Denna ständiga påmnnelse

Sol, sommar och semester. ”Folk” pratar om att sommaren är så dålig. Sämre än på tuuusen år typ och ska det aldrig bli varmt.

Klart det varit skoj om det varit soligt och fint väder, men va sjutton skulle det spela för roll. Utflykt till en badstrand eller eskapader likt en heldag på Kolmården som varenda familj verkar ha som minimi när barnen fyllt fyra år, ligger så långt bort från vår verklighet.

Vi har lyckats ta oss till Skansen EN gång, totalt. Och det var inte ens den här sommaren, utan för två år sen när Prinsessan var tre och Prinsen var liten och mest satt i vagn. Långt innan vi fattat mer än att livet med Prinsessan var jäkligt krävande stora delar av tiden alltså.

Kommentarer som ”det är normalt i den åldern”, ”alla utvecklas olika” och ”det kommer nog för henne också så småningom” (som var den senaste i raden av alla kommentarer vi fått det här året) gör mig så less och jag känner mig misstrodd. Jag fattar att de som inte lever nära oss eller har egna erfarenheter med barn som kräver lite (eller mycket) extra, inte förstår hur det verkligen är och att de säger det för att de tror att det ska kännas bättre.

Men när en i min familj (som levt sitt liv i stort sett utan en direkt närhet till mindre barn) säger ”det kommer nog för M också”, när vi pratade om att Prinsen (2,9 år) förstår saker, drar slutsatser och lyssnar på tillsägelser som Prinsessan, 5 år, fortfarande inte gör, fattar jag inte hur personen inte kan förstå att när vi pratar om att Prinsessan har svårigheter handlar det inte om att vi är lata eller fjantiga eller är ute efter andras åsikter. Jag vill bara att folk ska lyssna och kanske ställa en fråga hur det känns då och då. Eller, hur vore det att få lite förståelse över att det måste vara skitjobbigt att ha det så där, någon gång ibland.

När Prinsen sen blir favoriserad över att han är en så trygg och fin kille (vilket han verkligen också är) samtidigt som vi i nästa kommentar får höra hur ilsk Prinsessan alltid ser ut men ingenting om att hon också är en fantastisk tjej. Kanhända har hon inte direkt visat upp dem sidorna den här veckan, för hon har antingen varit galet intensiv, eller sjunkit in iPadvärlden och tittat på film för att komma undan och behövt vila från intryck. Men ändå. Det smärtar när det ”bara” är det vi får höra. Hon är en alldeles fantastisk tjej, men man måste låta henne få visa dem sidorna också, vilket vi lättast gör genom att anpassa så det blir bra för HENNE.

”Den ständiga påminnelsen” jag syftar till i titeln på inlägget är ändå alla utflykter och resor som jag ser och hör att andra familjer gör. Det delas bilder på facebook om än det ena än det andra. Självklart är inte allt så lyckligt som det ser ut (tror jag i alla fall) på en eller två bilder som man visar upp. Alla familjer har sina baksidor och jobbiga dagar.

Men bara att de klarar av att ena dagen besöka Liseberg och två dagar senare en helg på Kolmården (eller vad det nu kan vara), påminner mig om hur begränsade vi är i år. Kanske blir det bättre med tiden och att hon mognar och klarar av mer. Men att ta henne till Gröna Lund i år ser varken jag eller Mannen som ett rimligt alternativ. Hon var helt slut över en tur med buss och tunnelbana till stan för att leka i en lekpark två timmar häromveckan. Att sitta vid ett bord och äta när vi är fler än fyra vid bordet är otänkbart, så hur skulle det fungera att spendera en vecka på landet tillsammans med syskon och kusiner?

Nu är det så här det ser ut för oss och vi kan ändå ha det riktigt bra med att bara ta en tur till badhuset (även om hon blir påverkad även av den ansträngningen) eller en kort utflykt med ett av barnen i taget, bara vi accepterar att det är så det är och att Prinsessan inte själv tjatar och kräver en annan typ av utflykt. Men ibland smärtar det mer än annars.

Annonser

9 thoughts on “Denna ständiga påmnnelse

  1. Jätte bra skrivet!
    Det är inte många som skriver om sådant som du!
    Och då för det jätte bra!
    Tack=)
    LILLA H
    Ps.Hoppas du inte missförstår något!Ds.

    • Jag missförstår inte alls, tror jag ;-). Förutom att det ser ut som ett par av orden har ”rättstavat” sig själva 😉

      Kul att du tycker om det jag skriver. Tack! Det är en balansgång mellan att vara personlig och privat och samtidigt inte lämna ut mig och oss allt för uppenbart. För mig ger det mycket att skriva ner mina tankar och responsen jag får både här och i olika npf-forum över att andra känner igen sig spelar så stor roll. Det gör skillnad att känna att vi inte är ensamma om hur vi har det.

      Sen blir jag också glad om det jag skriver kan hjälpa någon annan att känna sig mindre ensam. Eller, någon som kanske inte vet hur det är och har en vän i min situation, att förstå hur det kan vara och kännas och kanske kunna hjälpa och stötta ur en annan synvinkel.

  2. Hej igen!=)
    Tack för svaret!
    Jag har inte sådana svårigheter som Rosa…
    Men har läs och skrivsvårigheter!
    Ska inom de nämarte året utredas för ADD-ADHD!
    ( Jag ”har” säkert ADD.)

    Snälla,snälla kan du skriva något om adhd!
    För du beskriver så himla himla bra!=)

    • Vad glad jag blir att du gillar det jag skriver så att du ber mig skriva om något annat.
      Jag söker utredning för mig själv också, ADHD verkar rimligt utifrån de skattningar jag gjort hittills, men känner också igen drag från Aspergers. Vi får se vart det landar med kötider och så.

      Jag återkommer med inlägg om det.
      kram

  3. Lider som alltid med dig. Semesterresor är svårt och att dela dem med andra familjer helt omöjligt. Vi gjorde det förr, åkte till fjällen med andra familjer, det gör vi aldrig om igen. Liten stuga, ny miljö, massa människor, anpassning till andras tider, försök att släta över ”konstiga” utbrott, försök till att förklara något som vi inte själva förstod, vad skulle vi förklara?, känslan av att alla andra tyckte att vårt barn bara behövde en skarp tillrättavisning, den totala förnedringen när ens barn slår en framför andra ”bättre” föräldrar.
    Nu är sonen 7 år och vi försöker anpassa livet och nu även semestern. Sommarstugan vid havet i känd miljö är hans bästa men det finns ju även syskon som vill mer. Vi provar och anpassar det vi kan, vi lär oss hela tiden.
    9 aug ska sonens utredning återföras till oss, efter det hoppas jag att vi ska bli ännu bättre på att hjälpa honom när vi vet mer om svagheter och styrkor.

    • Tack för den beskrivningen Sara. Preciiis så är det. Att hon vevar och slår efter mig och att det enda jag gör (för att inte göra det värre) är att sätta mig ner, och avvärja så gott jag kan. Har jag tur så lyckas jag affektsmitta henne (läs Hejlskov) med humor så hon kommer av sig. Inga tillrättavisningar eller hårda ord. Bara mjukt, lugnt och tydligt säga ifrån och sen trösta. Och sen sätta sig att förklara för barnet, lika lugnt som innan.
      Inte precis vad jag trodde var det man skulle göra som förälder. Men såå mkt större respekt jag både ger och får av mitt barn på det sättet.

      Blickarna och tankarna som ingen säger högt, vad säger dem vid en sån situation??

  4. Pingback: Det finns inga genvägar | rosa prinsessan

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s