Kalasdags och anpassningar

Hösten är här och med den kommer kalasen.

Jag är förstås glad att hon blir bjuden på kalas, även om det vore skönt om det inte hopade sig så mycket. Det blir så mycket som händer som ska förberedas och planeras för, på en och samma gång.

**********

När Prinsessan ska på kalas, är det inte bara att tacka ja och inhandla present innan man går dit. Vi har lärt oss att hon inte ska veta såna saker mer än bara någon dag i förväg. Hon blir alldeles för uppstressad över ATT hon ska på kalas och har svårt att prata om något annat. Av den anledningen behöver vi tänka oss för så att vi inte försäger oss. Kommer det en inbjudan i brevlådan är det bra att undanhålla den i några dagar, vilket inte gjordes igår, så nu har vi en veckas tjat och upphaussat tillstånd framför oss.

Inför alla kalas hon ska på, tar jag reda på hur många barn det kommer. Är det ett litet kalas (en vana på sista tiden har varit att bjuda hela barngruppen, och då blir det rätt många) försöker jag få reda på vilka barn det är, så att hon kan förbereda sig.

Jag tar också reda på vad det bjuds på, så att Prinsessan och jag tillsammans kan komma överens om hur mycket och vad hon får äta. Hon är MYCKET sockerkänslig och har själv börjat sätta samband med när det blir för mycket och att hon inte mår bra av det. Hon toppar och kraschar inom loppet av en timme ungefär. Sen tar det flera dagar för henne att bli av med sockersuget,och hon bokstavligt klättrar i skåpen för att få tag i det som ger henne ”kickar”. Det är inte bara att hon upptäcker att det är gott och därför vill ha mer. Det blir ett fysiskt sug som hennes hjärna vill ha. Hon har ett tydligt beroendebeteende här. Vi har noterat det över en tid på kanske 3,5 år. Först nu är vi också noga att hålla oss till det som vi har lärt oss. Det blir bäst för oss alla.

Av det skälet brukar jag, på vägen till kalaset, berätta vad det bjuds på och så pratar vi om vad hon själv vill äta av det, och så kommer vi överens om en medelväg som jag också tror fungerar. Gör vi det inte i förväg, så klarar hon inte av att sätta stopp när tårtor och kakor väl syns framför ögonen på henne. Jag tror heller inte att det hade gått om hon inte själv hade börjat notera, med hjälp av att vi pratat om det, att ALLA kalas förra året slutade med att hon låg på golvet och skrek, av något skäl, stort som smått. Kalasen slutade liksom aldrig bra. Gör vi på det här sättet så blir det bra. Hon har roligt, och mår bra även efteråt. Att jag är trött för att jag har fått vara på min vakt, får jag ta. Hellre det än att hon kraschar.

På inbjudan står nästan alltid att man ska meddela eventuella allergier. Jag lockas alltid till att skriva att hon är allergisk mot socker. Men det är det ingen som skulle förstå. Jag måste istället anpassa och beskriva vad det är som gäller. Att hon är allergisk mot jordnötter meddelar jag dock alltid.

När det gäller godispåse eller fiskdamm ber jag alltid att få ta med och lägga i eget ”godis” till Prinsessan. Hon bryr sig inte om innehållet i hennes påse är annorlunda än de andra barnens. Hon bryr sig mer om att hon faktiskt FÅR äta allt som hon får i den. Skulle jag vilja titta och plocka bort sånt som är olämpligt skulle det direkt skapa konflikt och så pratar hon om det där godiset som hon har sparat i sin påse i ett par månader efteråt.

Det är Prinsessans dröm att få en sån här tårta när hon fyller år.
Bild lånad från bakmammorna.blogspot.se

Jag har inte längre något problem med att göra dessa förberedelser, så länge det är föräldrar jag känner något sånär, och som kanske känner till de svårigheter och känsligheter för sockerintag som Prinsessan har. Men i början när jag insåg att jag var tvungen att göra så här, så tyckte jag det kändes svårt att ställa såna krav och jag ursäktade mig gärna. Jag tyckte det kändes lite kymigt att säga att mitt barn skulle ha det annorlunda än de andra barnen. Som att jag sa att de var dåliga föräldrar för att de gav sina barn socker.

Nu har vi gått igenom det så många gånger (ja, med en dagisgrupp på cirka 20 barn så blir det några kalas på ett år) så jag har tillräckligt med erfarenhet i vad som händer när jag tänker ”det funkar nog ändå, låt henne äta” så jag gör det viktigt att få till det så att det blir bra. För det funkar helt enkelt inte att ”släppa henne fri”.

Jag tror de flesta föräldrar på något sätt noterar på sina barn att de har varit på kalas och är mer uppspelt och i ”gasen” än vanligt timmarna efteråt. I vårt fall är det inte bara den aktuella dagen vi får leva med kalaset. Först är det allt det uppspelta innan och sen är det fallet efteråt, så länge vi inte håller det i schack. Men det gäller att vara på vår vakt och inte lämna henne utan uppsikt.

Veckan vi nu har framför oss består i att Lillprinsen fyller år, tre kompisar har bjudit till två olika kalas och så har förskolan en aktivitet med alla barn och föräldrar. Eftersom vi är nya på förskolan känns det viktigt att vara med för att lära känna de andra barnen och familjerna. Det är med andra ord en ganska korvstoppad vecka. En perfekt uppladdning inför den annalkande utredningen. Bra för mig att få annat att tänka på kanske…

Apropå presenter. Alla kalas förpliktigar presenter.

För ett år sen blev Prinsessan sjuk då hon skulle på ett dubbelkalas. Presenter och allt var redan inköpta och inslagna. Presenter som hon pratade länge om att hon skulle ge till kompisarna ändå. Vi gjorde aldrig det. Istället fick barnen dem själva, i julklapp.

Nu är det dags för samma dubbelkalas igen. Hon blir glad för att hon blir bjuden, det är ju kompisarna från gamla dagiset, och säger direkt att vi ska ge dem det där som vi skulle ha givit dem förra året. Eftersom de är välanvända och en aning slitna har jag idag varit och köpt nya presenter istället. Precis likadana som hon skulle ha givit förra året.

Minne som en häst, och rätt ska vara rätt.

Annonser

3 thoughts on “Kalasdags och anpassningar

  1. Skulle det kunna vara ett alternativ att på ett föräldramöte berätta om princessans svårigheter? Det skulle i så fall kanske underlätta vid denna typ av tillställning som kalas innebär, då du vet att föräldrarna vet att princessan behöver ha en annan typ av stöd än de övriga kalasbarnen. Du slipper då också behöva förklara om och om igen vid varje tillfälle.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s