När det blir svårt

Har en känslig tjej här hemma den här veckan.

Jag hör det när hon sover. Hon vaknar och går upp och kissar. Vill somna hos mig. Hinner inte sätta sig på toan utan allt kommer på golvet.

Hon låser sig vid småsaker. Hon plockar fram ”symboler” för saknad som egentligen handlar om något annat.

Jag förbereder. Jag visar bilder, ställer klockor, berättar, förklarar. Allt verkar solklart. Tills övergången att klä på kläder kommer. Då raseras allt. Då är det som att ingen förberedelse, ingen bild, ingen klocka i världen har, eller någonsin kommer att, fungera.

Allt har gått hur bra som helst. När kläderna ska på kommer leksaken hon letat efter, som ingen av oss vuxna vet vad det är, upp i hennes minne igen. Hon ska ha den. Hon ska ha den nu.

Ordet upprepas och upprepas, hon slingrar sig, vill ha hjälp med kläder och tar ändå inte emot hjälpen jag ger. Jag hittar inte rätt. Vet inte hur jag ska hjälpa.

Min tid rinner ut. Barnens tid rinner ut. Jag vet att andra väntar. Jag vet att det blir tråkigt om de kommer sent. Ändå kommer vi inte vidare. Jag ilsknar till och gör det förbjudna. Jag skriker. Ångrar mig innan orden ens har lämnat mun, men det är försent. Det tar tid att reparera, om det ens går innan vi ska säga hejdå just den här morgonen.

Till slut kommer vi ändå iväg. Jag ber henne när vi kommer hem idag att rita leksaken hon saknar, så att jag och pappan kan förstå vilken det är. Kanske kan vi då förstå och hjälpa henne hitta den. Hon berättar:

Den är röd, med gula knappar. Tre knappar. Och orange på. Den är oval. Ganska stor. Man kan trycka på knapparna. Jag fick den av pappa. NU.

Snutten är hårt tryckt i famnen när vi slutligen tar vagnen och rullar mot dagis. Tålmodigt låter jag henne få alla saker klara i hallen innan jag lämnar. Under tiden klättrar lillebror högt och lågt på både mig och bänken jag sitter på. Klär av henne alla kläderna. Hjälper henne med tofflorna. Tar fram schemat. Snutten fortfarande fast tryckt mot bröstet. Den brukar få ligga tryggt kvar i väskan.

Vis av mitt misstag före sommaren ser jag till att jag fångar hennes blick, om så bara för en kort stund. Hon har stängt av mig och jag får jobba för att hålla samma ”avskedsrutin” som vi brukar. En kram, puss på munnen och vink i fönstret. Tyst viskar jag utom synhåll för Prinsessan, ”det är lite jobbigt nu ser jag”. F nickar och ser Prinsessan.

Tung i kroppen går jag vidare och hoppas att hennes dag ändå kan flyta på utan större motstånd och anspänningar. En normal vecka hade det nog varit läge att ge henne ledigt idag. Veckan har varit lång och jag vill inte pressa på för mycket. Och just idag har jag tid för mig själv. En viktig tid för mig för att få komma vidare. Jag hoppas att det håller.

20120921-093151.jpg

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s