Dags att stänga dörren till det gamla

Om ett par timmar ska jag och Prinsessan säga hejdå till hennes fröknar och kompisar för sommaren, och för gott. Sommarlvet börjar och kraven kan läggas på hyllan för några veckor framöver. Sista året innan skolkraven kommer igång med 6-årsverksamhet.

Som vi har fått kämpa det här året och ikväll ska Mannen och jag fira. Fira att vi kan lägga detta bakom oss nu och få en my start i en ny miljö. Ny anda. Nya förutsättningar. Jag har goda förhoppningar och tänker att jag också kan komma igång och börja jobba till hösten. För sen i december har i stort sett allt jobb jag gjort handlat om Prinsessan. Att söka utredning, genomgå utredning, förbereda bildscheman och berättelseböcker, stridit med förskolan, sökt ny förskola, skrivit ansökan för Vårdbidrag, lagt upp strukturer och rutiner för att få en någotsånär fungerande vardag. Lägg därtill att Lillprinsen haft tilltagande affektkramper som har utretts med EEG och har eksem och bekymmer med sin mage som ska utredas i augusti, så har ni det jag pysslat med under dagarna.

Jag längtar efter att få komma igång och jobba igen. Jag funderar på vilken inriktning mitt företag ska ta, på riktigt, efter all denna kunskap och erfarenhet. Kanske hamnar jag just inom denna bransch till och med. Det skulle vara spännande och verkligen kännas som att jag gör något som är viktigt och betydelsefullt. För, det är några gånger jag bytt jobb, just för att jag inte har sett vitsen med det. Vem vinner på det jag gör? Vad gör jag för nytta och vem blir lycklig av den insats eller de arbetsuppgifter jag utför? DET är något som är enormt viktigt för mig.

Först är det ett sommarlov (som sjukskriven) då jag ska jobba på att återhämta mig… Hur nu det ska gå till när det inte blir några tider på förskola då det blir luft att tänka. Hos psykologen idag kom jag fram till hur viktigt det är att jag gör upp en plan för hur jag vill ha det. Hur mycket egentid behöver jag då jag kan skriva och tänka i frihet och hur inrutat behöver det vara för att det ska fungera för oss. När jag har gjort detta för mig själv, kan jag prata med Mannen om mitt förslag för att vi sen ska kunna sätta upp en gemensam plan för veckorna fram till augusti.

Men allra först ska jag hämta upp Prinsessan och ta med det sista från hennes avdelning. Hon får ge sina fröknar en varsin blomma och ett kort hon själv har skrivit. Det har varit lite avslutningar och fika både nu och då de senaste veckorna så vi har haft gott om tillfällen att pratat med personalen för att avsluta det som varit. Minns du att jag hade ett ”gräl” med en i personalen för ett tag sedan?

Varken jag eller Mannen har pratat med vederbörande sedan dess. Vi har hälsat och gjort det vi förväntas göra, men inget mer. Inga överlämningar. Inga ord om det som hände. Och jag kommer inte vara den som öppnar den här gången för att ”rensa luften”. Det har jag gjort tillräckligt många gånger i den relationen. Det är inte för att vara tjurskallig, men det finns gränser för vad jag tycker är okej att både säga och skylla på när man är i en yrkesroll.

Dessutom står det ingenstans i ett styrdokument för mig som förälder, att jag ska arbeta för att främja ett gott samarbete med personalen på förskolan. Men jag tror minsann att det gör det för personalen. Och, enligt mig, har vederbörande inte levt upp till detta. På någon punkt det senaste året. M sa för någon vecka sen att personen nästan gråtit när de kramats på avslutningen. Se där, det finns lite känslor ändå. Undrar hur det blir när vi nu ska säga hejdå ”för alltid”.

jag låter säkert kall och hård i detta, och det är inte vanligt att jag släpper en sån här sak. För mig har det alltid varit viktigt att avsluta och alltid spela med öppna kort. Att inte ha något otalt med någon, för det ligger kvar. Man kan liksom inte komma undan sånt som är osagt. Det man gömmer längst in i garderoben kommer alltid fram till slut. Och den här gången känns det ändå rätt frigörande att inte behöva vara den som ber om ursäkt eller gör allt för att ”relationen” ska vara bra eller fungerande. Jag har gjort vad jag har kunnat, och det räckte inte. I det här fallet, är det nog den andra personen som mår sämst, och som också bör ha störst anledning att be om ursäkt. Så… För en gångs skull, håller jag nog på prestigen och kommer inte vara den som säger något, om inte vederbörande själv tar upp det.

Jag går därifrån med högt huvud, och ikväll ska vi fira. Det är vi värda.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s