Sociala koder och en stund för bara Prinsessan

Nu är det långt sommarlov och vi har möjlighet att dela en del på oss för att båda barnen ska få sina respektive behov tillfredsställda. Det upplever vi att de behöver. Det blir också lättare för oss alla om vi inte gör saker tillsammans, mer än korta turer, för det blir sällan kul för någon av oss… särskilt inte med tanke på Prinsessans behov av att få vara riktig bebis och att hon säger att hon inte vill ha sin lillebror som jag skrev om igår.

Vi har ofta upplevt att tillfällen då en av oss föräldrar är själv med henne, är gånger då vi lättast når fram till henne och kan prata, åtminstone om något annat än sånt hon har bestämt själv. Det är som att det blir lättare när hon inte behöver se på oss eller när hon inte kan känna våra blickar på henne, för det händer att hon säger till oss att vi inte får se på henne. Det kan också vara att hon får ”vila” i intryck och inte kan pyssla med så mycket annat när vi är ”på väg” någonstans som gör att det är lättare att nå fram.

När Prinsessan och Mannen var borta förra veckan tog de en promenad för att varva ner en stund under dagen. Då insåg vi, igen, hur bra hon mår av det och vilken fin och mysig stund det blir med henne under dagen. Vi har därför nu på försök, en daglig rutin att varje kväll ta en kortare promenad tillsammans med henne. Den andre är hemma och nattar Lillprinsen och får en lugn och fin stund med honom utan tjafs och bråk.

På promenaden igår lyckades jag, i alla fall nästan, att prata om en händelse innan middagen då hon ville bestämma i leken med några kompisar. Det hela slutade med att de andra gick därifrån eftersom de inte tyckte det var kul längre. Prinsessan blev ledsen. Hon skulle visserligen gå in och äta och det kan vara ett skäl till att de andra reste på sig och gick, eftersom de visste att hon skulle gå in, men jag såg situationen lite på håll och förstod vad som hände. Jag förstår att de andra inte tyckte det var kul och valde att avbryta. Samtidigt förstår jag också att det inte är hennes avsikt. Hon har sina ”regler” och särskilt när hon börjar bli trött och hungrig, blir det svårt att gå förbi de regler hon satt upp för att upprätthålla sin kontroll.

Jag försökte förklara att när man leker tillsammans så vill de andra också få bestämma. Att man behöver turas om och att det inte är kul när det bara är en som talar om vad man ska göra hela tiden. Men igår var det svårt för henne att förstå det.

-Jag vet inte varför de gjorde så. Det var mina pinnar.

Det gör ont i mammahjärtat att det ska vara så svårt för henne att förstå och att lyssna in de andra också. Hon vill så väl, och hon har så många bra idéer. Hon är en fantastisk tjej som är bra på mycket, men så när hon hela tiden får bakslag med kompisar tycker hon att hon är sämst av alla och inte bra på något.

-Nej, jag är bara bra på en sak. Jag är bara bra på att studsa och att klättra.

Vi avslutade i alla fall kvällen med en av de sällsynt fina stunder då hon skrattade så där underbart från hjärtat när vi myste och jag fick busa med henne lite. En stund att minnas.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s