Det finns inga genvägar

Jag fick sån fin respons på inlägget om alla dessa påminnelser. Tack alla för att ni läser och återkommer och för att ni engagerar er! Det värmer och det stärker.

Det var respons dels genom kommentarer i fb-grupper. Sen ringde en vän som jag känt i många år efter att hon läst inlägget och vi pratade länge. Tack älskade vän för den pratstunden! Du vet hur du ska lyssna och stötta. Ovärderligt!

Vi pratade mycket om det här med andras syn på hur ett barn ”ska vara” och de oskrivna regler föräldrar faktiskt också får på sig. Vi ska agera på vissa sätt i olika situationer, annars anses man vara det ena eller det andra.

I den famlande värld, som vi just nu befinner oss i, där vi vet att det ”är något”, men ännu inte har något ”proffs” som genom utredning också har sett det vi ser och bekräftat våra tankar och upplevelser kring Prinsessan, har jag ibland inför andra svårt att stå för det vi anser. För tänk om vi har fel. Inte så att jag inte är medveten om hennes svårigheter och vad hon behöver för att fungera, inte alls. Snarare att jag har svårt att genomdriva det som jag VET är det enda som fungerar. Mitt tålamod blir också mycket lägre när någon annans ögon kan finnas i ryggen. Jag går igång tidigare och jag ställer högre krav på henne, hon som redan har så höga krav på sig själv. Det funkar förstås aldrig, så i slutänden måste jag ändå ge mig. Men på något konstigt undermedvetet sätt är det så jag agerar när det finns andra föräldrar i närheten (som inte har liknande erfarenheter ska tilläggas).

Jag får känslan av att andra tycker att vi överdriver. Det är det förstås ingen som säger rakt ut, men det märks genom kommentarer som ”Är ni säkra på att det inte bara beror på er uppfostran?” eller ”Alla barn är olika och en del utvecklas långsammare”etc.

Jag kan också få en känsla av att andra får uppfattningen att vi bara ser problem med vårt barn genom att vi, fram tills nu, har förklarat för personer i vår närhet hur hon är och hur vi har det, för att vi har velat att de ska förstå. Vissa förstår och lyssnar. Andra (fler) lyssnar men hör inte, vill inte höra. Vill ha kvar åsikten att ”alla barn är olika” och ”så gör mitt barn med”. Från förra förskolan fick jag även slängt i ansiktet att vi bara såg fel i vår dotter. Jag antar att det var för att det bara var det vi pratade om för att få dem att fatta hur hon behövde få hjälp. Om fler tänker så har jag ingen aning om, men varför inte. Om en ”instans” upplever det så, så kanske andra också gör det. Såklart en helt egen tolkning.

Kanske ligger den känslan bara på mig och att jag inbillar mig. Vad tror du?

Däremot kan jag villigt erkänna att det är först efter att vi fick en förklaring till allt det jobb vi haft med Prinsessan sen hon var liten som jag har kunnat börja se HENNE. Alla de små egenheter hon haft, alla funderingar på om hon verkligen är som andra barn, alla turer till akuten då vi trott att det varit något allvarligt då hon plötsligt bara vände om i sitt humör och vi inte fattade något. Alla nätter, alla utbrott och hennes outtröttliga envishet. Hur hon sugit åt sig ALLT hon kommit över och aldrig slutat fråga fast hon fått svar gång på gång på gång. Som vi blivit trötta på hennes beteende och känt oss villrådiga över att ingenting vi har gjort har fungerat.

Det var när vi fick ett namn (åtminstone som vi ser det) och en förklaring till allt detta och mycket till, som i alla fall jag började se allt det vackra i min dotter. Det var när jag fick andra ögon och såg henne för den hon är. När jag började hjälpa henne utifrån ett helt annat perspektiv. Det är först efter det som hon verkligen har kunnat blomma ut i all sin skönhet. Innan såg jag bara det som jag förväntade mig att hon skulle klara av, som jag såg att andra klarade och som hon, som var så tidig med allt, också borde ha klarat av.

Jag minns det som det var igår när jag de första dagarna efter att poletten trillat ner och jag insett att hon är en tjej med svårigheter inom autismspektrum. Jag såg henne gömma sig bakom garderobsdörrar, vilja överraska, vilja gömma sig, smyga bakom dörrar och krypa in i skåp, gömma sig under täcken och komma undan alla krav och förväntningar, på alla sätt hon kunde. Samtidigt sökte hon vår kontakt, bara vi inte tittade direkt på henne. Mina ögon tårades när jag såg henne snurra runt runt och jag insåg att hon var en helt annan person en den jag trott att hon var. Hon var plötsligt så oändligt mycket finare än jag någonsin hade tyckt.

Den dotter jag plötsligt upptäckte var en person med så stort djup och en själ utan gränser. Hon är så vacker. Hon är min fantastiska Prinsessa och jag skulle för inget i världen vilja ha ett annat barn. Däremot önskar jag att jag kunde lyfta bort en del av hennes oro från hennes axlar. Att hon skulle få slippa kämpa så som hon gör. För hon är värd att ses utifrån den glädje, vishet och djup som bara hon besitter. För att se det, behöver man komma henne riktigt nära. Och för att göra det, behöver man möta henne precis där hon är. För att nå in till den hon är måste man möta henne med stor respekt och förståelse.

Det finns inga genvägar.

20120724-234307.jpg

Annonser

6 thoughts on “Det finns inga genvägar

  1. Kära vän!
    En finare kärleksförklaring till din dotter går inte att skriva. Och en bättre mamma än du kunde hon inte valt att ha!
    Många kramar
    Linda

  2. ÅH så fint du skriver om prinsessan och dina egna tankar att göra rätt eller fel, Du är på helt rätt bana låt allt ta tid, låta henne hitta en plats där ni på hennes egna nivå kan hittta saker som stimulerar henne. Kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s