Känslorna hopar sig så att inget kommer ut…

Sitter hemma vid köksbordet med en latte. Tyst i lägenheten. Ingen man. Inga barn.

Jag borde njuta av att äntligen få en stund för mig själv, om än kort. Ändå gnager oron i magen.

Känsliga dagar. Mycket som snurrar. Massor jag både vill och skulle må bra av att skriva om. Och så är jag så mentalt slut efter bara några dagar med förskolestart så jag får inte ur mig någonting. Inga samtal som måste ringas blir ringda. Inga formulär och papper som ska fyllas i blir ifyllda.

Tiden de är vakna går endast åt till att vara med barnen och när de äntligen sover till att förbereda bilder så hon får möjligheten till lite mer lugn inombords. Och så att sova de timmar jag hinner. Jag vet och fattar att jag inte kan leva så någon längre tid. Och just nu är jag så uppvarvad så jag har svårt att varva ner och slappna av.

Det kan låta enkelt att bara sätta barnen framför teven en stund eller sysselsätta med en annan aktivitet, så jag har en chans att gå undan och skriva av mig. Eller, att tömma diskmaskinen så vi kan hitta fram till diskbänken igen. Och dagar som igår var inte ens det möjligt. Jag fick inte ens chans att stuva in de sista glasen så jag kunde starta diskmaskinen utan att något hände i vardagsrummet. Till slut gav jag upp och slog mig helt enkelt ner med datorn i närheten av dem.

Lillprinsen kom upp bredvid mig, lånade min iPad och en minut senare hade han pillat in långfingret i ett hål i en leksaksbil och vi fick inte loss det. Nästa kaos var ett faktum. Mannen ilade hem och släppte handlingen och vi fick gemensamt klippa upp bilen med en avbitare för att få loss den från fingret. Tack och lov att den var av plast.

Sen var vi alla rätt spaka ett tag. Förutom Prinsessan som var förstörd över att vi förstörde ”hennes” bil och tjatade om mer chips under tiden. Att Prinsen hade ont och var rädd om sitt finger fanns inte i hennes föreställningsvärd. Jo, hon var lite orolig över att han alltid skulle ha hennes bil på fingret.

Nu fick jag i alla fall skriva av mig en aning. Det känns skönt. Nu måste jag ta tag i det lilla jag hinner innan jag ska hämta den minste på förskolan. Hem laga lunch och sen hämta Prinsessan också.

Det är underbart med barn. Eller hur?

20120817-110711.jpg

Advertisements

2 thoughts on “Känslorna hopar sig så att inget kommer ut…

  1. Näe, så kan du inte ha det i längden. Du bränner ut dej och det är varken bra för dej, barnen eller mannen…. Lätt att säga, o jag är egentligen fel person att säga det, då jag känner igen mej själv… Men försök tona ner dina krav på dej själv och be mannen att hjälpa till mer om det går… Kramar till dej !!! Synd att vi inte bor närmre varandra…..

    • Tack Jennie, ja det hade varit trevligt 🙂
      Såklart att jag inte kan ha det så här i längden, och det kommer jag inte ha heller. Alltid värst veckan innan mens (där jag är nu), och jag fattar att det är en stor ansträngnig även för mig att få det att flyta för henne, eftersom det bara är jag som verkligen vet vad som är viktigast.
      Jag har ett möta på G för att få mer hjälp kring bildstödet. Mycket för att mannen också ska få förståelsen för det bakomliggande och på vilket sätt han ska jobba med det. Vi är lite olika där han och jag, som tur är.
      Jag har noterat hur glad hon blir de gånger han kommer med ett schema till henne, att det är just han som gjort det, så det är en nyckel till henes förtroende tror jag. Det dröjer dock några veckor till dess. Men det blir nog bättre med just den biten sen.
      Det är mycket som ska sätta sig innan det kan bli lite lugn i lägret.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s