Tema Traditioner – Jul

Vi är ett gäng som bloggar om npf, Neurobloggarna, som då och då har temaveckor där vi postar inlägg om ett särskilt tema. Den här veckan är temat TRADITIONER

Neurobloggarna har en Gilla-sida på Facebook, Neurobloggarna – följ våra temaveckor. där du kan följa alla våra tema-inlägg. Trycker du Gilla där så kommer nya inlägg automatiskt upp i ditt flöde på facebook. Det finns också en ”knapp” i högerspalten här på sidan som tar dig direkt dit. Är du inte på facebook, kan du också hitta vilka andra bloggar som ingår i Neurobloggarna på M som i Underbars sida.

**************************

Redan när Lillprinsen var liten och nästintill nyfödd valde vi som familj att fira julen hemma alldeles själva. Jag hade haft en tung höst och vi orkade helt enkelt inte med att umgås och göra oss i ordning, packa väskor och julklappar för att fira ihop med familj. Så här i efterhand har vi nog också förstått att det för oss kanske varit lite mer ansträngande med resor än för normalfamiljer, om jag nu får göra såna jämförelser.

Hur som helst. Vi firade julafton hemma. Alldeles i lugn och ro. Maken och en grannpappa bytte tomtetjänster. Prinsessan avslöjade tomten på mindre än en sekund. Han hann bara öppna munnen så visste Prinsessan vem det var. Faktiskt till vår stora förvåning för tomteutstyrseln gjorde honom oigenkännlig och rösten var nog också förställd en aning. Dessutom var hon inte mer än 2,5 år, så hon borde fortfarande inte ha förstått att tomten inte fanns.

Nu när vi lärt oss att Prinsessan inte känner igen personer på deras utseende utan har någon form av inspelnings- & uppspelningsknapp i huvudet för hur personer hon träffar låter, kan vi lättare förstå att hon avslöjade tomten.

Efter julklappsöppningen då hon bl.a fick ett fempack strumpor i regnbågens färger satt hon på golvet och trädde på sig sina strumpor. Alla fem strumporna på samma gång. I samma färgordning på båda fötterna. Hon var jättenöjd och lycklig. Ska se om jag inte kan hitta någon bild på detta också någonstans. Hade jag vetat det jag vet idag hade jag nog dragit autismöronen åt mig redan då. Nu var det inte så, men det är en annan historia.

Vi fick smak av att vara själva på julen och valde det även året efter, när barnen var 1 och 3,5. Året efter, för ett år sen, hade vi precis insett Prinsessan stora svårigheter. Vi hade haft en mycket tung höst. Lillprinsen var större och vi kände att när barnen är så här stora så ”borde” det ju fungera att åka bort över jul. Däremot hade vi under december insett hur extremt svårt det var för Prinsessan så fort det var något som var avvikande. Hon var tokstressad över julen och frågade var tionde minut om hur många dagar det var julafton. Ingen överdrift.

Tills den dagen jag tog fram en julkalender med små lådor i. Dessa kunde sättas i vilken ordning man ville. Datumordning, huller om buller, eller i färgordning. När Prinsessan själv pysslade med dem var det självklart i sifferordning. När jag satte dit dem insåg jag att det behövde komma i datumordning. Det underlättade för henne att förstå hur många dagar det var kvar till julafton och vi slapp frågorna.

Det var starten till hur vi började använda kalender för att förbereda henne på när olika saker skulle ske. Lite senare sa dåvarande förskolan att barn i den åldern inte kan hantera tid på det sättet. Det kanske stämmer, men för oss och för Prinsessan gjorde detta stor skillnad. Var det ett kalas om två veckor, så behövde hon se på en kalender och kunna räkna ner dagarna som var kvar. Numera informerar vi henne sällan om saker som ska hända, ens dagen efter, för hon får ännu svårare att sova om det är något spännande som ska ske dagen efter.

Undantaget är om hon ska till tandläkaren, ta blodprov eller annat som hon mentalt behöver förbereda sig själv på. Då behöver vi prata mycket, titta på bilder, göra berättelsebok osv för att vi tillsammans ska kunna ta oss igenom det. Då funkar det inte att hon får veta det samma dag.

Åter till traditionerna. Vi valde av ovanstående skäl att stanna hemma även förra året. Det skulle bli lugnast för oss alla kände vi. Att ha en stressad Prinsessa med trolig autism (som vi precis insett och sökt utredning för) som dessutom hölls borta från allt socker, och en intensiv 2-åring med oss bort på julafton var liksom ingen bra kombination.

Vi valde lugnet hemma. Förberedde barnen, mest Prinsessan för Lillprinsen var föga intresserad, på att jultomten nog kom på natten. På morgonen när de vaknade hade vi julklappsorgie och allting öppnades före frukost. Sen var det fritt fram att leka och göra vad man ville resten av dagen. Maken och jag fixade julmat till oss och småplock i form av krustader, snittar och köttbullar till barnen. Vi åt lunch i vanlig tid och siktade in oss på att se på Kalle Anka klockan tre. Minns jag rätt så var Prinsessan inte alls intresserad. Det var läskiga program och inte alls vad hon var van att titta på. Hon ville se Disney Junior.

För att sammanfatta hur våra traditioner ser ut, så är det inte så stor skillnad från vanliga dagar. Att få julklappar och att en tomte förväntas komma kan göra vilket barn med autism eller ADHD som helst uppspelt och stressad i över en månad. Och när dagen D äntligen kommer så blir ALLT fel, om man inte är noga. I alla fall har det varit så för oss. Hon hade det svårt med att det var röda färger på dukar och servetter, en ljusstake av en av Carl Larsson-flickorna på matbordet fick inte titta på henne och allt okänt var läskigt. Vi insåg att vi inte kunde stressa varken henne eller oss med att dessutom åka bort för att fira jul. Julafton var nog som det var.

I år är det lite lättare. Kanske har hon minne av delar av hur det var. Att hon minns tvekar jag inte en sekund på, men att det just därför blir lättare för henne. Det underlättar för oss. Däremot behåller vi samma tradition som tidigare år. M kommer dagen innan och firar lite lätt med färdig julskinka (om vi ens får till den i år) och sen är vi själva hemma hela julafton. Det ska bli skönt.

Annonser

One thought on “Tema Traditioner – Jul

  1. oj vad jag känner igen det ni skriver om Neurobloggarna skriver i stora drag
    att det avvikande dagarna skapar mycket oro osv
    mvh
    en stora syster till en lillebror med diagnosen ADHD

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s