Om ett enkelt bildstöd, och ett tack!

Idag vill jag bara sätta mig med datorn och skriva. Jag har tankar på hur min kommande bok ska starta. En hel del underlag finns redan, men nu har jag tankarna just kring inledningen.

Men så kommer jag hem efter att ha lämnat en motvillig Prinsessa på förskolan och kommer på att jag har ett antal samtal jag måste ringa ang utredningen, förskolan, eventuellt byte av förskola och boka möte för att få en tydlig handlingsplan för hösten, om hon ska vara kvar. Så, vi får se hur mycket tid det blir över…

20120531-100338.jpg

Enkelt bildstöd

Idag var inte en av de smidiga mornarna och jag kravanpassade på så sätt att jag helt enkelt väntade tills hon var redo. Mannen fick ta med sig lillebror när han var klar och vi skulle gå när vi var klara. En sak i taget.

Ett litet ritat schema med de saker vi tillsammans behövde ta oss igenom. Tredje dagen i rad vi har gjort det nu, för jag har märkt att det blivit svårare att bli klar igen.

Efter varje utförd uppgift får hon sätta ett kryss över, innan vi går vidare till nästa. När vi började med bildstöd i december, så fick vi absolut inte kryssa över några bilder efter att vi hade genomfört dem. Varför vet jag inte, men så var det. Idag har vi kommit så långt så att hon kan ”bocka av” uppgifter vi har slutfört.

Kanske är inte det så viktigt, men jag tror det är bra att hon också får chansen att uppleva att hon faktiskt gör något färdigt. Det blir lätt så att hon inte känner att hon gjort något alls annars.

Det var lite om min morgon och ett litet tips kring hur man kan jobba enkelt med bildstöd, om man kanske inte kommit igång ordentligt än, eller om det blir oförutsedda händelser och man måste ändra i sista stund.

*

Jag vill också tacka för alla kommentarer och stöd jag fick efter mitt inlägg om ”varför ska våra små behöva kämpa så”. Nu har jag förstått att det inte alls behöver finnas en diagnos för att få vårdbidrag beviljat. Tack!

Det är också väldigt värdefullt att få höra att det är andra som gått samma väg som vi, att få höra hur ni gjort och vad era tips till mig är. Det är så smidigt att kommentera i grupperna på facebook så där blir det ofta en liten diskussion kring det. Däremot vore det också så bra om en del av de kommentarerna också kommer med i bloggen, så att andra som kommer in här och läser, också kan ta del av tips och råd.

Jag inser också att inlägget har tolkats på några olika sätt. Min egen tanke kring inlägget handlar framför allt om varför barnen ska behöva kämpa så enormt för att de ska bli sedda och få en hjälp och avlastning som de har så stort behov av. Diagnos eller inte diagnos. Det är så många föräldrar som vittnar om att barnen (många flickor) fått hjälp först när de har blivit hemmasittare eller på andra sätt agerat ut sina behov. Då är deras självkänsla redan sannolikt så låg så det tar lång tid att reparera alla de misslyckanden de har fått uppleva genom åren.

Jag önskar att man kunde se barnet för den det är direkt, och lita till vad personer i barnets närhet säger att det behöver, även om man inte ser det med egna ögon.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s