Om blickar kunde döda

Idag fick jag spel.

Inte på Prinsessan utan på min man. Mycket moget. Not!

Det är som att orken räcker till att ta hand om och anpassa för Prinsessan, ringa alla samtal för att få svar angående utredning och känna trygghet inför höstens förskolesituation. När det sen kommer till det vardagliga i hemmet, som att betala räkningar, planera mat, plocka undan och också leka med barnen en stund varje dag, går jag på reserverna. (Det är inte för inte som jag är sjukskriven sen i februari kanske).

Om jag sen lägger till att Mannen varit sjuk en tid och också har mindre ork än vanligt och ”brinner” för minsta lilla motgång med Prinsessan, så är min toleransnivå för att lyssna på det noll. Nada zipp zero. Jag kan lyssna ett tag på hur han hanterar att få henne klar på morgonen och jobbar hårt med mig själv för att inte säga till eller gå emellan. Han måste få träna och hitta sin väg till att motivera henne och inte bli arg för minsta lilla. Vi har pratat om det ganska mycket redan och jag vet ju att han är medveten om att det inte är ett fungerande sätt, så därför har det verkligen ingen effekt att jag talar om vad jag tycker. Och vissa dagar är det sååå svårt att låta bli.

Idag klarade jag att låta bli att säga ifrån när det rörde just Prinsessan, men när vi sen stod utanför grindarna på dagis för att lämna varsitt barn, fräste jag av när han uppmanade Lillprinsen på samma sätt fem gånger, minst, att han skulle gå till mig.

– Om det inte funkade de första två gångerna, är det väl knappast någon idé att du säger samma sak sju gånger.

Om blickar kunde döda, eller göra mig stum, så hade han definitivt lyckats med det. Det intressanta var att hans svar efteråt var –Jag sa i alla fall ingenting. I vanliga fall brukar han komma med ett försvar till varför, något som också retar gallfeber på mig. Nu visade han ändå att han tänkte sig för, och det är ett steg i rätt riktning.

Nästa steg, för mig, är att acceptera våra olikheter och inse att han också gör sitt bästa. Det är inte bara jag som är trött och sliten i den här situationen.

Ska jag säga nåt till försvar för mig själv, är det att jag har ett stort behov av att han också kan leda henne i de vardagliga sysslorna, så att det inte blir jag som i slutänden ändå får locka fram henne ur gömstället under täcket i tältet, för att han höjt rösten och hon blivit rädd. Vi behöver hitta ett sätt så vi kan avlasta varandra, och det är väl därför min otålighet ibland lyser igenom…

Hur har ni det i relationen till barnets/barnens förälder? Fungerar samarbetet, eller blir ni ofta osams kring vad som gäller?

Annonser

5 thoughts on “Om blickar kunde döda

  1. Vi blir inte så ofta osams över hur vi ska hantera barnen. Det är vi ganska överens om. Däremot har min man mycket bättre tålamod än jag, och jag kan bli arg på mig själv för att han löser situationerna bättre än jag. Känner din man likadant, fast omvänt, månne?

    Däremot blir vi ju osams då och då, för att orken inte finns där. Vi kanske är sams och ense om hur vi ska hantera barnen, men precis som du beskriver så orkar man inte med resten. Vi har blivit väldigt ogenerösa mot varandra: ingen bjuder den andra på minsta lilla grej, som vi kanske gjorde förr (”det är okej du, ligg kvar och ta sovmorgon så rattar jag barnen”) men vi försöker att prata om det och vårt sätt att hantera det är att dela på allt 50/50, med millimeterrättvisa. Det är liksom det som funkar för oss. även om det känns lite trist i längden.

    • Ja, kanske är det nåt åt det hållet. För vi vet ju båda två, egentligen, vad som är det bästa. Det är bara det att det blir så svårt att hålla sig till det ibland..

      Vi delar nog rätt dåligt på uppgifterna, åtminstone inte så att det är tydliggjort och uttalat vem som ska göra vad. Kanske är det just det som måste till för att vi båda ska känna oss nöjda och tillfreds med det vi gör.

      Däremot har vi sen ganska lång tid tillbaka överenskommit om helgmornarna. Jag har alltid sovmorgon en av dagarna och han den andra. Det behöver vi aldrig prata om, det har blivit en självklarhet. Och så nattningarna förstås, fast det är ju andra skäl till det.

  2. Vi skilde oss när barnen var 3,5 resp 5 år gamla. De flesta med sk bokstavsbarn är skilda… det säger väl ganska mycket om hur föräldrarnas relationer påverkas? Så gör vad ni kan för att hålla ihop!

  3. Ibland är vi osams. Jag tycker maken tappar tålamodet och humöret för fort. Fast jag vet att jag inget ska säga öppnar jag munnen och så är vi osams. Barnen är lugnare med mig. Maken brukar säga att alla är rädda för honom här hemma, men det är ju inte alls sanningen. Jag har sagt ifrån att han får släppa det och att vi ska se framåt istället. Precis som jag ska släppa saker. T ex inte leka martyr som maken säger 😉

    • Hehe, den där martyrsidan är intressant… Not. Har den jag med, och får väl jobba rätt hårt att hålla tyst ibland. Men å andra sidan är vi rätt bra på det både jag och Mannen..

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s