Tacksamhet och tankar kring ensamhet

I slutet på april hade jag knappt 5000 träffar på bloggen. Det hade jag skrapat ihop sedan i december. Nu är det slutet på maj och jag har nästan dubbelt så många träffar, på bara en månad.

Det var under dagarna som vi fick beskedet från Prinsessans utredning, som besöksantalet drog iväg i antal. Jag skulle också gissa att vår ansträngda förskolesituation lockade besökare.

Nu har jag ungefär 100 unika besökare varje dag. Det är stor skillnad från innan. Jag är väldigt tacksam och glad över att ni är så många som läser. Jag vet själv, att när jag läser om hur andra i liknande situation har det, så känner jag mig mindre ensam. Att själv blogga och ha många läsare, skapar för mig samma sak. Jag behöver inte bara läsa andras bloggar och berättelser för att känna mig mindre ensam. Att veta att det jag skriver om berör och får er att känna igen er och tycka att det jag skriver om är viktigt, skapar också en delaktighet för mig och att jag inte är ensam.

TACK för att ni ger mig den möjligheten.

För det är ändå ensamheten som är så jobbig när jag står där en kväll och bara önskar att kvällen vore ogjord. För att ingenting jag gör fungerar. Att önska att morgonen som följer ska bli annorlunda, bara för att vakna upp till ytterligare en morgon när Prinsessan är galet kravundvikande och jag kämpar för att hålla mitt tålamod uppe och leta nya strategier. De där dagarna när jag har schemat förberett och hon bara vägrar att se åt det. Då, när hon bara kommer på andra saker som är så oändligt mycket viktigare att göra, som att plocka med sina armband och halsband och det plötsligt är vääääldigt viktigt att plocka tillbaka dem på rätt plats igen. Att sätta igång båda speldosorna samtidigt så jag själv blir alldeles snurrig i huvudet, för att hon just nu bara måste undersöka hur de låter. Detta trots att hon talat om att hon verkligen vill gå tillsammans med killarna till förskolan och att det är tio minuter kvar till att klä på kläder, smörja in solkräm och borsta tänder. Något som tar minst trettio minuter, om vi skyndar oss…

Under tiden kan jag bara vänta tills hon blir klar, för jag vet, att när hon väl förberett sig själv tillräckligt, så sätter hon fart (med min hjälp och guidning, för jag kan ändå inte släppa henne helt), och då är schemat hennes trygga följeslagare.

Såna kvällar och morgnar undrar jag hur andra gör. Hur lyckas andra? Vad är det jag gör som inte fungerar och vad är det jag måste göra annorlunda för att få det att fungera? Just såna här dagar, som är så väldigt vanligt förekommande i vår familj, är det så skönt att få en kommentar från en läsare att de känner igen sig. Att det jag skriver om är bra för dem att läsa. Då är jag i alla fall inte alldeles ensam om att ha det så här.

Nu låter det kanske som att jag inte har min man med här, och det är inte alls sant. För det har jag. Men han har inte tiden och förståelsen på samma sätt som jag att jobba just med bildstödet t.ex, och han har heller inte kommit över tröskeln och förståelsen i hur viktigt det faktiskt är. Hur mycket det underlättar. Det börjar sjunka in, och vi närmar oss ett mer gemensamt förhållningssätt. Men det är en bra bit kvar innan vi är jämspelta här. Det är en av de sakerna som jag önskat få hjälp och handledning kring om Prinsessan fått en diagnos. För att vi behöver jobba med just dessa hjälpmedel och anpassningar är det väldigt liten tvekan runt. Ändå är utredningsteamet osäkra och kan inte stå för en diagnos, eftersom hon inte visade upp vissa stereotypa beteenden som ”tidtabeller eller tåg”. Trots att läkaren vet att flickor troligen väljer andra saker att ”låsa sig vid”, som att bara använda rosa till exempel…

Och att man upptäcker flickor (ca 12 år) runt två år senare än pojkar (ca 9-10 år), innebär ju inte att de får problemen senare. Det är bara att de inte visar upp svårigheterna på samma sätt som pojkar, troligen för att de har ett mycket större behov av det sociala än vad pojkar gör, så de kämpar för att passa in och vara som alla andra, tills de bränner ut sig och inte längre orkar.

De vet att tidiga insatser är viktiga, och ändå så behöver vi vänta, för att hon inte i deras ögon är tillräckligt tydlig. Jag orkar inte vänta. Hon orkar inte. Hon har kämpat mycket redan för att bli sedd. Och hon kan uttrycka vad det är som för henne är jobbigt och vad det är hon vill ha. Då kan man väl tycka att hon skulle kunna få den hjälpen…

Vips, så gick inlägget över i något helt annat. Det var ju tacksamheten över att ni läser och kommenterar jag skulle skriva om. Men också den där ensamheten som blir så överhängande vissa dagar, för att jag inte vet hur jag ska göra och för att det jag gör inte funkar. Kanske är det bara att gilla läget och sätta sig ner med en kaffe och vänta. Idag funkade den strategin, även om det dröjde ett tag.

Annonser

2 thoughts on “Tacksamhet och tankar kring ensamhet

  1. Tänkte skriva något vettigt men orken tog slut direkt.
    Den här dagen tog sig in på botten 5 utan något som helst problem.
    Men för att komma med något i alla fall så tack för att du skriver.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s