En samsyn med förskolepedagog ger mig kraft

Det väcktes just ett litet hopp. Tänk vad viktigt det är med information och en öppen kommunikation för att man ska förstå varandra.

Har haft ett samtal med X på förskolan. Jag har varit lite fundersam på vad de ser, vad de gör och vad de tänker kring Prinsessans beteenden, särskilt mycket kanske för att de inte känt henne så länge och vi inte kunnat prata tydligt om vad de ser, förrän nu.

Efter förra förskolan är jag ju minst sagt skadad i att ”hon är precis som vilken annan 4-5 åring som helst” och ”hon väcker inga funderingar” som vi så många gånger fick höra. Plus resursteamet som mest ville förtydliga Prinsessans styrkor och inte helt tog till sig av vår berättelse om vår dotter. Det har skapat en stor osäkerhet i mig om jag har helt fel i min egen bedömning, trots att vi så tydligt behöver agera helt annorlunda med henne än vi någonsin har behövt med Lillprinsen.

Vi pratade om hur X försöker få de övriga pedagogerna att förstå och se samma saker som X gör. Att de ska ställa in skärpan och ha samma glasögon och inte bara invänta den utredningsresa som hägrar framöver. X vill att Prinsessan ska träna mer lek en och en, ser att Prinsessan behöver klara tydliga regler och ”så-här-är-det-nu”-struktur och en vuxen som hela tiden finns i närheten i den fria leken ute på gården. Kompis- och lekrelationer. Tyvärr verkar inte X ha så mycket stöd från övrig personal och får nog kämpa lite för att få igenom sin kunskap. Dessvärre.

Jag är dock mycket glad att jag fick ta del av Xs insikter och åsikter redan nu, innan utredningen. Det gör att jag kan slappna av och veta att det som kommer fram från förskolan under utredningen stämmer någotsånär överens med vår egen bild. Det gör jag förstås för att Prinsessan ska få en rättvis bedömning. Inte för att jag eller Mannen prompt anser att Prinsessan måste ha en diagnos. Om hon ska ha en diagnos är inte vi som avgör, men vi vill få hjälp att få en förklaring över hur hon fungerar, varför hon gör det och få hjälp med hur vi kan jobba för att komma vidare.

Att X och jag har samma syn hjälper förstås också väldigt mycket i att vi sen kan samarbeta för att hitta rätt litteratur, material och sedan också ha genomgång med kollegorna så att alla som finns i närheten av Prinsessan jobbar mot samma mål och med samma förhållningssätt. Man kanske inte måste tro och förstå allt, men man behöver jobba på liknande sätt med ett barn som inte fungerar ”enligt mallen”. Annars är det barnet som får kämpa för att passa mallen och det är barnets krafter som till slut sinar.

Jag tackar X för detta samtal. Det gav mig ett litet ljus i det kommande höstmörkret.

Inte minst är jag glad för att det innebär ju större chans att Prinsessan faktiskt också blir förstådd av andra utanför oss i familjen.