Jag tycker inte det är konstigt att barnen är trötta efter en hel dag med lek på förskolan. Vi vuxna blir också ofta trötta efter en hel dags arbete. Inte varje dag kanske, men ibland tar det på krafterna att gå till jobbet varje dag. Såklart är det så för barn också. För många föräldrar är det vardag att barnen är trötta när de blir hämtade från förskolan på eftermiddagen. Jag tycker inte alls att det är konstigt.
Lillebror lämnas på vid åttatiden på morgonen och hämtas runt halv fyra på eftermiddagen. Visst är även han lite trött och lite gnällig ibland, men det finns ingen fundering från vår sida om han klarar så långa dagar på förskolan med lek och samspel med kompisar och pedagoger. Trots att han inte sover på dagarna. Han kan vara lite gnällig men är ändå hanterbar resten av dagen och kvällen.
Hanterbar är ett ord som inte passat ihop med Prinsessan efter hela dagar på förskola. Från förskolepedagoger har förklaringen varit ”alla barn blir trötta efter en dag på förskolan”. Förutsättningarna till att få rätt anpassningar för att Prinsessan skulle orka var därför inte alldeles lätta. Själva visste vi ju inte heller. Vi visste ju bara att som det var fungerade det inte. Dessvärre har omgivningen haft svårt att förstå att trötthet kan utspela sig på många olika sätt och att det man ser inte alltid är sanningen.
Nu har vi slitit i ett och ett halvt för att få rätt hjälp. Ett och ett halvt år då jag knappt en handfull dagar har hämtat Prinsessan glad och positiv efter en dag på förskolan. Än mindre med ork till att klara av något annat än just bara att vara på förskolan på dagarna. Det slutade med hemmavistelse under en ganska lång period och att vi nu efter jul fick lov att börja om från början igen. Helt från början. En timme i taget. En övergång som inte har varit lätt för någon part. Det har varit stora utmaningar (och är fortfarande skulle jag vilja påstå) för oss alla att till slut få till det stöd som Prinsessans ganska omfattande svårigheter kräver.
Så med den bakgrundsinformationen kan ni kanske förstå känslan när jag idag, för tredje dagen i rad, får med mig en glad och harmonisk tjej hem. En tjej som med ett leende svarar bra när jag frågar hur hon har haft det.
Kan det vara så att vi efter allt detta slit äntligen har börjat hitta den nivå som hon klarar av? Jag hoppas det. Jag vill att det ska vara så. Jag behöver att det är så.
rosa prinsessan 