Oro inför utflykter, och den annalkande utredningen

Idag känner jag mig lite ledsen och ensam. Misstänker att det är den där pms:en som spökar igen. Det slår aldrig fel. Saken är bara den, att oavsett om jag vet vad skälet är, så är ju känslan lika verklig ändå. Den går liksom inte att ta med en klackspark, oavsett om det är någon liten hormondjävel som är orsaken.

Det är utflyktsdag på förskolan idag. Prinsessan har nog inte helt kommit in i rutiner ännu så hon har koll i förväg vad som händer dagen därpå. Veckorna som gått har hon haft kommentarer som ”jag vill inte gå på utflykt”, ”åh, men det är bara den här dagen i veckan som det är det väl?” Hon har ändå kommit iväg utan större motstånd. Förra årets apati och totalvägran är långt bort, än så länge.

20120905-110333.jpg

I morse blev hon ilsk på både Mannen och Lillprinsen för att de råkade stå i vägen framför teven.

-ÅHHHH Prinsen, FLYTTA på dig. Det räcker med det där nu. Nu får ni SLUTA stå i vägen för teven hela tiden.

Det var minuten efter att hon fått dagens schema och upptäckt att det var utflykt. Vi pratade om det lite och jag påminde henne om att hon faktiskt tycker att det är kul när hon är iväg.

-Men jag GÖR inte det längre. Jag vill ALDRIG mer gå på utflykt.

Jag tror hon trivs bra på nya förskolan för att hon får vara inne mycket på dagarna. Hon får pyssla med lugna lekar, utvecklas i sin takt med det intellektuella och tillåts leka ensam med ett eller två barn. Hon har, vad vi förstått, valt de yngre barnen framför de barn som hon känner sen tidigare. Varken jag eller Mannen är särskilt överraskade. Det är den tendensen vi sett sen ett tag tillbaka.

Det gör ont i mig när jag hör hur hon känner inför utflykter och uteaktiviteter och jag vet inte hur vi ska ta oss runt det. Eftersom vi gått en del promenader med henne själv i sommar och hon också hoppar mycket studsmatta och verkar vara outtröttlig i det, vet vi ju att det inte handlar om motionen och att hon inte orkar fysiskt. Vi har fått uppfattningen att pedagogen förstått att det handlar om många intryck och har lyssnat på önskemålet att hon alltid ska gå med en vuxen.

Om en vecka börjar de med heldagsutflykter och jag har själv redan ångest över hur det ska gå. De är borta från förskolan hela dagen. De går klockan nio och kommer tillbaka efter mellis på eftermiddagen. Jag slits emellan att hon ska vara med som de andra, så att förskolan förstår. Samtidigt inser jag att sannolikt kommer hon inte visa så mycket mer trötthet än de andra, kanske. Det är vi som märker det hemma, efteråt och inför nästa veckas utflykt.

Jag vet inte om det är undermedvetet som jag vill att hon ska få kämpa och ”trilla igenom” på förskolan för att underlätta för oss i utredningen om en månad. För om allt är anpassat till max, så ges det väldigt få tillfällen där Prinsessan kan ”spela ut” och visa sina avvikande beteenden och hur det blir när det blir för svårt och ansträngande för henne.

Samtidigt kan jag inte utsätta Prinsessan för mer än nödvändigt, bara för att utredningen ska ”gå vägen”. Borde de inte förstå och se hennes svårigheter och färdigheter ändå, oavsett om förskolan inte får se hennes avvikande beteenden och svårigheter?

Det gick bra att lämna henne till slut i alla fall. Däremot ville inte Prinsen bli lämnad utan hängde fast i min famn och ville följa med hem igen. När han ropade Mamma efter mig värkte det i hjärtat. Vill inte han ska vara ledsen när jag lämnar honom. Vill att han ska må bra. Ibland önskar jag få hålla honom i min famn hela dagarna och bara kramas och busa. Han skänker mig sån enorm glädje och kärlek. Han är min prins.

20120905-104603.jpg
Ibland vore det skönt att få gömma sig i en korg så här.

*********

Sen ska sägas att hennes pedagog är helt underbar. I morse ringde hon för att säga att hon glömt informera om en sak som hände under eftermiddagen, så att jag kunde informera Prinsessan i förväg. Så att hon förstår vad ”överraskningar” och förändringar kan skapa, tvivlar jag inte på. Men det gäller att hitta fungerande verktyg på ALLA plan…

*********

Hjälp mig här, hur ska jag tänka? Jag tror rädslan för att utgången ska bli som i våras börjar hänga över mig. Då när teamet inte kunde sätta diagnos, mycket för att vi föräldrar och förskolan hade så olika bilder av hur hon fungerar.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s