Kvalitetstid är egentid. Just nu.

Sen förra sensommaren eller början på förra hösten har Prinsessan fått svårare och svårare att hantera när jag inte är hemma. Tidigare kunde jag röra mig ganska fritt och hon reflekterade egentligen inte alls över om jag var hemma eller inte. Det var hejdå, och hej, om hon ens noterade att jag kom hem. Det var inget som någon av oss egentligen reflekterade så mycket över. Vi tyckte mest det var skönt att hon var så trygg att hon inte var bunden bara till mig.

När jag tänker på hur det var då, undrar jag om det var så att hon helt enkelt inte förstod något annat och att hon nu är inne i utvecklingsfasen som små barn går igenom när de leker tittut-lekar (det där att lära sig förstå att man inte försvinner för att man inte syns) och att det är därför det blir så svårt att hantera att jag går hemifrån. Det är bara det att hon inte leker titt-ut eller kurragömma. Detta är förstås helt och hållet min egen fundering utifrån mina observationer av henne på nära håll. Men egentligen har jag ingen aning. Har du någon kommentar på det?

När det blev tufft ändrade vi i alla fall våra rutiner och jag drog ner på en hel del av mina åtaganden för att få en lugnare situation hemma. Kanske blir det bättre om ett tag, tänkte vi och trodde det var en period som skulle gå över. Ack så fel vi hade.

Det har inte alls blivit lättare. Bara svårare att vara hemifrån. Framför allt för mig. Vi är mer rutinbundna och vi behöver vara hemma på kvällarna när hon nattas. Vi har bestämda dagar för nattning och frångå dem gör vi endast i nödfall, eller när det är något som är väldigt viktigt för den ena av oss att göra. I övrigt ser vi till att komma hem till läggningen. För om en är själv hemma med båda barnen, blir rutinerna helt annorlunda och allt blir mycket rörigt.

20120812-194340.jpg

Kvalitetstid för mig

Ibland måste vi ändå komma hemifrån för att få tanka egen vuxentid, jobba, spela golf, skriva, uträtta ärenden etc. Andas frisk luft (läs luft som inte störs av ständiga frågor och pockande på uppmärksamhet) och tänka tankar utan att bli avbruten. Det där som alla föräldrar mår bra av, oavsett man har barn med funktionsnedsättning eller inte.

Det är viktigt för alla föräldrar. Som förälder till barn med npf, är behovet kanske ännu större, just för att belastningen när man är med barnen hela tiden är så hög. Man vet aldrig när det smäller. Det kan vara hur lugnt som helst, och så PANG, så är det något som går fel. (Plötsligt bara råkar hon hoppa på lillebror som ligger i saccosäcken, utan att förstå, eller ens fundera över, att han kanske inte alls uppskattar att få storasyster som är dubbelt så tung över ryggen).

Chanserna till den egna tiden är dessvärre desto mindre, just för att barnen/barnet har de svårigheter som det har. Ibland får jag kommentarer att jag måste göra något som inte har med Prinsessan att göra. Göra något där jag kan tänka på något annat. Där jag får ägna mig bara åt mig själv och mina intressen. Att inte hela tiden ha hennes bästa i fokus. Jag förstår vad de menar och jag förstår att de bara vill mitt bästa. Men de verkar glömma vad som är viktigt för mig, vad mina intressen faktiskt är just nu och vad jag mår bra av.

Just nu är mitt största intresse att få en fungerande vardagssituation. För så länge vi inte har det blir egentiden ändå ingenting värd, eller så är den inte ens möjlig för att oron och stressen hos Prinsessan påverkar oss så pass att vi måste vara hemma. Den egentid jag har, eller tid när jag inte är med Prinsessan, behöver jag därför ofta göra annat som rör familjen, som jag inte har möjlighet till när vi alla är tillsammans.

Det jag just nu har ett stort behov av, och därför faktiskt också mår bra av, är att få prata just om Prinsessan och om hur vi har det. Jag behöver få ventilera, förstå, lära mig nya strategier, hitta verktyg samt läsa om hur andra har det, för att känna igen och känna mig mindre ensam i det jag just nu lever med och kämpar för att förstå mer av.

Om jag inte får göra det, så orkar jag inte heller vara intresserad av någonting annat. Jag måste få tillfredsställa det behovet i mig först, för att sen klara av att ta hand om det andra.

Ibland får jag lust att jämföra den där kommentaren om att jag måste göra något annat också, med en person som tränar flera gånger i veckan, eller kanske till och med varje dag. Jag får lust att säga att de inte får träna så ofta. Att de måste hitta något annat att göra. Att de inte får tänka på när de ska träna nästa gång och hur de ska förbättra sina resultat. Hur tror du det skulle bemötas?

Jag gissar att jag skulle få mothugg om att det inte alls är samma sak, för att träningen gör att man mår fysiskt bra och att det är viktigt för kroppen. ABSOLUT. Jag helt med på det. Men just nu är detta lika viktigt för mig och min hjärna som träningen är för den personens fysiska kropp. Just nu finns varken kraft eller tid till så mycket annat. Även om jag självklart säkert skulle må bra också av det. Men just nu är skrivandet och sökandet efter förklaringar det som gör att jag mår bra och får kraft till att orka. Om jag tvingades (för det är så det skulle kännas) att göra annat, om jag inte själv valt det, skulle jag gå miste om det andra och då blir min helhet inte den bästa.

Säkerligen kommer det inte se ut så här alltid. Vi kommer hitta andra rutiner, strategier och strukturer som fungerar. Både Prinsessan och Lillprinsen blir äldre och vardagen förändras också i och med det. Då kanske vi kan få mer tid till oss själva och ha lättare att göra annat också.

Men just nu, när allt detta är så nytt, är det i den här verkligheten jag lever i, hur bra det än vore att få tid till att göra också annat. Som att träna till exempel.

Vad är kvalitetstid för dig? Och vad är viktigt för dig att göra när du får chans till egentid?

Annonser

9 thoughts on “Kvalitetstid är egentid. Just nu.

  1. Åh vad jag känner igen ! Det där med att prata om, läsa, förstå, älta… Jag behöver det oxå och jag brukar säga att ” Hugo är mitt intresse” så folk ska förstå…. 😉
    Kramar !

  2. Håller med helt och hållet!
    För att alla i familjen ska kunna må bra och få egen tid måste barnet må bra, annars fungerar ingenting.
    Jag har också ett enormt behov av att prata av mig men har tyvärr inga vänner – vi orkar inte längre med den sociala biten på grund av kaoset här hemma.

    Kvalitetstid för mig är att få läsa en bok, gå och träna, gå på museum eller påta i trädgården. Som det är nu har jag inte ens sett på TV på flera månader, vår flicka somnar vid halv ett på nätterna…

    • Tv för oss vuxna existerar knappt heller. När hon väl kommer in i sovrummet runt 22, finns det schema som ska uppdateras och plocka undan (fast det skiterj ag oftast i). När hon sen somnat och den andra kommer tillbaka försöker vi prata ihop oss för kommande dagar och ventilera hur dagen har varit.Mannen är min bästa vän i det här. Han är ju den enda som förstår PRECIS vad det är. Sen har jag ett fåtal andra vänner att prata med om detta, men det blir lite för sällan. Det andra orkar jag inte riktigt med, för det blir ofta ytligt, och det orkar jag inte.
      Det är så lätt att säga att man ska träffa andra och bara ha kul, släppa taget och prata om allt och inget. Men det har aldrig varit min styrka. Jag är bäst på att prata om det som det verkligen handlar om, och då blir det svårt att inte få göra det…

      Tungt att hon somnar så sent. Hur gammal är hon?

      • Precis, de där ytliga samtalen har jag också börjat få svårt med. I mitt fall beror det dels på att jag inte hinner uppdatera mig om vad som händer i den ”riktiga världen” men främst handlar det om jag varken har intresse eller ork kvar för såndant längre. Det blir så krystat liksom…
        Ja, våra kvällar är vansinnigt tunga, det blir absolut ingen tid över till något eller någon annan än henne. Hon är 10 år.

  3. Ibland infinner sig ett mönster i vårt beteende, jag vet att det behövs rutiner men ibland kan det vara bra att göra något helt oväntat för att bryta en negativ spiral. Positiva överraskningar, skrattsjuka, bus, är kanske lite störd då min egentid inte existerat på många, många år! Ha det så bra ni kan och glöm inte att kramas!

  4. Min dotter är mycket mammig och beroende av mig. Detta gör att jag blir bunden till hemmet och egentiden lyser med sin frånvaro. Då och då träffar jag goda vänner korta stunder med bekostnad på dotterns mående. Hon tycker alltid det är superjobbigt när jag lämnar hemmet. För mig är min ”egentid” de stunder jag är ute och cyklar för att uträtta ärenden. Dessa cykelturer är guld värda för mig! Då njuter jag av solsken, fågelsång, blå himmel och att bara få vara. Vår dotter har OCD/Tvångssyndrom men utreds även för Autismspektrumtillstånd/Aspergers syndrom. Vi befinner oss i en mycket tuff process med utredningar och noll privatliv. Då betyder ”egentiden” på mina cykelturer alltmer för mig!
    Fin blogg du har!! 😊 Anna

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s