Att ge de små syskonen tid och uppmärksamhet

20120907-100206.jpg

Familjens stora glädjespridare är precis klar med inköpen.

När man har ett litet syskon till ett barn som fungerar lite sämre än ”normalfungerande” barn, så får tyvärr syskonet ofta stå tillbaka. Få vänta på sin tur och alltid vara den vars önskemål och behov kommer i andra hand. För om stora syskonet med svårigheter inte fungerar, får utbrott, låser sig osv, så är det få saker som fungerar vid sidan om tills man har fått det stora syskonet att lugna sig, släppa sin låsning. Om det är genom att ”börja om från början”, ge belöning, dela på barnen eller vad än man kan tänkas behöva göra för att stilla situationen har mindre betydelse. Det lilla syskonet får snällt vänta på sin tur ändå.

Samma sak gäller förstås olika rutinsituationer där förväntningar och krav är olika på barnen. I den bästa av världar skulle jag tycka att det gäller för båda barnen att sitta vid bordet och äta mat. Och gärna så där som jag så ofta hör de få gånger vi äter med andra barn och föräldrar i närheten. ”vänta tills X är klar, då får du gå”. Det var länge sen (läs 2-3 år sen) som jag inte höll kvar en kompis vid bordet så länge Prinsessan åt. För då skulle de aldrig bli klara. Jag visste ju också att Prinsessan inte gick ifrån bara för att kompisen var klar. Hon ville ju äta sin mat, det var bara så svårt att koncentrera sig.

Nu är det inte så i vår familj. Lillprinsen hämtar jag ofta tillbaka och sätter på stolen när han tycker att han ska springa iväg. Han accepterar det, även om han inte gillar det. Prinsessan låter vi gå, för skulle jag hämta henne, springer han också, och sen tar det allt från en halv till en hel timme innan vi har något barn till bordet igen. Så, det har vi helt lagt ner. Alla mobiler och tänkbara signaler är också avstängda när vi äter, för kommer nåt som ”stör” så är måltiden över.

Det där lilla syskonet då, som alltid så tålmodigt får vänta på sin tur, som inte erbjuds lek med kompisar, som får stå tillbaka, som ser att storasyster får en massa saker och inte han. Det smärtar mitt hjärta när det är så, för jag kände det själv så som lillasyster. Jag fick alltid allting sist. Jag fick alltid vänta och ingenting blev någonsin någon överraskning eller att jag fick först. Som till födelsedagar och sånt tänker jag på då. De där ”speciella” födelsedagarna när storasyskonet fick något speciellt, jag visste ju precis att när det var min tur, skulle jag få samma sak. Hur kul var det på en skala?

Eftersom Lillprinsen är den där lilla, tålmodige och otroligt förstående lillebrodern som han är, gör jag det viktigt att han också får sitt. Jag pratar massor med honom hur bra han är, vi busar och gosar i kubik och kvadrat och han älskar det. Lika mycket som jag. Och är det något vi får ha för oss själva så är det det. För där är Prinsessan SÄLLAN intresserad av att vara med. Jag får honom också ofta att hjälpa mig i köket. Packa upp kassarna eller blanda smet eller vad det är vi ska göra. Tar vi däremot fram någon leksak och bygger eller pysslar med så är hon där direkt och det blir ”fel” och det bråk.

20120907-100104.jpg

Hjälper glatt till att packa upp. Sakerna är lite svåra att nå bara…

I helgen ska jag träffa en nyvunnen vän och hennes familj. Jag tar med mig Prinsen för att få en chans att verkligen få umgås och inte bara hjälpa och stötta eller vara på min vakt med Prinsessan hela tiden. Men lika mycket för hans skull. Att HAN får vara den som kommer iväg och får göra något roligt.

Först var jag rätt orolig över hur Prinsessan skulle ta att han fick åka med mig och inte hon. Hon har åkt med Mannen förut och då har vi varit hemma, men då är ju HON iväg på något och bryr sig inte om att jag inte är med. Vi la upp det så att Mannen gav henne en pysselbok (som jag köpt för passande ändamål) och pratade om att de skulle ha mysfredag tillsammans osv. Sen sa han att jag och Lillprinsen skulle sova borta. ”Åh, vad lugnt och skönt det blir här hemma då!” blev hennes svar. Sedärja, då var inte det något problem. Skönt. Hoppas det blir lika när jag åker själv och Prinsen också är kvar hemma senare i höst.

När jag i morse förberedde Prinsen på vart vi skulle, vilka vi ska träffa, när jag ska hämta honom på dagis osv, så slogs jag, igen, över hur han förstår saker. Han upprepar inte bara det jag säger och ska åka NU NU NU. Klart han gärna vill åka på en gång och undrar, men han accepterar läget och pratar om barnen han ska träffa, att vi ska åka bil, att jag ska ta med bilar till honom osv.

Det som däremot förvånar mig är att han säger ”vill åttå ha kema” och pekar på skrivaren att det ska komma ut där. Jag vet ju att han inte behöver det, för han förstår ändå. Framför allt så klarar han sig fint utan ett bildschema över dagens händelser. Han är flexibel och följsam.

Men, med tanke på det jag började inlägget med, att vara småsyskon till någon som alltid får allting först och som man hamnar lite i skymundan av, så är jag lyhörd för vad han ber om. Han må klara sig fint utan ett schema med bilder över dagen, men om han ber om det ska inte jag vara den som talar om att han inte får, bara för att jag tycker att han inte behöver. Han ser ju att storasyster får, så då är det väl så det ska vara tänker jag. Och självklart underlättar det även för honom, även om det nog mest är en rolig grej.

Därför fick han såklart ett eget litet schema över dagen så han skulle bli glad.

20120907-095945.jpg

Dagschema jag smidigt tog fram och skrev ut från http://www.pictogram.se

Han är så lätt att ha med så jag tror banne mig att jag kommer att komma hem utvilad i morgon 🙂

Annonser

One thought on “Att ge de små syskonen tid och uppmärksamhet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s