”Det vore nog bra om du byter kollega”

Många barn med diagnoser som autism eller Aspergers har svårare att finna kompisar än många andra barn har. En av kriterierna för att få en diagnos inom det neuropsykiatriska spekrat är att man har svårt med det sociala samspelet. Man kan inte läsa av minspel och kroppsspråk och förstår sällan underliggande budskap i ordspråk t.ex.

Många av dessa barn är ofta ensamma, antingen för att trivs att leka själva, eller för att de efter många misslyckade försök har slutat försöka med kommentarer som ”det blir ändå bara tjafs”.

Föräldrar till dessa barn får inte så ofta uppleva att deras barn leker avslappnat och har riktigt roligt tillsammans med en kompis. Det blir ofta konflikter eller så är det en tämligen ensidig relation där barnen ser på relationen på olika sätt.

Det är inte ovanligt att barnet hinner bli sex eller kanske sju år innan man som förälder för första gången får uppleva att ens barn har hittat en kompis. En kompis på riktigt alltså. På lika villkor. Där båda barnen vill leka med varandra. Där båda barnen ser den andra som sin bästis. När, och om det sker, så är det något riktigt stort för både barnet själv och för föräldrarna. Barnet får plötsligt känna sig viktig och slippa låtsas eller försöka vara någon annan för att passa in (ja, barn gör så redan när de är väldigt små).

När en sådan här stor händelse i familjens liv sker, vill man gärna basunera ut det till alla i ens omgivning. Helst av allt skulle man vilja man ropa ut på Facebook så att alla ska få veta; ”mitt barn har fått en kompis.” Men så håller man tyst, för man vet att få personer utan denna erfarenhet kan förstå hur stort det faktiskt är.

Man hoppas ändå, och lever i tron av, att de pedagoger och vuxna som finns nära barnet i skolan ska vara lika glada som föräldrarna åt att barnet som varit så ensamt äntligen har hittat en kompis. Något och någon som gör det kul att gå till skolan, åtminstone några timmar per dag.

Och så säger en pedagog plötsligt mitt i glädjeyran över barnets nyfunna vän:

”Vi tycker inte de är bra för varandra. De blir så uppspelta när de leker tillsammans. Vi kommer dela på dem mer.”

Det är liksom då som allt hopp försvinner. Vad de egentligen menar är;

Mitt barn får inte ha roligt och glädjas i lek som de andra barnen får, för mitt barn leker inte på samma sätt som de andra barnen leker. Mitt barn har autism och ADHD och leker lite mer livliga lekar än de andra. Mitt barn tar också lite längre tid på sig än de andra för att ta sig från månen (som de äntligen har lyckats fantisera sig bort till) och tillbaka till samlingsringen igen inför nästa lektion. Så eftersom det är lite mer tidskrävande för pedagogerna att låta dessa barn leka tillsammans så får de leka med någon annan istället.  

Nu har detta lyckligtvis inte hänt mig, troligen för att vi sorgligt nog inte riktigt har kommit till stadiet ”en bästis på lika villkor” än. Jag hoppas att det kommer snart. Däremot har jag flera nära vänner med barn som haft det jättetufft med kompisar och som upplevt just det som jag beskriver här. Det är inte okej att det får vara så här.

Jag önskar jag kunnat få svara:

”Ni verkar funka så bra ihop du och din kollega. Ni borde nog byta arbetslag. Det är så jobbigt för oss föräldrar att se att ni trivs och mår bra när ni är på jobbet.”

Jaså inte? Men för barnen ska det vara okej?

Annonser

8 thoughts on “”Det vore nog bra om du byter kollega”

  1. Hej Prinsessans mamma! ❤

    Jag följer din blogg och tycker att du skriver otroligt bra! Ditt senaste inlägg beskriver hur hård skolans värld är. Min dotter som är 13 år är under utredning för en Aspergers syndrom/Autismspektrumtillstånd diagnos. Fick beskedet förra veckan att de misstänker att min dotter har den diagnosen utöver OCD. Jag befinner mig i chocktillstånd och sorg. Samtidigt känns det ju bra att äntligen få ett namn på allt som vår dotter får genomlida. Vi får bra hjälp från BUP och hon har två Goda vänner i klassen. För första gången Riktiga goda vänner! 🙂
    Skickar dig och din familj, speciellt er lilla Prinsessa en stor Bamsekram,'
    Anna

  2. Gud vilken tråkig reaktion från lärarna. På förskolan där jag jobbar har vi en pojke som vi jobbat med för att han ska komma igång och leka och nu äntligen börjar det släppa. Förra veckan stod vi nog och log allihopa när han och hans nyfunna vän rev halva gården. Att få se honom leka! Vilken grej liksom, att se honom samspela med ett annat barn på lika villkor. Sen att de var den vildaste leken vi sett på länge spelade liksom ingen roll för gud vad kul de hade!
    Resten, att få dom att lugna ner sig till lunch och samling, det får vi fortsätta jobba med och hitta strategier för men vi ska fortsätta njuta av att se de två kompisarna leka!

  3. Å jag blir galen av sånt där. Har även varit med om motsatsen; ”De kan väl va kompisar även om den ena inte vill, hon har ju ändå ingen annan.”

  4. Hej! Jobbar inom särskolan och känner precis igen det du beskriver… man vill ju att alla ska kunna få kunna känna hur det är att ha en kompis men jag tror inte att det är något som vi vuxna kan styra vilka som ska bli vänner…däremot kan vi ge förutsättningarna för de ska lyckas.Ofta blir det ju precis som du beskriver pga att man inte vet HUR man ska göra,,, det är ju våran uppgift att hjälpa dom i leken och visa att det finns även andra sätt att leka än det du beskriver!

    • Hej Marielle,
      Tack för din kommentar och förlåt att jag är så sen på att svara och bekräfta den. Har helt enkelt haft annat än bloggen i huvudet ett tag. Försöker återta kontrollen och komma igång och skriva ner mina tankar igen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s