Hur har vi det, på vilken nivå är det, egentligen?

Jag fick en fråga idag om hur vi har det. Och jag tänkte, hur har vi det, egentligen.

Vi har det rätt bra just nu. Vi ligger på en ganska jämn nivå. Prinsessan har varit osedvanligt lugn de två veckorna som har varit. Det är lite så att jag funderar på vad som är fel och när det ska slå tillbaka.

Men så tänker jag på alla anpassningar och vilken nivå vi ligger på i rutiner, stöd med scheman, bilder mm. Hur accepterande vi är i olika situationer och inte ställer så höga krav, och då inser jag att ”nä, vi har inte inbillat oss allting. Hon har svårigheter och just nu, pga allt tid vi lagt ner, så klarar hon det helt okej.”

Men så kommer den där morgonen då hon konstaterar att hennes napp, som hon börjat med i sommar, två år efter att hon slutade med napp som 3-åring (visserligen inte på eget bevåg, utan för att jag sa ”stopp nu räcker det”, typ), att nappen gått sönder för att hon bitit på den.

Jag talar om att en trasig napp får hon inte sova med på natten, för det är farlig (om hon skulle svälja biten som hon biter av). Hon blir alldeles förtvivlad. Jag försöker förklara att vi köper en ny. ”Det går inte, för den köpte vi inte här där vi bor, den köpte vi när jag och pappa var hos kusin X)”. Jag säger att samma affär säkert finns här och att vi kan köpa en ny ändå. ”Det går inte. Hur ska vi då göra med den här nappen? Hur blir det med asken som den har legat i då?” Jag: Menar du att den asken blir ensam om vi slänger din napp? P: Jaaa, vi får inte slänga min napp. Jag måste ha den här nappen.”

Ja ni fattar säkert hur det fortsatte.

Jag har därför idag, varit runt på flera Apotek och letat likadan napp. Det var inte så svårt att hitta en likadan napp (känt märke och kostar förstås sina beskärda 69:-), saken är den att det såklart måste vara samma mönster på den också. Det var lite knepigare. På tredje stället hittade jag den.

Nu får vi tvätta den gamla och hoppas på att hon kan med att lägga den i en ”spara-låda” så att hennes barn kan ha den när de är små. För så är det med det mesta som inte längre kan användas. Inget får slängas. Har jag något som hon tycker om, vill hon ha det när hon blir stor. Är det något hon har, kan lillebror ha det när han blir större, eller så ska hennes barn ha det när hon får barn.

På den nivån är det. Det går inte bara att köpa en ny napp av samma märke, det ska vara samma mönster också.

Eller, säga att du är trygg på trottoaren. Här kör inga bilar, bilarna får bara köra på vägen (varpå en bil precis bakom oss ska köra in på en innergård och såklart kör upp på trottoaren. (hur lätt är den regeln då att förstå).

Eller, att en cyklist på gång/cykelvägen ser henne och cyklar på andra sidan, så hon behöver inte springa panikslaget fram till mig, det räcker att hon ställer sig vid sidan om för att hon inte ska bli påcyklad.

Eller, att bussen inte kan köra på henne när hon står på slänten ovanför busshållplatsen. Trots att hon står på ”bussens sida” om staketet.

Hon ser helt enkelt inte de där osynliga gränserna. Hon har inte varit med om det tillräckligt många gånger för att kunna lita på att cyklisten inte cyklar på henne, hunden inte kan slita sig från ett koppel. Många koppel kan ju dessutom förlängas, så hur pålitligt är det egentligen?

Med vetskapen om dessa rädslor så att vi kan parera, förbereda och prata om det som regler, osynliga linjer etc. så har vi det ganska bra. Just nu. Hoppas det håller sig så ett tag, så vi får vila och hämta kraft för nästa steg.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s