Vi var ute. Bakom oss gick en matte med sin yttepyttehund. I koppel.
Prinsessan blir tydligt rädd och orolig och klarar inte att gå bredvid mig. Hon går två centimeter framför mina fötter. Förtydligar här att det var en liten hund.
Jag förklarar att hunden är i koppel och inte kan komma ikapp oss.
”Jag: Det är ingen fara. Den kan inte komma hit.
P: Det är sånt där koppel som kan bli längre.”
Det är klart. Hur ska hon kunna veta hur långt kopplet kan bli? Hon har upplevt att hundar kommit närmre än hon velat, trots att de är kopplade. Så hur kan hon lita på mig nu?
Hon ser sig om och säger ”Puh!” när hon noterar att hunden gått åt ett annat håll.
Jag frågar vad det är som händer när hon ser en hund sådär. Om det är något som känns i kroppen.
”Ja, i hjärtat. Och lungorna.
Jag har själv aldrig förstått ordet ångest. Jag vet att jag använder det ibland, men när jag hos psykolog har pratat modet har jag inte riktigt förstått. Att få hjärtklappning har jag hört är ett av symptomen. Förra hösten, när allt var som allra värst, fick jag följande svar någon gång när jag bad henne förklara.
”Hjärtat hoppar upp och ner upp och ner. Hela tiden.”
Jag känner mig lycklig som lärt mig att lyssna till henne. Inte minst lycklig över att hon också är så verbal och medveten om det fysiska så hon på sitt sätt kan sätta ord på vad som händer i henne.
rosa prinsessan 
Hundar ja. Jösses, har varit i den situationen du beskriver så många gånger. Just det där med kopplet, och även om det har varit ett ”vanligt” koppel och hon har sett att det har varit det och hunden har varit 200 meter bort har hon ändå trott att den kunde nå henne.