Svårt med samband, och några hyperaktiva drag

Vi är på landet där jag vuxit upp på somrarna. Nära hav och skog. En massa yta att springa på. Berg, klippor och brygga. Ett perfekt ställe för Prinsessan att rusa av sig på, så länge hon håller sig runt huset vill säga. Klipporna lockar mer och förmågan att lyssna till ett STOPP eller NEJ blir sämre ju senare på dagen och närmare kvällen vi kommer.

20120731-212306.jpg

Vid kvällsmaten är hon inte stilla en sekund och jag matar förstås, som jag, eller Mannen, gjort varje kväll sen i januari när kvällsfil och flingor blev ett bestående inslag i kvällsrutinerna.

Hon provar små barnplaststolar och upptäcker att hon kommer högre upp när hon staplar dem på varandra. Hon undrar varför vi inte kan ta dem med oss när vi åker hem:

Jag: Stolarna ska vara kvar här när vi åker hem.
P: Varför då?
Jag: När vi inte är här är det andra barn som använder dem.
P: Vilka då? (Hon funderar en stund.) Kanske… mormors barn?
Jag: Mormors barn?
P: Ja!
Jag: Öhum. Hur gamla tror du mormors barn är då?
P: Jag vet inte…. (ser mycket frågande ut)… Jag får nog fråga henne sen när hon nattar mig.

Att mormor är min mamma och jag är mormors barn är hon helt på det klara med, åtminstone upprepar hon det nästan varje dag när hon berättar för oss hur det ligger till. Nu är vi på annan plats och vi pratade om det från ett annat håll. Och plötsligt var det inte lika självklart att mormor har två barn, varav den ena är hennes mamma. Sötaste tjejen. Säkert spelade det in att hon också var väldigt trött också.

Hon speedade nämligen igång ordentligt efter middagen och sa redan då att hon ville gå och lägga sig. När filskålen till kvällsmaten började närma sig sitt slut, utmanade jag lite och undrade om vi kunde räkna till tio och hon kunde sitta stilla så länge.

Hon såg finurligt på mig, blev tyst, satt still på rumpan i en av stolarna och viftade med armarna som en fågelunge som lär sig flyga ur boet medan fötterna fipplade på en av de andra stolarna som hon för stunden hade som fotstöd. Vi kom till två.

Det har gått över förväntan i dag i alla fall, trots Mannens och min urusla planering när det gällde lunchpaus och handling. Men än ska jag inte andas ut. Det är i morgon prövningarna kommer. En dag utan någon fast struktur, ingen teve en hel förmiddag och en massa yta att bara springa på.

Prövningen är kanske för oss vuxna förresten, som måste se till att det blir en struktur mitt i allt det fria. Och att dela ansvaret på vem som har kollen, så det inte händer något i närheten vid vattnet.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s