inlägget här sen, bara jag hittar det.

Så när hon är sjuk den här gången tar jag inga fajter, om jag inte måste. Det är bättre att hon får i sig lite av det hon själv kan acceptera att äta, än att hon blir misstänksam mot allt jag serverar och på så vis undviker både saft, yoghurt och glass. När hon nu är inne på sjunde dagen med feber börjar hon bli en smula matt av att inte få i sig någon ordentlig näring. I början på veckan fick hon i sig en smörgås, och någon gång per dag har jag lyckats med en skål hallon och blåbärsfil. Men så mycket mer än så blir det inte.

Jag har också noterat att om hon vet att vi har frusit in saft till glass (eller om det ska bjudas på tårta för att någon fyller år) så vill hon inte äta något annat alls innan. Om det beror på att hon tror hon inte ska få plats med glassen eller tårtan har jag inte listat ut än. Hon är också osedvanligt smart och har räknat ut att eftersom hon får äta glass nu så kan hon ju också få äta godis. Så om vi inte styr upp det på ett smart sätt så kommer det bli knepigt när hon piggnar till och anser sig ha rätt till både godis och glass varje dag i fortsättningen också.

Idag ritade jag därför en liten lapp med smörgås, fil, drickyoghurt, smoothie, dricka och brieost till vänster på lappen och sen glass och chips på högra sidan. För att få välja en sak på höger behövde hon välja tre saker från vänster och äta innan hon fick välja glass eller chips från högra sidan.
20120224-173850.jpg

Jag blir förvånad varje gång som jag märker att det är ett helt okej resonemang med henne att rita lite bilder om vad som ska ske eller vad hon behöver göra för att få det hon vill. Att säga och förklara går inte alls. Men att rita samma sak ger ALDRIG några diskussioner. Det enda jag behöver göra är att dubbelkolla att hon har förstått vad det är vi pratat om. Sen är allt grönt.

Smoothie Red One thumb

Bild lånad av Ellas kitchen

Hon valde först en smoothie från Ella´s kitchen och smörgås utan smör och ett glas vatten. Smoothien brukar hon älska men idag smakade den inte gott. Brieost valde hon men åt inte (valde den nog mest för att hon skulle). Efter en stund sa hon själv att hon ville ha andra halvan på smörgåsen på en gång. Det gjorde nog gott för lilla tomma magen med lite kolhydrater ändå. Sen kom piggelinen fram.

Idag har hon därav fått i sig chokladen från en Magnumglass, chips, pärondricka, halv polarbrödssmörgås, vatten och en piggelin.

;

Ritberättelse om känslor och att säga förlåt

Häromkvällen tog mitt tålamod slut. Inget jag sa eller gjorde funkade och hela dagen hade varit en enda lång anpassning. Hon stängde in sig i sin värld och vägrade göra något jag bad henne om.

Till slut reagerade jag impulsivt och svepte argt iväg sakerna jag ville att hon skulle plocka undan och gick därifrån samtidigt som jag sa några riktigt ovalda och olämpliga ord. Himla moget för en nyblivet 40-åring. Not!

Maken kom och gjorde det bästa han kunnat göra. Han visade mig sin förståelse (hon kan inte, tänk på det) och höll bara om mig när jag blev ledsen. Inget förmanande. Inget ”kom igen nu” eller ”vad håller du på med”. Bara ett enkelt ”jag förstår att det är jobbigt, det är okej” och lät mig få gråta en stund mot hans axel.

Under tiden satt Prinsessan, ”orsaken” till mitt utbrott, med ansiktet gömt i armarna över bordet och ritade på något. Hon har en förmåga att känna det jag känner, och att jag ska känna det hon känner. Det är som att hon identifierar sig med mina känslor för att förstå sina egna på något sätt. Har inte klurat ut hur det hänger ihop ännu bara.

Eftersom det ändå är jag som är vuxen i relationen kunde jag förstå att det var jag som behövde säga förlåt. Inte för att jag blev arg kanske (för det tycker jag att man kan få bli ibland) men för att jag skrek och betedde mig som jag gjorde. Jag förstod ju att hon troligen inte skulle ha lyssnat till mina ord heller så jag fattade att jag behövde gå genom bilder.

Jag har en app i mobilen som heter AutismXpress där man kan trycka på symboler för olika känslor.
20120219-224352.jpg

Jag tryckte helt enkelt på SAD och visade henne hur jag kände mig. Jag ritade också en bild som jag sträckte fram till henne och hon blev förtvivlad över att hjärtat jag ritat i ”hennes kropp” hamnat lite utanför (därav de små spetsiga armarna så hjärtat fick plats inne i figuren).
20120218-094201.jpg
Figuren intill med armar är jag som vill krama henne, för det får jag inte i såna lägen.

Hon bläddrade bland bilderna i appen för att hitta hur hon kände sig ”Jag tittar på alla för att se hur jag känner mi”, men hittade ingen som stämde. Istället ritade jag ansikten med olika ansiktsuttryck för att se om vi kunde hitta rätt den vägen. När hon satt med putläpp var det väldigt viktig att jag inte ritade av henne. När mina idéer var slut föreslog hon själv att det måste finnas en med tårar. En som är ledsen OCH har tårar, så klart.

20120218-125949.jpg

Nu hade vi kommit ur den jobbiga känslan av att vara osams och när jag lite senare såg efter vad hon gjorde så såg jag att hon ritade till egna ansiktsuttryck på pappret. Hon ritade tårar. Många och långa rader av tårar, över hela pappret. Ansiktet fick tre ögon, en mörk panna och en riktigt ledsen mun. Ett ansikte ville hon inte ha kvar så det kryssade hon över.

Orsaken till mitt utbrott? Det struntade vi i. Sakerna fick ligga kvar till dagen efter och vi gjorde oss klara för sängen istället. Prata och läsa bättre för oss båda just då.