Vår verklighet och andras sanningar

Vi har en familj i bekantskapskretsen som också har två barn. Prinsessan är ungefär i mitt emellan deras barn i ålder. Hon leker bäst med den äldsta.

När Prinsessan var kring året gammal och vi var på utflykt tillsammans, minns jag att jag såg med stora ögon på hur hon bytte blöja på sin 2-åring som låg stilla på filten och väntade på att bli klar. Så stilla som de nu ligger som 2-åringar. Mamman sa att det blir lättare när de blir äldre. Vid den här tidpunkten hade hon också fått sin tvåa och sa att det blir så mycket lättare att njuta när man får det andra barnet, för då är man mer van, och det större barnet klarar mer saker själv osv.

Det dröjde ett bra tag, ända tills jag fick Lillprinsen och han blev över ett år, som jag fick erfara hur det kan vara att ha ett barn på skötbordet som vännens barn. Prinsessan gjorde aldrig så, varken yngre eller äldre (klart när hon var yttepytte, men inte från när hon började kunna röra sig från ca 5-6 mån). Hon fick alltid hållas kvar och vi fick byta snabbt för att över huvud taget bli klara innan hon ”slet” sig loss. Lillprinsen tycker det är rätt mysigt. Klart att han gör motstånd i förväg ibland, men när han väl ligger på handduken, så väntar han tills vi är klara.

Samma familj har jag hört säga när det gäller att ge medicin som barnet vägrar ta; ”Äh, jag håller fast bara, lite får de stå ut med. Är de sjuka så är de.” Då var Prinsessan tre och vi hade en svår period med medicinvägran, halsont och annat diffust som vi skulle medicinera bort. Att höra dem säga detta fick mig att undra vad det var jag gjorde fel och varför det inte funkade för oss att göra likadant. Det lät ju så enkelt med ”att bara hålla fast och spruta in medicinen”. Prinsessan spottade och fräste, när vi väl lyckades hålla fast henne tillräckligt.

När vi nu har börjat berätta för kretsen vi umgås med till och från, om Prinsessans svårigheter, (eftersom barnen leker ihop och det underlättar om de vet lite i alla fall), har vi fått höra både en och två kommentarer om vi ”verkligen tror det är annat än vår uppfostran” och att ”så är väl alla barn till och från”. Vi förstår att de menar väl, men det är tungt att ta, för vi vill ju inget annat än att det ska vara så. Inte att det skulle vara vår uppfostran kanske, eller jo, då kanske vi kunde ändra oss och så skulle allt bli bra igen. Hmmm. Intressant tanke…?

Senast vi träffades hörde jag kommentarer som ”men jag ger dem alternativet, aningen sitter du här eller så…” och ”jag är hård och konsekvent, det måste man vara”. Och jag förstår mer än väl vad de menar. Till Lillprinsen säger jag samma sak. Det kan t.ex. låta så här ”sitt still när du äter äpplet” varpå han ser på mig, lägger undan äpplet och springer därifrån. Han fattar att han inte får leka när han äter äpple och han gör sitt val. När han sen vill äta sitt äpple kommer han tillbaka och sätter sig. Och visst behöver även han en fast hand, tydliga gränser och påminnelser. Prinsessan däremot, hon bryr sig inte om vad vi säger, och det blir ilska och skrik för att hon ska få sin vilja igenom. Hot, belöningar, konsekvenser och mutor har vi haft gott om genom åren. Med Lillprinsen räcker olika alternativ, han surar en stund, sen är det bra och han accepterar vårt nej.

Åter till den andra familjen. Jag förstår att det i deras fall kan kännas som att det räcker med att säga till, för när de säger till så märker jag att deras barn lyssnar. Häromdagen ville deras stora inte gå in när pappan sa till. Barnets beteende var ungefär som Prinsessans kan vara i ett sånt läge. Så långt allting lika. Tills han ”hotade” med att det inte skulle bli något midsommarfirande om barnet inte kom med in. Barnet grät ut sin känsla av orättvist bemötande (min gissning) samtidigt som det av egen kraft gick in och dörren stängdes. Ett liknande hot skulle fått Prinsessan att springa sin väg. Hon hade inte kommit in frivilligt.

En annan tydlig skillnad är vid måltider, då jag ständigt får hjälpa Prinsessan att få i sig sin mat. Hon ”tigger” och ber om att få smaka av alla andras mat om vi ska äta ute tillsammans. Att vi är olika familjer och var och en tar med sitt eget förstår hon fortfarande inte. Det gör kanske inte så mycket i det stora hela, men jag önskade att hon förstod om jag påminde henne om det. De andra barnen sitter på sina platser och äter sin mat tills de är klara. De frågar om de får gå från bordet och väntar om de blir tillsagda att göra så. Prinsessan går om det så är mitt i en tugga och något påkallar hennes uppmärksamhet, och kommer inte tillbaka ens om jag säger till henne att göra så.

Är det uppfostran eller är det sån hon är?

Min och Mannens känsla (och tydliga erfarenhet från Lillprinsen som faktiskt sitter kvar på sin stol tills han har ätit klart och inte behöver påminnas att äta heeeeela tiden) är att vi har provat det mesta när det gäller Prinsessan för att få en fungerande matsituation. Det första som ändå har fungerat hyfsat är när vi satt gränsen att hon kommer till matbordet när hon är redo för det. Men, så länge hon äter, så stannar hon i köket. Hon måste inte sitta stilla på sin stol, men hon ska inte springa fram och tillbaka så länge hon vill ha mer mat. Detta för att hjälpa Lillprinsen till en förhållandevis lugn matsituation. Detta förutsätter att vi som föräldrar inte väntar för länge med att servera henne påfyllning så att blodsockernivån hålls jämn. För blir hon för hungrig så äter hon inte alls. Då är det gråt och skrik ett bra tag innan hon slutligen själv inser att hon är hungrig (oftast två timmar senare). Då kan känsloutbrotten dämpas med ett äpple eller en moror, som höjer henne lite igen.

Nu på midsommarafton kunde jag hålla henne rätt bra i schack genom att en halvtimme innan vi skulle äta lunch, sätta en smörgås i handen på henne (solrosbröd med mjukost), så att hon fick igång matlusten och sen åt sin lunch med god aptit. Samma till mellanmål då alla andra barn klarade sig fint på bara jordgubbar och grädde och ett par chokladbollar för den som ville (LCHF).

Till middagen insåg jag att vi aldrig skulle kunna få henne att sitta vid bordet och äta, och hon behövde verkligen energipåfyllning för att klara några timmar till ute. En halvtimme innan grillningen var klar, fick hon därför sin tallrik med de överenskomna köttbullarna och makaronerna. Dessa åt hon samtidigt som hon snurrade runt, skuttade och klättrade och jag stoppade in en tugga i munnen på henne så fort hon stannade upp en sekund. När vi andra sen åt, kunde hon istället springa omkring med några andra barn istället.

Den andra familjens barn satt lika stilla vid bordet till middagen som de gjort vid lunchen. Inte ett ord jag hade sagt hade fått Prinsessan att kunna vara stilla på en plats vid den tidpunkten på dagen.

För att göra den sista jämförelsen här, i hur olika det kan vara (oavsett vad skälet är), så hände något intressant om gränsen för när det var dags att gå in. De andra barnen hade blivit utlovade att få vara ute så länge de ville under kvällen. Något sådant hade vi aldrig vågat uttrycka. Jag blev dock lite orolig över detta, eftersom jag insåg att Prinsessan aldrig skulle acceptera att gå in så länge det var andra barn ute, oavsett hur trött hon var. Särskilt eftersom hon inte känner tröttheten så länge hon är igång, och då hon aldrig är still tillräckligt länge för att känna efter, så är hon alltså inte trött.

Runt tiotiden fick de andra barnen gå in, utan större protester. För att slippa bråk (mer än nödvändigt) med Prinsessan lät vi de andra gå in innan hon skulle gå in. Trots att alla andra barn gått in protesterade hon vilt över att hon var tvungen att gå in. Vi fick ju vara ute och inte hon. Så det var orättvist, enligt henne.

Nu vet jag att den andra familjen i de här exemplen också har rätt viljestarka barn, så jag vet att de fått sin beskärda del. Jag måste bara sluta tro att andras verklighet och sanningar stämmer även på vår familj. För innan jag fick ett barn som Prinsessan trodde jag också att konsekventa handlingar och tydliga gränser var det som fungerade med alla barn.

Nu har jag också turen att ha fått Lillprinsen, så jag vet vad de pratar om. Däremot får jag träna mig på att inte tro att deras sanningar även stämmer in på mitt föräldraskap till Prinsessan.

Annonser

5 thoughts on “Vår verklighet och andras sanningar

  1. Åh, jag känner igen det mesta ! Allt från beteende till andras kommentarer… Styrka till er ! Kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s