Slitet som belönar sig, som skapar tomrum

Det känns som jag har fått ett tomrum efter allt slit jag haft ända sen vi insåg att det inte bara var lite trots och envishet hon ägnade sig åt, vår fina lilla Prinsessa.

Istället för trots är det en inflexibilitet och ett kontrollbehov som yttrar sig genom att skrika och slå om det inte blir precis så som hon har tänkt sig. Det är väldigt sällan det handlar om att bestämma för bestämmandets skull. Visst är det så ibland, när hon är i harmoni och är pigg och mätt. Då kan det lysa igenom att hon vill ha det som hon vill, för att det är coolt att få bestämma.

Oftast är det däremot ett kontrollbehov, just för att om det inte blir som hon har tänkt sig, vet hon inte hur det blir istället. Hon verkar sätta ihop ett samband mellan att om hon t.ex en gång fått äpplet i halvor och det den gången hjälpte henne att ta sig ur en svår situation, så är det just det att äpplet var delat i halvor som gjorde att det fungerade.

Kommer jag nästa gång med ett äpple som är delat i klyftor, även om hon får alla klyftor till äpplet så att det går att sätta ihop som ett helt äpple igen, går det inte alls. Då skriker hon och sparkar tills hennes verklighet får hjälp att bli hel igen, genom ett äpple som är delat i halvor.

Hur som helst, det jag skulle skriva idag, var just det här tomrummet som har uppdagat sig. Jag har kämpat sen i vintras med att få förskolepersonalen att förstå, söka utredning, förstå hur vi skulle få henne klar och iväg på morgonen, hur vi skulle få henne att sitta vid bordet och äta. När utredningen var klar var det att få läkarutlåtande och psykologutlåtandet, hitta ny förskola, eftersom den förra inte förstod, trots genomgång och en handlingsplan och nu inskolning och uppstart på den nya förskolan.

Nu är det tre veckor sen de började och i veckan som kommer är tanken att hon ska gå ”full” dag för första gången. Dvs att jag lämnar kl 9 och hämtar kl 15. Lillprinsen har redan haft dem tiderna denna vecka och det funkar bara fint. Märker knappt ens av att han är tröttare än normalt. Han har visserligen sovit på vilan några av dagarna, så då har han väl behövt det. I gengäld har han varit vaken till 21, vilket blir lite sent för oss, som behöver få ner Prinsessan i varv.

Veckorna hon har gått först till 12.30 och sen till kl 14 har gått över förväntan. Hon har en personal som verkligen förstår. Hon ser nog inte allt vi har förklarat ännu (om hon nånsin kommer göra det). Däremot är det tydligt att hon förstår att det finns en orsak bakom Prinsessans beteende. Att när vi förklarar att hon behöver ett omfattande bildstöd, blir vi inte motarbetade. Hon har istället själv tankar på hur hon ska ge Prinsessan det. Underbara människa!!!

Hon förstår att Prinsessan får betala ett pris om det är något hon ställt in sig på, som sen förändras med kort varsel och utan extra stöd. Detta gör att jag börjar känna mig trygg i att låta henne gå hela dagar. Plus att det blir lite omständigt att först hämta henne, hem och äta mellis, för att sen hämta Prinsen en timme senare. Nu har det funkat bra, men är ingen långsiktig lösning.

Håll tummarna att det fungerar bra i veckan som kommer. Orosmolnet är väl att orken ska ta slut och att hon inte får i sig tillräckligt med mat och energi till maten. Hon har bara petat i maten veckan som gått, ätit en halv potatis och sånt typ. Det har inneburit att hon varit vrålhungrig resten av eftermiddagen och kvällen och inte gjort annat än ätit, vilket inte är helt bra förstås.

Så, vad ska jag göra nu? ska jag våga tro att det fungerar, börja jobba på en gång, eller kanske följa läkarens råd med ytterligare en månads hel sjukskrivning? Det är ju nu jag har börjat kunna andas igen. Däremot är jag vansinnigt trött och vill egentligen bara sova på dagarna, så kanske är det bra ändå med en månad till att i lugn och ro ta mig framåt och planera för framtiden. Jag har ju varit sjukskriven ett bra tag, men det är inte förrän nu, som jag kan känna att min återhämtning har påbörjats. Ljuva känsla.

Det var en person som sa till mig, precis i början av allting.

Du kommer ha det jättetufft, och inte förrän långt senare, när din dotter är äldre och ni fått ordning på allt, när hon har klarat sig igenom skolan osv, så kommer du förstå under vilken otrolig stress du har varit. Det är förstå då, när allt blir lugnt och hon blivit självständig som du kommer förstå hur otroligt jobbigt det varit.

Jag tror jag börjar förstå innebörden av de orden nu. Än är det många år kvar innan vi har kommit dit. Men idag, vilar jag i att den första pressen har lagt sig. Just nu, den här månaden, har vi en lugn situation och jag känner att det är slitet tidigare i år som betalar av sig.

Men tankarna finns helt klart på vad jag ska fylla tomrummet med. Vad ska jag göra nu?

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s