Helheten är nyckeln – om att börja på nytt

Jag börjar nog ändå känna av en liten oro inför starten på nya förskolan i augusti. Inte att jag inte tror på dem, för de verkar väldigt bra av det lilla jag har hunnit träffa dem hittills.

Vi har ett möte bokat med personer från utredningsteamet och föreståndaren samt en pedagog. Förhoppningsvis även resurssamordnaren från kommunen. Men det mötet fick vi dock inte till förrän efter att barnen har börjat i augusti. Semestrar och allt sånt du vet. Då lär väl de kunna förtydliga saker som är viktigt också, men tiden som är innan det. Hur blir det med den? Dessutom har ju även teamet en annan bild av Prinsessan än vad vi har.

Båda barnen ska börja samtidigt. Samtidigt som Mannen börjar efter sitt sommarlov. Tänkte att han kan väl skola in Lillprinsen ett par dagar, men han har fullt upp inför att hans elever kommer tre dagar efter, så det gick inte heller. Jag förstår ju att vi kommer hitta fram till en bra lösning till slut, men just nu känns det inte så enkelt som jag först tyckte förra veckan när föreståndaren berättade hur hon tänkt att vi kan göra. Just då tyckte jag också att det var en jättebra lösning att Prinsessan i stort sett är färdiginskolad redan eftersom hon får besöka dem flera gånger redan innan sommaruppehållet.

Efter när hon var där senast fick jag erfara hur svårt det kan vara att upptäcka det som händer inom Prinsessan. Vilka små små detaljer det gäller att vara uppmärksam på och hur viktigt det är att ha hela bilden för att kunna skapa sig en uppfattning om Prinsessans ”sanning”. Efter det som hände i förra veckan fick jag en ännu större förståelse för varför personalen på förra förskolan inte förstod och bara tyckte att allt fungerade så bra. Sen kan jag inte förstå att de inte ville lyssna och följa det som vi så tydligt förklarade och bad om, men det är en annan sak.

Det som skedde var att hon för första gången skulle vara med på samlingen med de andra barnen. Dagarna innan har vi kommit dit en stund efter den och sen har hon varit kvar och ätit med dem innan jag hämtat henne, för att hon själv önskade stanna och äta lunch. För att förbereda henne på att hon skulle vara med på samlingen (jag hade frågat om det innan och helt och hållet feltolkat svaret och dragit min egen slutsats att det gick bra) berättade jag att jag skulle vara med henne på samlingen så att vi båda fick se vad de gör på sina samlingar. Så att jag kunde svara frågor om det var något hon sen undrar över och så. Hon kände sig glad och trygg över detta.

Ända tills vi kom dit och jag insåg att det just den dagen inte alls var bra eftersom det var andra inskolningsbarn (från annan avdelning) som också var där samma dag. Big misstake. HUGE misstake. Precis så man inte ska göra med ett barn som har stort behov av förberedelser. Riktigt klantigt av mig. Jag tog något för givet som inte alls var förankrat med personalen och berättade det för Prinsessan.

Jag tog såklart på mig hela skulden inför Prinsessan. Dock blev ju knappast hennes omställningsoro mindre för att jag tog på mig skulden. Men kanske förtroendet ändå behålls lite.

Man måste hålla det man lovar, faktiskt, fick jag med rätta höra henne säga.

Det som var intressant och som blev min lärdom av händelsen, var hur tydligt hon där på en gång ställde om och accepterade (åtminstone utåt sett) att jag inte skulle vara med och att hon fick vara där själv tills jag hämtade henne efter lunch. Hon blev så där svår att få kontakt med och säga hejdå till, som hon varit under året då (säkert innan också, men då har jag inte vetat varför) det varit en jobbig dag och som jag tolkat varit hennes strategi att undvika ett jobbigt hejdå. Att hon helt enkelt ”stänger av” mig och går in i kompisarna värld istället.

När jag sen hämtade tre timmar senare hör jag från personalen att det varit en bra dag, att hon tyckt om maten och att de varit ute och sjungit med en annan avdelning. Där hade en pojke hittat ett föremål som han kastat bort i ett gräsdike. Prinsessan låste sig vid att det var jag som hade tappat det där och att det därför var hennes. Något hon förstås hittade på för att hon skulle få det istället (hon samlar på saker hon hittar, även skräp…). Personalens sätt att komma ur situationen, var att de sen skulle fråga mig om jag hade tappat det, så att vi kunde hämta upp det när hon gick från dagis.

Vi kom sen inte ifrån varken förskolan eller ängen, eftersom vi inte hittade föremålet (en smutsig kam) och hon bestämde sig för att pojken som kastat bort det hade lurats och stoppat den i sin ficka. Hon gick därför helt enkelt tillbaka till förskolan för att kolla. Ungefär fyrtio minuter efter att vi sagt hejdå.

Jag insåg ganska snabbt att det var ett övergångsobjekt hon behövde, att det inte handlade om att hon ville ha just en sån kam, (särskilt eftersom hon avskyr att borsta håret). Jag försökte med andra saker, men det gick inte. Det hade varit så trevligt ängen så hon behövde ha just den saken med sig som ett minne. När hon till slut fick välja en bok från förskolan att låna med sig hem så var det bra igen och vi kunde lugnt ta cykeln hem. Eller, handlade det om att vara säker på att hon får komma tillbaka?

Det var ändå först när vi kommit hem och hon hela tiden bröt ihop över små små saker som jag började fundera över vad det var som påverkat henne så starkt under förmiddagen. Hon har alltid varit ”lätt” att få svar av när jag börjat luska och ställa frågor över vad som fått henne ur spel. När det är tydligt att det finns något speciellt som påverkat vill säga. För så är det inte alltid. Hon säger direkt ifrån om något jag frågar om inte alls stämmer.

Det handlade om att hon varit själv på samlingen. Att jag sagt att jag skulle vara med och sen inte var det.

Det var helt klart det som tagit på hennes krafter den här dagen, för när vi tillsammans pratade om vad som hänt var allt plötsligt över. Då blev hon lugn och verkade trygg igen. Med förvissningen om att nästa gång vi går dit så SKA jag vara med henne på samlingen. Inga mer utbrott över små saker för att kontrollera sin värld.

Kontentan av händelsen är att för ett otränat öga (till och med för mig den här dagen) är det så lätt att tro att hon inte har några omställningsproblem och att hon är flexibel och klarar av när det blir förändringar utifrån något hon förberett sig på. Men inombords är det troligen uppror och en mängd energi går åt.

Jag borde ha kunnat utläsa av hennes frånvarande attityd när vi skulle säga hejdå att hon inte alls var nöjd med situationen. Troligen kommer jag märka det nästa gång hon agerar lika, för det är stor skillnad mellan att säga hejdå och att säga hejdå till Prinsessan (mer om det en annan dag kanske). Men hon uppslukades direkt av kompisarna så jag ville väl inte störa för att få svar, plus att jag i förväg inte kunde drömma om att det skulle vara en så stor grej för henne. Just för att hon så lätt ställde om sig. Men varför gjorde hon det då, är det intressanta här tycker jag.

Nu har hon uttryckt starka önskemål om att jag ska vara med henne en hel dag, minst, när hon börjar i augusti. Troligen är det också precis vad hon behöver. Jag blir också än mer säker på att hon behöver en resurs/assistent som tryggar upp henne ordentligt i såna här situationer. Men den personen skulle ju inte heller känna Prinsessan från början…

Det svåra nu, tycker jag, är hur vi ska komma fram till det bästa för henne när hon ska börja. Jag är helt inne på att ta det lugnt och att det får dröja ett tag innan hon går fulla dagar fem dagar i veckan. Men så är det det här med att hon för dem hon inte känner visar upp en helt annan sida. Hur får jag dem att förstå innan de ens känner henne? Jag vill för allt i världen inte hamna i samma låsta läge som med förra förskolan, vilket jag inte heller tror pga deras inställning från start, men ändå.

Jag tar tacksam emot alla tips och råd ni kan ge mig. Att vi behöver prata med personalen förstår jag, men konkret, HUR ska vi säga och förklara så vi inte missförstår varandra?

Advertisements

4 thoughts on “Helheten är nyckeln – om att börja på nytt

  1. Vore det superknasigt att ge personalen utskrifter av somliga blogginlägg? Jag förstår att det inte är så lyckat om de får bloggadressen, men du skulle kunna skriva ut lämpliga inlägg och ge som ”dagboksläsning”?!

    • Bra idé Jenny. Adressen håller jag nog gärna för mig själv ett tag till precis som du föreslog.
      Är det något särskilt inlägg du tänker på just i detta fall?

  2. Hej. Nja, jag hade inget särskilt inlägg i åtanke. Spontant tänkte jag dels på inläggen där du beskriver Prinsessans svårigheter, dels inläggen där du berättar om situationerna som uppstod på gamla förskolan. Men det är väl en svår balansgång, då många inlägg innehåller lite känsliga saker.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s