En liten liten strimma ljus

Som jag skrev i förra veckan meddelade jag berörda parter på förskolan att Prinsessan inte skulle komma dit så länge vi inte fick konkreta besked om hur de skulle lösa situationen.

Det tog väl skruv på något sätt antar jag eftersom jag i alla fall fick ett samtal från en i personalen. Nu är det dags att anpassa hennes vila och att hon kan få en lugnare matsituation än tidigare. Kan hända går det kanske också att ge henne lite annan mat än den vanliga, även utan läkarintyg. Åtminstone fick hon det en av dagarna förra veckan. Då hade hon också fått vila avsides med en av pedagogerna. I helgen är första gången på väldigt väldigt länge som vi hörde henne undra när det var måndag.

Va bra. För jag längtar efter mina kompisar.

Det gjorde gott i två sargade föräldrahjärtan vill jag lova.

Vi har från början varit öppna med henne om att vi gör vad vi kan för att hjälpa henne med det hon uttrycker är jobbigt. (Det där är såklart väldigt olika mellan barn, på vilken nivå man kan prata. Men vi har alltid kunnat involvera henne i saker, och jag tror i vårt fall att det mestadels är av godo).

Så eftersom det är förskola igen i morgon, och hon äntligen ska få anpassningar som vi tror blir bra för henne, behövde jag förbereda och förklara vad och varför det blir annorlunda för henne i morgon. I ett sånt samtal med Prinsessan är det bäst att göra något helt annat. Det går inte att bara prata och berätta. Då lyssnar hon inte. Det går heller inte att titta på henne eller be henne att se på mig under tiden. Jag får heller sällan några svar ifrån henne. Men jag vet när det jag säger faller i god jord eller när det blir på tok fel.

Det finns några få situationer då vi pratar som bäst.

  1. När jag kör henne någonstans i vagnen. Dock aldrig på vägen hem från dagis, för då är hon ”någon annanstans”.
  2. När vi åker bil hon och jag och hon sitter i framsätet och kan titta ut.
  3. Den gången varannan eller var tredje vecka då jag får borsta hennes hår och hon ”sitter stilla” i mitt knä en liten stund.

Ikväll var det den veckan då jag fick borsta hennes hår efter hårtvätten (ja, det borstas inte mer än en gång i veckan, efter hårtvätt. Och ibland inte ens då för att det gör för ont, eller blir för stökigt.)

Jag: Minns du att du pratade med L i förra veckan om att du skulle byta bord vid maten och att du skulle få vila i ”kuddrummet”?

… (medhåll)

Vi har ju pratat om att du tycker det är jobbigt med långa dagar (9-15) på dagis och därför har vi bestämt att ändra på några saker som vi tror kommer underlätta för dig. Så att du inte blir lika trött.

… (glädje)

Jag ser att du blir glad. Känns det skönt för dig att höra det? Att vi provar något för att se om det blir lättare för dig?

… (glada nickningar)

Såna här samtal gör mig alltid så varm inombords. Hur jag nu kan kalla det samtal, eftersom jag sällan får några ord tillbaka. Ibland är ord överflödiga.

Jag hoppas nu bara att de håller vad de säger så att vi inte utlovar saker till henne som sen inte blir bra. Och jag hoppas innerligt att de också kan förklara det för henne där på ett begripligt sätt, att det är till något positivt för henne och inte att hon känner att hon blir ”utesluten” ur något annat osv.

I veckan har vi möte på förskolan igen och då ska en handlingsplan sättas. Vi kommer inte ha henne kvar där längre än som längst till midsommar hur som helst, så det känns lite fjantigt att komma med det nu. Men kanske kan det underlätta situationen något veckorna som är kvar tills dess, så att jag också hinner återhämta mig och komma vidare innan det är dags för ett långt sommarlov, som vi inte vet vad vi ska göra av…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s