Empati och följsamhet?

På väg hem från förskolan. Prinsessan i vagnen med springcykeln på styret. Lillprinsen springer glatt, som vanligt.

Vips så stupar han och slår sig. Den här gången så att han krampar, igen. Det är ofta nu (i våra mått mätt), säkert en gång om dagen. Han kommer rätt snabbt tillbaka, kanske tack vare att jag blåser in luft i munnen på honom.

Som vanligt blir han väldigt ledsen och trött efteråt. Jag ber Prinsessan kämna sin plats i vagnen och sitta längst fram så han kan få vila ordentligt tills vi kommer hem.

Nix pix i lingonskogen. Min dramaqueen (ibland vill jag gärna kalla henne det fast att jag förstår att det kanske inte är det som det handlar om) börjar gråta, högst av dem två och tycker livet är orättvist. Hon har inte fått sitta där på hela dagen och hon är faktiskt jättetrött.

Att sätta sig in i det lilla faktum att lillebror haft en affektkramp och slutat andas och att hon kan ”låna ut sin plats” till honom den korta vägen, finns inte på kartan.

Lillprinsen vill hem och tröttnar till slut. Han vill sitta där fram så att vi kommer hem nån gång. Att bära honom och skjuta trehjuling med 22 kg Prinsessa och springcykel på i uppförsbacken, var minst sagt lite knepigt så det var jag tacksam för. Synd bara att det är han som får ge sig jämt.

20120820-132114.jpg
Den här varianten har vi, även med syskonsits, men den har vi sällan på eftersom en av dem på korta sträckor, kan sitta på fotstödet. Det går alldeles utmärkt, förutom att vagnen blir mer trögstyrd då.

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s