Inkludering och vanlig klass, till vilket pris?

Läste ett fint inlägg på Bip betyder lycka ikväll.  Hjälp, en kompis!

Bloggmammans dotter började under hösten i en anpassad skolklass för barn med olika autismdiagnoser. I inlägget skriver hon fint om sina funderingar kring om det är rätt eller fel och att dottern i den anpassade klassen får vara älskad, inte bara tolererad.

Jag har lite svårt med de där tankarna om att barn till alla pris ska gå i den ”normala” verkligheten för att de ska tränas inför framtiden. För mig bör ”att träna inför framtiden” vara att man stärker barnets självkänsla så pass mycket så att de blir trygga och litar på sig själva och den de är, oavsett hur andra är, för att SEN, när de blir större och trygga i sig själva, kunna gå ut och tampas med den stora oförstående massan.

Ska man verkligen kämpa sig igenom en barndom och ungdom, bara för att man ska tränas till att vara som alla andra? Jag anser inte det. Men så har jag en dotter som tidigt visat tecken på utbrändhet och stress och som redan som femåring dessutom kan beskriva en känsla i kroppen som kännetecknar just ångest. Förra hösten hade hon det tungt på många sätt, bland annat med kompisrelationer. Någon gång frågade jag hur det kändes i kroppen, för hon var så uppenbart stressad. Svaret jag fick var ”hjärat hoppar upp och ner, upp och ner, HELA tiden.” Inte konstigt att vi upplevde henne stressad.

Med vår erfarenhet och Prinsessans historia, är det därför inget alternativ att utsätta henne för en normal skolgång, ens med en resurs, om det skulle ge henne mer stress än hon klarar av, för att någon annan anser att hon måste träna för framtiden. Prinsessan tränar bäst genom att ta utmaningarna i den takten som hon klarar, men oss som stöd förstås. Nu gör vi det till exempel genom att pö om pö, timme för timme, ta oss tillbaka till en förskolemiljö som redan i hennes unga år har fått henne att falla igenom minst två gånger.

Bara genom att vi ger henne den möjligheten kan hon växa och bli stärkt i att hon är bra som den hon är. Och bara på det sättet kan vi som familj också ta oss vidare och överleva.

******

Vill du följa bloggen via facebook och få upp inläggen direkt i ditt eget följe kan du Gilla facebooksidan för Rosa Prinsessan.

Annonser

3 thoughts on “Inkludering och vanlig klass, till vilket pris?

  1. Mycket klokt beslut. Ni känner prinsessan bäst, å vet som är bäst för henne. Måste ju va bättre att gå i anpassas klass och kunna hänga med och lära sig massa nytt, än gå i en vanlig klass och allt blir kaos. All borde få gå i mindre klasser och få lära i sin egen takt…… All lycka inför skolstarten

  2. Fint skrivet och bra tänkt! Gillar att ni inte tänker att hon borde/bör/måste prova ”vanlig” skolgång för att ev misslyckas innan ni byter,

    utan att ni i stället lyssnar på er inre föräldrarröst som vet vad hon behöver, grattis!
    Hoppas ni hittar en bra skola.

  3. Det handlar ju också om hur vi ser på våra barn med diagnoser, är de bra som de är och i så fall kan de väl vara med en grupp människor som är mer lika dem än vad nt människor är. Eller måste de vara med ” normala ” barn för att lära sig tex sociala interaktioner. Genom åren har jag som förälder hört en massa från både föräldrar och professionella, men som du skrev i ett tidigare inlägg, fråga ungarna. Min son grät av lycka första gången vi hade besökt en aspergerklass ( han gick då i 5: an), ” där var alla så snälla”. Efter högstadiet med självkänslan i behåll valde han själv att gå i ett ” normalgymnasium”, tufft men det går eftersom både han och vi har haft gott om tid på oss att lära oss hur han funkar och vad som är fungerande anpassningar.

    Karin

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s