Välbehövligt, men ack så svårt – Att pausa

bild lånad från nätet

Det finns en person som varit där jag och många med mig är idag. Hon var där för fler år sen, än jag vågar tänka att vi har framför oss med tuffa år. Att leva med barn som har svårt att fungera utifrån de normer som förväntas, frestar på ork, tålamod, hälsa och närhet till ”normalt” umgänge.

Det går inte att vara spontan och åka bort på middag hur som helst. Om vi lägger till att vi, utöver omställningar och rutinbundenhet för att fungera, också har födoämneskänsligheter, så bjuder vi inte precis in oss till andra längre. Vi längtar efter möjligheten att bo större så att vi kan bjuda hem vänner när det passar oss. Då har vi möjligheten att styra och få det som det passar oss och våra barn.

Att ha ett barn med svårigheter är inget som plötsligt går över. Att vips har barnet mognat och plötsligt är det lätt med sånt som tidigare varit svårt. Den person som jag tillägnar detta inlägg, har erfarit hur det är i betydligt fler år än jag, och vet att det är viktigt att spara på krafterna. Ta en sak i taget. Gå långsamt fram. Inte kräva för mycket, varken av sig själv eller av barnet.

Den här npf-mamman har stöttat och peppat mig i flera av mina frågeställningar genom den senaste tiden och jag är tacksam över att hennes mesta råd är: Tryck på PAUS. Ibland behöver jag trycka på PAUS och vila, inte ta ut allt i förskott, göra jobbet åt någon annan osv osv. Listan över skäl till att någon gång ibland trycka på PAUS kan göras lång. Det är bara ett problem.

Vart f-n sitter den där PAUS-knappen någonstans?

Det vore skönt att ha en instruktionsbok till mitt inre ibland. Kanske skulle det bli lättare att vila i hela alltet då. Att lita till att det blir bra, att nästa utredningsteam kommer att se och förstå, att förskolan ser och förstår mer än de säger och att Prinsessan med tiden kommer få den hjälp hon är i så stort behov av. Min hjärna går på högvarv. Det har den alltid gjort med något. Tills det blivit tråkigt eller av olika skäl ointressant. Då går jag vidare till något annat. Min hjärna är också lösningsorienterad (även om jag många gånger ser ”katastroferna” framför mig) och letar hela tiden efter nya sätt att göra, förenkla och förbättra saker på. Varför göra det svårare än nödvändigt liksom. Det är så min hjärna fungerar och då är det inte så lätt att pausa och luta mig tillbaka. Jag måste ha ett alternativ att fylla tomrummet med.

Hur gör du för att pausa?

Annonser

One thought on “Välbehövligt, men ack så svårt – Att pausa

  1. Min hjärna går på högvarv dygnet runt känns det som. Ibland är det nästan jobbigt att jobba med samma sak som jag har hemma. Men hemma är det inte lika tunga funktionshinder. Inga lyft! Men hemma har vi mer npf problem men killarna är rörligare!! Vet inte vilket jag tycker är jobbigast. Jobbet kan man stänga av efter 16…men oavsett tid på dygnet så finns ju barnen i tankarna till o från.
    Jag brukar ”pausa” på vägen till eller från jobbet, då är det bara JAG i 1 timme…finns det tillfälle brukar jag låsa in mig i badrummet & ta ett bad. (händer inte så ofta).
    Kram!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s