Arkiv

Välja med kontinuitet, kunskap och erfarenhet som fokus

Prinsessan ska börja i förskoleklass till hösten. Om jag uppfattat det rätt så väljer de flesta föräldrar skola med närhet som första fokus. Det är vanligt att barnen som går tillsammans i förskolan följer varandra till förskoleklass och skola. För oss är det helt andra parametrar som spelar in.

I kommunen där vi bor är skolplaceringarna redan klara och barnen på Prinsessans förskola har redan fått besök av den skola som de flesta ska börja på. Vi är fortfarande inte klara med vilken skolform som vi tror blir bäst, vart hon får bäst stöd och vart hon får plats.

skola

bild lånad från nätet

Eftersom vi fått kämpa mycket redan under förskoleåren är vi helt klara med att hon behöver få komma till en förskoleklass där det finns pedagoger och rektorer som är införstådda och intresserade av de svårigheter och förmågor som just hon har. Vi klarar inte att få börja om en gång till. Vi behöver få slappna av och känna att hon tas emot av personal som är nyfikna på att lära och som redan har en kunskap och erfarenhet av att jobba med barn med olika autismspektrumdiagnoser. Erfarenhet av ADHD i kombination är också välkommet men det är lite mer ovanligt. Har man kunskap om ADHD så finns den i alla fall där.

Här är några av punkterna som vi vägt in när vi letat efter bra alternativ:

  • Kunskap och erfarenhet hos personalen, storlek på grupp, möjligheter till stöd, resurs och eget rum vid behov.
  • Vi har funderat mycket kring lek och kompisar. Vart får hon bäst stöd och utveckling i det sociala samspelet? Vart får hon chans att utvecklas på bästa sätt utifrån sin förmåga i samspelet med kompisar?
  • Hur långt klarar hon att åka för att gå i skolan varje dag i flera år, redan från det att hon är sex år? Hur lång bil/taxiresa är rimligt att begära att en sexåring som blir åksjuk efter längre bilturer ska klara av? Hur långt ifrån kompisar är det rimligt att vara för att underlätta i kompisrelationer.
  • Väljer man en skola utanför kommunen (för att man tror att det blir bäst för barnet) så måste hemkommunen godkänna en sådan placering.
  • Ihop med skoltankarna har vi det faktum att vi bor i en liten bostad och inom en snar framtid har behov av att bo större. Så när vi väljer skola behöver vi också tänka på att vi har chans till ett boende som uppfyller våra krav inom rimligt avstånd från den skola vi väljer att hon ska gå i.
  • Kontinuitet. En punkt som nog väger allra tyngst i dagsläget. Vi vill att det ska vara en långsiktig lösning. Hon ska få följa den grupp som hon börjar förskoleklass med och vi vill undvika fler byten om det inte skulle bli absolut nödvändigt för att det av något skäl inte skulle fungera.

Tidigare har vi varit helt övertygade om att hon absolut inte skulle gå i en vanlig skola utan att en specialskola var det enda alternativet. När hon nu har fått lite bättre och mer anpassat stöd på förskolan har vi sett en stor utveckling. Hennes glädje och vilja att leka med kompisar igen har också kommit tillbaka. Otroligt skönt. Det gör att vi har lättat lite på tankarna kring att enbart en specialskola är aktuell. Hon är medveten om sin annorlundahet och behöver stöd i det. Samtidigt är vi inte säkra på vart hon får bäst stöd och förebilder för att utvecklas utifrån sin förmåga.

Så, det är många tankar och funderingar som vi brottas med just nu. Inga självklara och lätta val alls. Nu tror vi att vi ändå har hittat två ganska bra alternativ. De är nog till och med två riktigt bra alternativ på sina egna sätt. Det är bara det att det är så många saker som ska fungera och klaffa för att det ska kännas rätt i sin helhet.

Och hur vi än gör så kan vi inte veta. Det finns inget facit. Maken och jag är helt ense om att det sannolikt kommer bli svårt och en prövning för både henne och oss hur vi än gör. Så det gäller att vi vänder och vrider ordentligt innan vi bestämmer oss för något. När vi sen gör vårt val får vi hoppas på att få till ett fungerande samarbete med den kommande skolans pedagoger. Tror att det samarbetet är det som kommer vara absolut avgörande. Ihop med stöd från habilitering och andra instanser.

Så om ni undrar varför det är lite tyst här inne ett tag är det nog för att vi är uppfyllda av tankar och planeringar för framtiden.

110219_ska-vi-leka-skola

Bild lånad från nätet.

Temainlägg: Konsten att kommunicera

Måndag och klockan är tolv. Jag har nyss hämtat henne på förskolan efter hennes vanliga  två timmar och fyrtiofem minuter. Vi promenerar hem för första gången på länge. Inget pulkaväder och för moddigt för att ta vagn, plus att jag vill träna henne på att det också går att gå korta stunder. Det fungerar men hon klagar över att hon har ont i benen. Just idag har hon haft besök från en eventuellt kommande skola.

*

Hon: Jag kan inte förstå att jag blir så trött av att vara på dagis.

Jag: Är du trött nu?

Hon: Ja. Jag kan inte förstå.

Jag: Ja, jag vet att du blir trött. Hade du besök idag på dagis också?

Hon: Ja. Är de lärare på min nya skola?

Jag: De är lärare på en skola. Men om du ska gå där vet vi inte än.

Hon: Vart ska jag gå då?

Jag: Det vet vi inte än. Pappa och jag letar efter en skola där vi vill att du ska gå.

Hon: Det måste vara en skola som jag trivs på. Och där jag inte blir så trött.

Jag: Hmmm. Det är så vi också vill att det ska vara. Vad är det på förskolan som du blir trött av då?

Hon: Alla kompisarna.

*

Vårt val inför kommande skola inte är lätt.

* Hon behöver en lugn miljö för att stänga ute intryck som påverkar och gör henne trött.

* Hon behöver få ge uttryck för sin fysiska rastlöshet.

* Hon behöver stimulans utifrån sin höga intelligensnivå då hon ibland ligger på en åtta till nioårings nivå.

* Hon behöver förståelse för att hon ofta inte är mer än två till tre år när det gäller att förstå saker som är självklart för andra fem sexåringar.

* Hon behöver personer omkring sig som förstår vad det innebär att ha autism och tänka annorlunda.

* Vi behöver personer som förstår oss och som förstår Prinsessan, för att vi ska orka ett tag till.

Det är en ständig balansgång.

*

Många föräldrar som har barn med npf, neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, får kämpa med att få barnen att ens prata. Vi är lyckligt förunnade med en mycket ordrik dotter som på senaste tiden också har börjat uttrycka vad det är hon upplever och vad som gör henne trött. Det ligger mycket träning bakom. Vi har uppmuntrat, vi har varit detektiver och vi har pratat om hur bra det är att berätta hur det är man tänker och känner. Många många gånger.

Det är en gåva att få ta del av hennes tankar. Det underlättar för oss att förstå vad det är som tröttar och vad det är som ger energi. Det hjälper oss att förstå henne och hjälpa henne utifrån hennes förutsättningar. Jag tänker att det säkert är många barn med liknande svårigheter som Prinsessans som tänker och känner lika som hon, men som inte kan uttrycka det i ord. Kanske kan det jag skriver om hur hon uttrycker sig hjälpa någon annan förälder att förstå sitt barn bättre.

*******************

Tycker du om Rosa Prinsessan och vilja följa bloggen via Facebook? Gå i så fall in på sidan och tryck på Gilla så kommer nya inlägg, och ibland andra korta inlägg, upp automatiskt i ditt flöde.