Beteenden sett från olika håll

Å ena sidan

När de på förskolan efter att jag varit med under en förmiddag säger, ”att det blir lätt lite rörigt om jag som förälder är med henne där och att det är bättre om jag lämnar och går hem” baseras det på beteenden de ser hos Prinsessan.

Jag gissar att de baserar det på att hon har svårt att släppa mig, att hon förhåller sig mer till mig än till kompisar och personal och bara vill vara med mig. Att hon sitter i mitt knä under hela samlingen och verkligen trycker sig emot mig och ibland även gömmer sitt huvud i min famn. Att hon trycker sig nära mig vid lunchbordet och inte ens pratar med barnen som hon faktiskt känner sen tidigare.

Jag antar att de tänker att hon är blyg och att kanske handlar det om att barn generellt har svårare att ta sig in i en grupp om man som förälder är med. Att barn behöver få komma in i det tillsammans med den personal och de kompisar som är där, utan att en förälder finns i bakgrunden och ”håller tillbaka” barnet av sina egna rädslor för att barnet ska misslyckas.

**************************************************
Och å andra sidan

När jag är med Prinsessan på förskolan en dag och instinktivt känner att hon behöver mig där, baserar jag det på att hon nästintill skräckslaget drar in mig i samlingsrummet och trycker ner mig på den plats hon tidigare har suttit på och hela tiden håller sig tätt intill mig där hon sätter sig i mitt knä. En kompis säger ”man får inte sitta i knä här” varpå jag mjukt svarar ”att det är nog okej så länge Prinsessan har mig med här”.

Jag baserar det på att hon hittade en anledning att ta sig ut från samlingen genom att ”behöva” gå och kissa (hon som håller sig i 12-18 timmar när det vill sig). Hon hade säkert noterat att det var andra barn som gick och kissade mitt i samlingen dagen innan. När jag sen tvättar mina händer i, enligt henne ”fel” handfat, låser det sig och jag får efter lite möda till slut börja om från början och tvätta mina händer igen, i ”rätt” handfat. Då kunde också hon tvätta sig.

Jag baserar det på att hon efter en kort promenad med utflykt inte klarar att gå längre när vi ska tillbaka utan hon sjunker utmattad ihop när jag bär henne på ryggen (annars promenerar vi på kvällarna utan problem i över en timme).

**************************************************
Att jag tänker att ovanstående är tecken på att Prinsessan inte är mogen att vara utan mig där ännu är av följande skäl:

  • Prinsessan har ingen lust att hänga med mig eller leka med mig. Med mammor leker man inte. Det gör man med kompisar, eller nåt åt det hållet.
  • Prinsessan är inte den keliga sorten och att sitta i mitt knä gör hon endast efter ett utbrott när hon behöver mycket närhet, eller när hon ska ta Lillprinsens plats för att markera att jag bara var hennes mamma när hon var liten. Eller, om vi har bråkat och hon av något skäl ska vara bebis en stund (detta sker dock väldigt sällan).
  • Prinsessan tar tid på sig att ta sig in i nya sammanhang. Hon letar sina egna strategier, för att hon vet att det är vad hon måste göra. För att lyckas går det åt mycket energi och det blir lättare när förståelsen för vad det är hon tycker är svårt och oroligt, finns inom räckhåll.
  • Prinsessan är en intelligent flicka med ett stort kontrollbehov. Kan hon inte kontrollera sin omgivning hittar hon andra områden som blir enormt viktiga för henne att kontrollera, eftersom hon inför andra inte kan visa att hon inget förstår. Därav krävde hon att jag skulle tvätta mina händer i ”rätt” handfat för att vi skulle kunna ta oss vidare. Ingen vinner på att jag ska ”uppfostra” och ”visa vem som bestämmer”. Jag tvättar därför mina händer en gång till för att inte göra ansträngningen onödigt stor.
  • *********************************
    Jag tänker, att om man inte förstår de bakomliggande orsakerna till varför ett barn med npf agerar som det gör, är det lätt att tro att barnet är trotsig och ”kör” med föräldern för att få visa vem som bestämmer. Det är lätt att tro att det bara är ett blygt barn och att föräldern skämmer bort barnet eller är en hönsmamma för att känslan av att behöva finnas i närheten är stark.

    Att jag fångar in henne och avleder när hon skuttar runt och ”ser” glad ut, beror enbart på att jag ser när det är ett stressat beteende och att hon inte kan förhålla sig till situationen. Att hon behövt något att förhålla sig till, långt tidigare. Att, när hon bara vill vända och springa in till sina kompisar, har hon redan ”stängt av” mig för att hantera att hon måste klara av att vara där själv.

    När jag sen hämtar efter ett par timmar och hon slår det nya pärlhalsbandet i ansiktet på mig och sliter det ur lillebrors hand, för att jag säger att det är dags att gå hem, förstår jag att ansträngningen har varit för hög under för lång tid. Att tiden till ro och avslappning för henne inte har varit tillräcklig.

    *************
    När personalen säger ”det har varit en jättebra och lugn dag” tycker de att allting har fungerat bra, att hon börjar anpassa sig och att hon klarar sig fint utan mig.

    När jag hör att personalen säger samma sak, förstår jag att de fortfarande inte ser min dotter. För lugn, det är hon inte. Hon är en intensiv, kreativ, vetgirig och ganska högljudd tjej som gör väsen av sig.

    *************
    När andra upplever henne som lugn är det nåt som inte stämmer. Antingen går hon till hundra in i sitt pysslande och har bara sitt eget för ögonen, eller så anstränger hon sig till max för att passa in i den miljö som finns omkring henne.

    *************
    När chefen säger att ”hon studsar in här och vill visa vad hon har gjort” tänker hon att Prinsessan är glad över att vara där, men också att hon söker uppmärksamhet (vilket visar att chefen ändå förstår att det finns annat som ligger bakom, kanske mest för att jag berättat så mycket om det).

    När jag hör chefen säga detsamma, tänker jag att hon söker uppmärksamhet (som också är vad chefen säger) men också trygghet. Se mig, förstå mig, hjälp mig.

    *************

    Ett beteende kan så lätt missförstås som något annat. Att personal vill lära känna och ”vill se barnet” innan de sätter in resurser eller anpassningar gör mig lite ledsen och nedvärderad. Att min kunskap och mina verktyg inte är bra nog.

    Som förälder till Prinsessan har jag arbetat 24/7 sen i november med att förstå, anpassa, vara detektiv, prova, misslyckas, prova nytt, lyckas, misslyckas igen, prova något nytt, misslyckas, lyckas. Om vartannat. Om och om igen.

    Sen tillkommer de fyra åren innan vi förstod att Prinsessan sannolikt har en annorlunda hjärnfunktion som gör att hon inte beter sig som man kan förvänta sig av ett nt-barn (normalstört/normalfungerande barn). Alla saker vi har gjort som inte fungerat. Alla väggar vi dunkat huvudet i, alla återvändsgränder vi hamnat i, alla ilskeutbrott och bråk vi hamnat i, just för att vi ville se henne som ett ”normalt” barn och gick efter handböckerna.

    Nu menar inte jag att man på denna förskola endast kommer se henne som ett ”normalt” barn och hantera henne efter det. Men om de bara ser till ytan och det beteende hon visar, kommer vi fortsätta ha samma explosiva och extremkontrollerande barn i vårt hem. Om hon inte får förutsättningar att ha kontroll över sin vardagssituation på förskolan genom tydliga förberedelser med eget schema där det inte får förekomma några överraskningar eller extra ansträngande situationer, så kommer vi ha en utmattad Prinsessa innan julen är här.

    Ve och fasa. Måtte vi få till ett bra möte i veckan och få igenom våra krav på anpassningar INNAN de hunnit lära känna henne. För en av nycklarna till att nå in till Prinsessan är just att ge henne bildschema och tydlig struktur och regler genom bilder. För henne blir en regel tydlig först när den kommer i ett bildsammanhang.

    Och säg inte till mig att det är bra med bilder för alla barn. Visst är det så. Men det är inte samma sak. Inte alls samma sak. Jag har alldeles för många exempel på motsatsen.

    Annonser

    5 thoughts on “Beteenden sett från olika håll

    1. Hej!
      Jag förstår verkligen din oro. Jag är förskollärare men också mamma till en flicka med autism/ADD.

      Om jag drar paraleller till mina erfarenheter från båda dessa sidor, så ligger det en del i att barnen ofta gör som ditt barn gör när en förälder är med i verksamheten. Det blir som ett ingemansland där det blir en osäkerhet om vem som bestämmer och håller i tråden. Är det mamma eller fröken. I denna fråga måste man vara tydlig med alla barn med vad som gäller för att skapa trygghet. Vem bestämmer, mamma eller fröken och när sker skiftet ? I hallen eller utanför dörren vid tex lämning/hämtning?

      Så fort förälderna försvinner och barnet blir tryggt i att du kommer tillbaka, så växer självkänslan och tryggheten som skapar en viss form av tillhörighet i gruppen. Här måste personalen hela tiden vara med som ett hjälpjag för att tolka och förklara vad som sker i verksamheten och i barnens sociala samspel. Inskolningen bör ske med en tydlighet som allt annat i dessa barns värld. Att ha en pedagog som skapar en extra nära relation är extra viktigt för dessa barn. Tryggheten kommer för det mesta, fortare om förälderna skolas ut i en lagom takt med stunder av kanske en fika i personalrummet på 5 minuter till en timma när du åker och handlar. Ju fortare detta kan genomföras ju bättre är det, men det är alltid barnets behov som styr. Om ditt barn är van vid bilder, så är detta ytterligare en sak som skapar trygghet under inskolningen. Det är ju en självklarhet att om det är ett verktyg som fungerar så ska det användas.

      En egen situation som gjorde det väldigt tydligt för mig att jag var i vägen för mitt barns utveckling, var när min dotter ville ha med mig till badhuset när gruppen skulle dit. Hon var som ett plåster på mig och vågade inte vara ifrån mig en meter i basängen! Jag diskuterade detta med pedagogerna som sa att barnet hade ett helt annat beteende när jag inte var med. Det var ju bara att konstatera att jag var i vägen för hennes själständighet i basängen och i fortsättningen hålla mig hemma. I slutet av terminen simmade hon själv och det hade hon inte gjort om jag varit med.

      Att personalen vill lära känna ditt barn utefter verksamheten är helt normalt, eftersom barnet kan vara helt olika i förskolan jämfört med hemma. Som pedagog är det viktigt för mig att barnet får en så likvärdig behandling som de andra barnen så långt det går och då är det enklare att först fokusera på vad som kan hanteras i den ordinarie personalgruppen. Behövs det sedan extra resurser ska det vara en själklarhet att det kommer in efterhand. Mitt råd är att jobba på att få besked från förskolechef att extra resurser är ok om det behövs. Sätt ett datum när ni ska utvärdera inskolningen och vad som krävs för ev extra resurser.

      Att börja förskolan är en omställning för alla barn. Det är en smekmånad till en början, men snart kommer de små liven på att oj, jag ska hit varje dag och då kan det bli en svacka. För våra barn är det en extra påfrestning att börja i förskolan eftersom de inte sorterar bort särskilt många intryck vilket gör att det blir mycket som ska bearbetas när de kommer hem. Detta kan säkert ta sig 100 olika uttryck, men förhoppningsvis lägger det sig efter ett tag.

      Jag vet inte om min berättelse hjälper dig, men min erfarenhet säger att det oftast löser sig om pedagaogerna är lyhörda och det finns en fungerande förskolechef.

      Lycka till!!

      • Tack för din långa kommentar Louise,

        Det är särskilt värdefullt att ta del av dina erfarenheter utifrån pedagogperspektivet.
        Jag vet inte om jag ska svara på lite av det du skriver eller bara låta det sjunka in. Jag är ju inte ute efter att ha rätt, utan bara att genom att formulera mig förstå hur det hänger ihop, både för mig själv och för förskolan. För jag är egentligen inte kritisk i mitt inlägg, det är reflektioner kring varför det kan bli så tokigt i kontakterna med personal ibland, tror jag.

        Jag tror inlägget och mina funderingar grundade sig i att jag känner mig lite orolig och besviken över att de satte upp att hon på endast tre dagar skulle få från 9-11,30 tills hon skulle klara 9-15.

        För mig blev det som att de inte alls förstått hur utmattad hon blir av intrycken och känslan att jag direkt behövde backa på deras tankar kring inskolningen, blev rent psykologiskt en negativ start för mig. Som att jag/vi inte hade blivit sedda för vad vi uttryckte var viktigt redan innan vi i våras tackade ja till platsen. Detta trots att vi pratade om hur trött hon blev under besöken före sommaruppehållen, då hon också bara var där 9-11,30 samt att jag ringde några dagar innan för att få prata ihop oss om hur de hade tänkt.

        Det kanske inte alls är så, jag ska inte ta ut något i förskott, men det blir lite som att de tänker ”vi testar och ser, hon kanske fungerar i rutinerna som de andra barnen gör, och då behöver vi inte göra något annorlunda än för de andra”. Trots att vi berättat just att hon inte visar för vem som helst hur oroligt det är på insidan och vilka uttryck det tar sig på hemmaplan. Nu har vi ju haft en förhållandevis bra sommar med mycket lugn och ro, och vi märker direkt de dagar som hon blir utmattad av intryck. Så att hennes utbrott och explosivitet kommer nu är inget annat uttryck än just att det är för ansträngande för henne på dagarna, hur lugnt det än är i deras ögon. För det var exakt så det var på förra förskolan också och jag får magont bara jag tänker på att det skulle kunna bli samma sak här. Ve och fasa. Det får inte vara så.

        Och jag håller absolut med dig om att man ska sträva efter att alla barn ska ha så likvärdig behandling som möjligt, i den utsträckning det är möjligt. Men just i startskedet hade det varit önskvärt att vi tillsammans skulle pratat om hur inskolningen skulle gå till och att en person tog sig an henne extra mycket, just för att det finns så mycket som vi redan vet fungerar/inte fungerar och vad som är viktigt för att hon ska fungera så optimalt som det går. Just för att det är så känsligt.

        För oss som familj, och kanske främst för Prinsessan och mig, är det så otroligt viktigt att den här starten blir bra, att hon känner att det är roligt att gå dit, att hon får kontroll över sina dagar och inte behöver spendera helgerna inomhus för att hon är helt slut efter en förskolevecka.

        Men som jag skrivit tidigare, vi har ett möte inplanerat i veckan som kommer och pedagogen som är ansvarig för Prinsessan verkar vara både kompetent och intresserad av ämnet och chefen har jag än så länge ett förtroende för, så alla förutsättningar för att det SKA bli bra finns. Det var bara en lite olycklig start med flera incidenter som kolliderade med varandra som gör mig lite extra orolig.

        Jag vill passa på att tacka för alla kommentarer, tips och peppning jag får i den här frågan. Det är enormt mycket värt. TACK!

    2. Hm….jag hade inte gått med på en så kort inskolning. För ett ”vanligt” barn som varit i verksamhet hade det mycket väl kunnat fungera. Vi har barn som behöver ”de 1000 gångernas pedagogik” och det görs inte på tre dagar. Min mening är att inskolningen ska förlängas timma för timma tills ditt barn klarar sex timmar. Under den tiden är det viktigt att du skolas ut så att tryggheten överförs till någon i personalen. JAg håller tummarna för att det kommer att bli bra.

      Kram!!

      • Skönt att höra att du förstår mina tankar och också styrker min känsla av att vara med i verksamheten i mindre och mindre utsträckning.
        Har du förslag på hur jag ska tänka och göra tills vi har vårt möte i veckan. Och vilket förslag ska jag ge när vi pratar i veckan?

        Saken är den, vet itne om jag skrivit det här, att oturligt nog är den person som har kunskapen i spec.pedagogik (samt personlig erfarenhet som jag tycker väger tyngre just här) har semester denna vecka. På ett sätt skulle jag vilja ha henne hemma denna vecka, eller bara ett par tim/dag tills den personen är tillbaka och då göra en ordentlig inskolning på rätt sätt, men mkt personligt stöd, bilder och chanser för henne att få upptäcka lokalerna utan närvaron av alla andra barn.

        Är otroligt tacksam ör dina tips!!

    3. Gå på din magkänsla! Be om det upplägg som du beskriver och be om en 2 veckors period. Gå ett par timmar/dag under denna veckan för att din dotter ska få lära känna pedagoger, barn och lokaler i lugn och ro tillsammans med dig. Nästa vecka ser du till att skola ut dig när ”specialpedagogen” är på plats. I slutet av nästa vecka klarar ditt barn säkert av de planerade timmarna utan dig. Skulle det behövas fler dagar är ju inte det hela världen heller, men ibland måste vi mammor vara lite tuffa och gå även om det blir gråt och tandagnisslan. På sikt blir det oftast bättre om inskolningen går relativt snabbt och inte blir en långfragen process. Blir inskolningen för lång uppstår ibland en osäkerhet om vad som gäller och det skapar en otrygghet för barnet.

      Lycka till!!

    Kommentera

    Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

    WordPress.com Logo

    Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

    Twitter-bild

    Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

    Facebook-foto

    Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

    Google+ photo

    Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

    Ansluter till %s