När syskonet hamnar i skymundan

Apropå det där med syskon. I npf-bloggosfären har Tina m.fl. en idé om temaveckor. Just denna vecka är temat syskon. Jag fortsätter på temat lite och skriver om lillebror från start fram tills nu. Tankar som jag haft och snabbt slagit undan, eftersom han fungerar så otroligt bra. Åtminstone om man jämför med hans fina otroligt förändringskänsliga och trotsbeteendeaktiga storasyster.

Precis som jag skrev i förra inlägget om att ge syskonen uppmärksamhet, är det ju precis det som är problemet. Det finns varken tid eller utrymme till att ge småsyskonet (som det är i vårt fall) samma uppmärksamhet som syskonet med svårigheter har. Det är inte bara det att det är ett småsyskon som av naturliga skäl får hänga på sina storasyskons intressen och aktiviteter. Det här är något helt annat. Snarare det omvända. Håll dem ifrån varandra om det går och när det blir absolut nödvändigt, skydda syskonet från slag.

Ett par exempel:

    Det är dags för tandläkarbesök. Prinsessans tredje och Prinsens första. Sköterskan tycker vi ska ta båda på samma gång. ”Det brukar bli bäst så”, säger hon. Det tror jag inte, svarar jag och bokar två olika tider.
    Jag är ensam hemma med barnen. De kollar på teve. Båda är nöjda, tills Prinsen tröttnar börja köra med sina bilar. Jag får dåligt samvete över att jag inte stimulerar honom med någon lek och tar fram lego, doktorsväska, kulbana eller vad vet jag, och vi börjar leka. Lillprinsen verkar nöjd över uppmärksamheten. Prinsessan slutar vips med sitt tevetittande och två sekunder senare (eller kanske 30) är det bråk. Det slutar med att hon markerar och ger honom ett knytnävsslag på huvudet. När jag efter en halvtimme förhoppningsvis lyckats lugna det barn som slagit (ja, ”offret” får liksom vänta på sin tur), är de sen separerade med olika aktiviteter, den ena i vardagsrummet, den andra i köket. I bästa fall. Eller så har de fått varsin skål med frukt och är ”placerade” framför teven. Igen.

    Bus och gos med Prinsen på egen hand går utmärkt utan bråk från storasyster, men all form av annan lek genererar bråk, fortare än fortast.

Som syskon till ett barn som inte fungerar optimalt, hamnar man också i skymundan för vad vi som föräldrar har tid att notera. Kanske också att stimulera. Men så har jag hört någon gång att barn lär sig i den takt de ska lära sig, det går inte att skynda på dem osv. Jag vet inte hur väl det stämmer eller om det framför allt gäller när de är mindre, om det hänger med några år upp i åldrarna osv. Så jag har väl tänkt att han lär sig det han lär sig ändå, och eftersom han fungerar i övergångar, ögonkontakt, kommunikation osv så har jag känt mig ”good enough” där. Det går bara att göra så mycket som det går.

Nu har lillebror börjat på ny förskola och jag har träffat hans pedagog för att stämma av hur det gått den första tiden. Vi förberedde oss hemma på vad vi ville prata om. Jag ville säga att vi uppskattar om de berättar om de skulle lägga märke till någon form av avvikande beteende, just för att han hemma hamnar lite i skymundan. Jag hann aldrig säga det. Det kom ändå. Och jag ville helst av allt slå händerna för öronen och säga ”BINGO” (om du minns den reklamen).

Jag förstod alla punkter som hon tog upp med mig, förutom det där med att han ofta säger att han ofta ramlar och säger att han har ont någonstans. Vi enades om att just det beteendet kan bero på att han vill ha uppmärksamhet för att han får lite lite av den varan på hemmaplan. Och då kan vi samarbeta kring det så de ger honom det. Toppen.

När jag nu slår händerna för öronen och ropar BINGO för att slippa höra, så skramlar alla de där små egenheterna som jag noterat och slagit undan genom åren fram och jag kan inte undvika att höra dem, om och om och om igen.

Som jag funkar, är det bäst att få ner dem på pränt, annars blir jag aldrig av med dem. Kanske lugnar jag mig själv och inser att hans beteenden är inlärda från storasyster. Kanske blir det tydligare att även han skulle hamna inom autismspektrum om han utreddes, även om hans svårigheter idag går rätt obemärkta förbi. Och utredning är väl egentligen bara nödvändig om beteenden ställer till bekymmer i vardagen. Dessutom har vi bra verktyg idag och bör kunna hitta fram till fungerande stöd även för honom när det behövs. Även om de är varandras motsatser.

Långt innan tankarna fanns på att Prinsessans ”ligger” inom autismspektrum (kan inte beskriva det tydligare innan vi fått något bekräftat) är det saker jag noterat och funderat över. Men också sen vi började läsa på om autism och genomgått utredning med en massa frågor kring beteenden har jag tänkt men så gör ju lillebror…

  • Redan när han var runt 6 månader, satt han nöjt i sin babysitter och pillade på hjulen på en bil och skrattade hejdlöst åt något som vi andra inte förstod. Hände ofta.
  • Alltid varit intresserad av hur saker funkar och pillar.
  • Specialintresse bilar. Och bilar. Och lite mera bilar.
  • Från början när han kunde gå har han hämtat oss och dragit i oss när han vill att vi ska komma eller han vill ha hjälp med något.
  • Han var sen att komma igång med talet, runt 2 (i jämförelse) och han är fortfarande svår att förstå många gånger.
  • Vid matbordet har det varit lögn att mata honom med något han inte velat ha. Han har bara vänt bort huvudet och vägrat äta. På ett sätt skönt att jag förstått honom, till skillnad från vad vi gjort med hans storasyster som bara skrikit och vägrat.
  • Han ställer gärna sina bilar på rad. Dock lite mer sällan nu än för ett halvår sen.
  • De senaste tre månaderna kanske, har jag noterat att han reagerar på ljud och är besvärad.
  • I våras tog han ofta min hand till hjälp för att peka på det han ville göra.
  • I vintras när det var lite extra turbulent här hemma hade han tydliga ”stereotypa” och upprepande beteenden. Då drog jag ett djupt andetag och ville inte se.
  • Han har affektkramper som i vissa perioder blir svårare och utlöses av bara små fall eller slag.
  • Han har födoämneskänsligheter.
  • Han är sällan still, har alltid varit igång med sina fötter eller händer, är grym på att lägga pussel och jag har tidigt noterat hur han verka se samband som jag inte trott man kunde i hans ålder (=intelligent) och han går undan när det kommer kompisar och vill leka. Vill leka för sig själv.
  • .

    Ja, listan kan göras lång, jag ska inte tråka ut er mer med hans egenheter. Men kanske kan bloggen komma att utökas från Rosa Prinsessan till Kungadömet eller nåt i den stilen. Mannen och jag har ju våra egna små egenheter, så att våra barn skulle ha det är ju egentligen inte alls så konstigt. Tur att vi har humorn i behåll och kan skratta åt det.

    En stor eloge till DIG som tar dig igenom mina långa inlägg. Jag ser att ni blir fler som läser och jag är glad att det jag skriver om fångar ert intresse. Mer och mer inser jag att en vardag som vår, inte är helt ”normal” (vad nu normalt är). Kan jag hjälpa någon att förstå mer om sig själv, sitt barn eller en väns tillvaro så har jag gjort något bra med min dag. Och då är jag nöjd. TACK!

    Dela gärna min blogg med andra, om du tror den kan vara till nytta för någon. Men jag behåller gärna min anonymitet tills vidare.

    Annonser

    2 thoughts on “När syskonet hamnar i skymundan

      • Tack. Nej det behöver inte betyda något alls. Saken är den att det är många frågor under utredningen som jag tänkte på passade in hos honom. Som kanske inte var så frekvent, men som stämde bättre in på honom än på Prinsessan.

        Fast kanske är det den där skillnaden på att det är forskningen på pojkar som utredningarna utgår ifrån. I så fall är det ännu mindre konstigt när jag tänker efter….

    Kommentera

    Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

    WordPress.com Logo

    Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

    Twitter-bild

    Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

    Facebook-foto

    Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

    Google+ photo

    Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

    Ansluter till %s