Dagar som denna – en oövervinnerlig kärlek

Vissa dagar översköljs jag av kärlek till detta underbara barn. Hon är så vacker i all sin sårbarhet. Hon är så vis i alla sina funderingar. Och bara hon kan få mig att skratta åt kommentarer som

-Men jag sa inte att jag ville titta på den.

när jag visar henne ett foto jag tog av henne minuten innan. ”Men jag ville se det. Men jag sa inte det till dig.”

För henne är det så självklart att berätta att hon såg en dragspelselementbuss som var lika som den röda som vi åkte i. Fast den var blå. Och hon får mig att le och njuta av hennes närvaro.

Hon sitter där på bussen, med sin mössa på huvudet i 15 graders värme ute (för nu är det höst och då har man mössa) och teckningen hon gjort till tandläkaren hon är på väg till, hårt tryckt mot bröstet. Hon vill inte lägga den i väskan, för då kan den gå sönder. Hon tar hand om den med största varsamhet och mitt hjärta svämmar över av kärlek till detta gåtfulla barn.

Denna prinsessa som just jag har lyckan och förmånen av att få leva tillsammans med. Som just jag fått gåvan att tillbringa resten av mitt liv tillsammans med. Som just jag har fått möjlighet att lära av.

Visst är det jobbigt många gångar. Och visst vet jag inte alltid hur jag ska göra för att komma vidare. Och visst önskar jag många gånger att det inte vore som det är.

Jag önskar av hela mitt hjärta att jag kunde lyfta bort funderingarna kring ifall fönstret på bussen skulle gå sönder för då skulle hon trilla ut, från hennes axlar. Att jag berättar att fönstret inte kommer gå sönder hjälper ju inte. Hur kan jag veta det? Det skulle ju faktiskt kunna hända den här gången, rent realistiskt alltså.

Jag har åkt buss tillräckligt många gånger för att veta att fönstret inte kommer gå sönder av att bussen kör. Det har inte hon och hon måste skaffa sig den erfarenheten den långa tunga vägen, med oron som ständig följeslagare. Att jag berättar hur världen fungerar hjälper inte för henne. För henne är den egna upplevelsen och erfarenheten det enda som spelar roll. Om det inte är uppenbart konkret som ”hur sitter fönstret fast i bussen” och ”hur kommer det sig att vi kan öppna dörren mamma” och jag då kan peka på gångjärn och annat handfast.

Visst önskar jag att hon slapp denna oro och allt det svåra med att komma ihåg vad man gör när man har varit på toaletten. Att det är för många saker att hålla reda på när det är mer än fyra saker åt gången. Oavsett om det är att 1: torka sig, 2: ta på sig byxor efteråt, 3: tvätta händerna och 4: stänga dörren efter sig när hon är klar. Det är det minst två saker för mycket och hon undrar ”varför måste just jag göra allting” varpå jag svarar att det är hon som ska byxorna på sig och det är hennes händer som är smutsiga. Inte mina.

Men nu är det inte så. Nu lever hon med denna oro över att inte ha kontroll och det enda jag kan göra är att hjälpa henne genom att förbereda, förklara och svara på hennes frågor med en outsinlig källa av tålamod.

Dagar som denna har jag allt tålamod i världen för att ta henne igenom det hon har framför sig. Det som andra säger är så spännande, är i detta speciella barns värld allt annat än just spännande. Det är läskigt, det är oförutsägbart och det är en massa ljud överallt.

Hon önskar att hon åkte bil bara med mig ”det vill jag göra nästa gång mamma” för då skulle hon kunna prata bara med mig. Jag undrar vad hon menar, för vi pratar ju inte med någon annan.

Nej, men alla andra pratar här.

Än en gång förstår jag hur alla ljud påverkar henne så att hon inte kan koncentrera sig och blir trött. Jag tänker att jag önskar vi kunde flytta någonstans där det är lugnt och stilla, nu på en gång. Jag vill ta henne till en tyst och stilla plats, långt ifrån oförstående människor som vill att hon ska passa in i en form. Att hon ska vara som alla andra. Långt ifrån personer som inte låter henne vara denna underbara och fantastiska varelse som bara hon kan vara. Långt ifrån personer som inte låter henne få vara speciell och göra på andra sätt än vad som förväntas av en flicka med hög intelligens och ett stort ordförråd.

Det är inte intelligensen som avgör om hon klarar av sin vardag. Det är inte hennes verbalitet som avgör om hon klarar att vara en bra kompis eller att vara på utflykter med fem till femton kompisar en hel dag. Det är helt andra förmågor som behövs för att klara detta.

Prinsessan har många styrkor och förmågor. Men att förstå hur man är en bra kompis, att se och förstå osynliga regler och gränser samt att sålla bland intryck tillhör inte hennes starka sidor.

Det är dagar som idag, som mitt hjärta svämmar över av kärlek till detta underbara och speciella barn. Hon är som hon är och jag är oändligt tacksam över att få ha just henne i min närhet. Med svagheter och styrkor. Hon är min prinsessa. Bara min prinsessa.

Annonser

14 thoughts on “Dagar som denna – en oövervinnerlig kärlek

  1. Men så underbart skrivet, å så många tankvärda ord. Denna underbara Prinsessa har fått upp mina ögon och insett att alla tänker inte lika. Många kloka ord å mycket bra att ha med sig när man jobbar med barn.

  2. Oj så fint skrivet! läser klart med tårar i ögonen och känner att små prinsessor och prinsar som dessa bara måste man älska.

  3. Visst känner man stolthet över sina barn, kanske en speciell stolthet när barnen är unika. Ja, ja alla ÄR ju unika men du förstår hur jag menar hoppas jag. Livet blir mer spännande då. Och alla vi föräldrar är starka och vill våra barns bästa. En sorg sänker oss inte, en orättvisa får oss att kravla upp ärmarna. Men vi får inte heller glömma oss själva. Vi är deras största trygghet. Har du förresten sett filmen ”otroligt högt & extremt nära” (jag är lite osäker på titeln) med Tom Hanks?

    • Tack Åsa!
      Jo, jag förstår hur du menar.

      Har just genomlidit en härdsmälta och en situation som visar den stora bristen på empati. Och det är så svårt att förstå den delen när hon andra gånger kan vara alldeles fantastiskt empatisk.

      Filmen har jag inte sett. Låter som jag ska leta reda på den?

  4. Pingback: Otroligt högt och extremt nära | rosa prinsessan

  5. Pingback: Otroligt högt och extremt nära | rosa prinsessan

  6. Tårar i ögonen har jag när jag läser. Känner igen, känner igen, känner igen så oerhört mycket. Både i henne (tänker på min egen dotter) och i dig (tänker på mig själv). Njuter av att läsa skall du veta.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s