Insikten om annorlundaskap smärtar

Förlåt om jag tjatar. Men ikväll gör det så ont.

Jag tänker på framtiden, på lillebror och hur det ska bli för honom med Prinsessan som storasyster. Tankarna kring det är ändå inte det som gör ont. Det blir som det blir. Nu börjar vi hitta verktyg för att få det så bra som vi kan. Kanske är det så att verkligheten börjar sjunka in bara och att det är det som gör då ont.

Jag är som jag kanske skrivit innan, själv med Lillprinsen den här helgen då Prinsessan och mannen är hos hans familj. Samvaron själv med lillebror är så ljuvlig så det gör ont att inse hur fint det kan vara att få vara bara med honom. Han hängde i mina ben på förmiddagen, på bus, och upprepade ”ja älka dig, ja älka dig”. Det gör så ont att inse hur lite av det både han och jag får möjlighet till i vår vanligt hysteriska vardag med skrik och bråk från Prinsessans håll.

Mannen och jag har tät kontakt och jag får höra hur det går för henne när de är borta. Det är som jag plötsligt lever i en parallell verklighet där hennes svårigheter egentligen inte existerar. För just nu har jag bara underbare Lillprinsen att ta hand om så jag förstår inte riktigt vad han menar när han pratar om hur aktiv hon varit hela tiden. Att de fick gå ut i skogen och ta en promenad en stund för att hon inte kunde vara stilla i något någon sång.

Men så säger han att han behöver avbryta hennes hoppande på grannens studsmatta och vet inte hur han ska göra för att det inte ska behöva bli ett utbrott. Och med ens är jag tillbaka i verkligheten igen.

Det är så viktigt att hon får chansen att avbryta saker och känna att det går bra, att hon får ladda situationer med positiva känslor. Men det kräver så mycket tålamod och lirkande och idérikedom från vår sida för att hitta det som funkar just vid det specifika tillfället för att det ska kunna bli bra. För självmant kommer hon inte, möjligen om vi väntar ut henne, men då är tröttheten så stor så allt annat blir ändå ”fel”. Och vi vill ju slippa utbrotten och förtvivlan över det, om vi kan.

Jag guidar honom med idéer (vi hade ett bra möte tillsammans i veckan då vi pratade om hur vi ska hjälpas åt).

Säg att nu har du bestämt att det är dags att sluta hoppa och fråga hur ni tillsammans ska avsluta. Ska hon räkna hopp, eller ska ni ställa visuell timer. Hon behöver din styrning. Ger du henne utrymmet så får du aldrig mandat att bestämma över när hon ska sluta. Håll istället tyglarna stramt, hon behöver det, men ge henne chansen att bestämma vilket av två alternativ (måste vara lockande) som hon ska göra sen.

Samtidigt som jag pratar med Mannen om detta, är jag ute på gården med Lillprinsen som springer runt och leker med de andra barnen som också är ute. Samma barn som de leker med flera dagar och kvällar i veckan. Just ikväll blev det också spontanmiddag ute tillsammans med de andra. Jag slås över hur lugnt barnen leker ikväll, det är inga skrik och höga röster. De springer, leker jagalekar, gungar, hittar på idéer och samspelar så fint med varandra. Går lätt in och ut ur lekarna och verkar bara ha roligt tillsammans, i olika åldrar. När mammorna till slut ska ta in sina barn så sätter de sig emot en liten stund, men får springa av sig lite till innan de sen kommer med in. Inga bråk, inga hårda ord. Kanske någon som var lite sur, men inte i den bemärkelsen som jag upplever som vardagsmat från Prinsessan.

Än en gång slås jag av olikheterna mellan barnen, även om alla barn naturligtvis är olika och unika individer.

Annonser

4 thoughts on “Insikten om annorlundaskap smärtar

  1. Hej!
    Det skulle kunna vara jag som skrev ditt blogginlägg, mycket känns igen.
    Jag har tre barn, storebror (7år), lillebror (5 år) och lillasyster (2,5 år). Storebror har just avslutat sin utredning via bup, än vet vi inte resultatet men psykologen har förvarnat att det kommer bli en eller flera diagnoser.
    Har jämt dåligt samvete när jag kommer på mig själv att njuta över att storebror inte är med när vi träffar andra barn och vuxna, njuta av känslan att känna sig som en ”vanlig” familj. Njuta av känslan att höra en konflikt mellan barn och inte förutsätta att storebror är inblandad.
    Tänk att ta de två minsta på en spontantripp till ett köpcenter, handla lite och kanske ta en fika, inget gråt inget skrik alla följer snällt med eller får på sin höjd ett trotsutbrott som gå över inom rimlig tid. Njuta av att han inte är med men ha världens sämsta samvete just för det. Jobbar med att känna att det är okej att hela familjen inte gör samma saker, är inte där än men kanske en dag.

    Men det är också härligt att göra saker med bara storebror, i hans takt där han sätter villkoren. Konflikterna blir färre och vi kan båda njuta.
    Har följt din kamp med prinsessan och jag kan bara säga att jag förstår hur jobbigt det är och önskar dig kraft att kämpa vidare.

    • Tack för din kommentar Sara.
      Då är din minsting jämnårig med min minsting. Jag hade honom med mg till IKEA en sväng idag. När vi satt i bilen och jag insåg att klockan var halv fem undrade jag flera gånger hur jag tänkt mig att det skulle fungerahandla. Äta mat, återlämning av produkter och så handla det vi skulle för att sen också ta oss hem utan skrik och gråt.

      Han ville förstås stanna kvar och leka på barnens avdelning och försökte luras och springa ifrån mig, men andra gången vart han lite sur men protesterade ändå inte. Han sysselsatte sig själv när jag skulle betala och var allmänt glad och go. Och så somnade han för natten i bilen på vägen hem.

      Det är visst så här det kan vara, också…

  2. Hej
    Har precis hittat hit och kan inte sluta läsa, det känns nästan som att jag läser om min egen Prinsessa. Fast istället för prinsessa rör det sig numera om en drama queen.
    Jag har en nioårig dotter som i våras diagnostiserats med ADHD och aspergers. Vi lever i en tuff vardag där konflikter och kaos är normaltillstånd. Jag har länge förstått att hon är annorlunda och trodde därför att jag skulle bli lättad och någonstans finna ett slags lugn när diagnoserna väl kom. Men istället har jag överväldigats av en enorm sorg – sorg över det som aldrig kan bli men framför allt sörjer jag att hennes två småsyskon alltid hamnar i kläm.
    Jag vill bara säga att jag förstår hur kämpigt det är, kram.

    • Vad glad jag är att du kommenterar Alex. Och vad skönt att ni äntligen fått svar och kan börja jobba utifrån de diagnoser hon fått.
      Bloggen skulle lika gärna kunna heta Pink Drama för det är precis vad hon är, också.
      Välkommen!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s