Jag VILL inte vara speciell – Jag vill att de ska höra vad jag säger

Jag avskyr att jag efter inte ens två månader på nya förskolan använder motivatorn ”nu är det bara två dagar kvar, sen är det helg” och ”nu är det bara idag, sen är det lördag och söndag och vi ska bara vara hemma” för att hon ska komma upp på morgonen. Hon vill inte längre gå dit. Det är jobbigt och det är tråkigt.

Det är inte bara som hon säger. Jag märker det tydligt att det hon säger är hennes sanning. Ännu har hon inte börjat vägra, så lite krafter finns kvar, men hur länge håller det? Hur länge kan jag motivera henne med att om en eller två dagar är det helg?

Hon klagar över kompisarna, att de är högljudda och att hon måste ha kåpor på sig så mycket. Det är tufft för henne. Jag berättade att kanske är det inte för att det är mer högljutt på nya förskolan (för det ÄR en lugnare miljö), men kanske är det så att hon själv har noterat att det blir jobbigt för henne och därför känner att hon behöver hörselkåporna mer. 

Igår var det nära att hon inte alls kom iväg. Jag gjorde allt till henne för att hon skulle bli klar. Välja kläder, ta av pyjamas och servera och mata frukost är jag van vid. Men hon brukar ändå gå av egen maskin till badrummet och gå till hallen (efter lite spring fram och tillbaka) när det är dags för ytterkläder. Igår klädde jag på henne ALLT, inkl. mössa och skor medan hon fortfarande satt vid frukostbordet. Att få klä på Prinsessan innebär också att jag på något vis har nått fram och fått henne på samma spår som jag, att hon SKA bli klar och att hon SKA till dagis. För innan hon själv har kommit till det beslutet, hjälper det inte att jag står med kläderna i handen och försöker trä in en arm i jackärmen. Vill inte Prinsessan, så gör inte Prinsessan.

När hon väl bestämt sig, så accepterar hon att jag hjälper henne, även om hon inte är särskilt hjälpvillig och aktiv själv i påklädningen. Men för att komma dit? Ja, då krävs det en hel del kraft och motivation från min sida.

Det jag slutligen nådde fram med igår, var att fråga ”på vilket sätt kan jag hjälpa dig?” och ”Är det något du vill att jag ska säga till dina fröknar?” 

Hon hade svaren på en gång och jag förstod att det inte var något hitte-på. Jag kokade inombords över att chefen på förskolan ännu inte har gjort något. Att vi inte fått återkoppling om hur det är tänkt med resurs. Att min dotter, som jag så tydligt har talat om behöver hjälp i de sociala kontakterna och att förra förskolan inte såg och förstod, att det inte syns att det är svårt, men att hon behöver hjälp. Jag kokade över att hon fortfarande inte får hjälpen så att hon redan efter denna korta tid har börjat nalla på sina reserver.

Jag vill tro att förskolan förstår och jag vet att en av dem gör det, åtminstone delar av det. Jag märker också tydligt att det finns en misstro till vad vi berättar och att förståelsen över att min dotter som är så glad och positiv när hon är där, kan säga hemma att hon inte vill gå dit och att det är jobbigt. Jag vet att det är så, för jag har tagit upp det och jag har fått svar och reaktioner som inte går att missta sig på. Förståelsen finns inte. Kunskapen finns inte.

Att kunskapen inte finns, det förstår jag och det är inte alls konstigt. Alla kan inte vara insatta i något som de inte tidigare har mött. Men när man möter det och när det finns både föräldrar och en utredning (om än inte fullständig) som visar på att ”så här är det” så har jag väldigt låg tolerans för att bli ifrågasatt om mina erfarenheter och slutsatser kring Prinsessans beteenden.

Jag vill bli trodd och jag vill bli tagen på allvar. Jag vill att personal i förskola och skola lär sig att bemöta föräldrar till barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar med respekt och en tro på att de känner sitt barn bäst. Att de inte säger och gör allt de gör för sina barn för att curla eller vilja vara speciella. Jag hade kunnat ge min högra hand för att få vara som alla andra. Jag vill inte vara speciell i det här avseendet.

  • Att lätt kunna komma iväg till förskolan på morgonen med lite tjafs och tjat om att få på sig kläder, kunna bli arg eller irriterad på mitt barn för att det hänger mig i benen, utan att en hel dag blir förstörd.
  • Jag vill kunna hämta och lämna utan att få ont i magen över att inte veta hur dagen och kvällen kommer att bli, för att jag vet att minsta lilla motgång i förskolans värld påverkar oss hemma en hel kväll och ofta även dagen efter.
  • Att få höra ”men är det inte för att….” eller ”men här är hon så glad och positiv” med ett stort frågetecken i pannan om det jag säger verkligen stämmer, att min dotter nog ljuger för mig för att jag ger henne utrymmet att köra med mig, smärtar och försätter mig på krigsstigen.

Jag vill inte få höra sådana kommentarer. Jag vet att hon är positiv och glad där, det är hennes överlevnadsspel. Jag vill bli bemött med svar som ”oj, är det så, hur kan vi göra för att hjälpa, vad är det vi har missat”. En kommentar som ”det är så svårt att förstå hur du menar eftersom vi ser en helt annan sida här. Hjälp oss och tala om vad det är vi behöver göra för att hjälpa” skulle göra en enorm skillnad och skänka mig en trygghet i att jag blir hörd. Att de lyssnar på vad vi säger.

Nu är det väldigt nära tills utredningen i Göteborg går av stapeln och jag är skitnervös, milt uttryckt, över hur det ska gå. Jag märker att de verkligen är proffsiga och jag tar till mig av allt det ni skriver och stöttar mig med att de ser flickorna och att de, om någon, ser samma som vi ser. Men hur kan jag vara säker? Jag har ju inte träffat dem, de har ju inte sett min dotter. Tänk om det inte stämmer. Tänk om vi får leva med samma egna insikter som innan, utan att få någon utomstående med oss i vår kamp för att ge Prinsessan det hon behöver för att gå vidare i sin utveckling utan ständiga misslyckanden i relationer till kompisar.

Jag tänker tillbaka en hel del på mina tankar inför utredningen i våras. Du kan läsa en del om den om du söker i Arkivet under April månad. Annars kan du läsa inlägget En dag full med känslor.

**********

Ett par små klargöranden för att inte väcka några björnar.

Jag älskar Prinsessan och hon är den mest fantastiska och kloka tjej jag vet. Jag vill inte att hon ska vara annorlunda, för då hade hon inte varit hon. Men hon ÄR speciell och hon behöver lite speciella anpassningar för att fungera. Jag har hittat fram till vad som får henne att må bra, utan att för den skull bli bortskämd och få allt hon pekar på, för så är det inte i vår familj. Långt ifrån, men det är avvägningar, förberedelser och att ligga steget före, hela tiden, som gäller. Det går inte att slappna av och tänka ”det ordnar sig”, ens en liten stund. För plötsligt smäller det. En av de svåra sakerna är att man aldrig vet när.

Jag vet att det i skol- och förskolevärlden (och även övrig omgivning) handlar om okunskap som gör att man inte förstår. Det är inte konstigt. Men när man får det förklarat för sig (jag är nog rätt känd för att vara tydlig och konkret) så har jag svårt att förstå att man, när man jobbar med barn och människor, har så svårt att ta till sig att ”vissa barn är mer olika än andra” och kanske inte heller fungerar i den ”normala” formen.

Jag vet också att man ofta pratar om ”olika” barn, för att barnet visar andra sidor. Det är inte heller det jag pratar om. För jag vet hur min dotter agerar, jag har lärt känna henne, även när jag inte är i närheten. Så jag förstår vilken bild de pratar om. I och med det har jag också instruktionsboken till hur de skulle kunna läsa och förstå henne bättre, om de bara ville ta del av den. Men det är väl där allting grundar sig antagligen. Att det behövs en utomstående part som också förklarar det som vi som föräldrar har lärt oss under flera år av träning och misslyckade försök att förstå.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s